Stranglehold
Format: PS3, X-Box 360, PC
Kategori: Shooter (tredjeperson)
Utgivare: Midway Games
Release: 2007
— — —
2002 var året jag för första gången dödsföraktande kastade mig genom luften samtidigt som jag i ultrarapid tömde mina automatpistoler i nyllet på några kaxiga töntar. Spelet var finska Remedy Entertainments Max Payne och spelupplevelsen mins jag fortfarande som både mäktig och underbar. Viljan att i spelform få kasta mig in i denna typ av bataljer hade dock fötts långt tidigare. Med ungdomspassionen Hong Kong-actionfilm så hade jag naturligtvis nästan kollat sönder John Woo-filmer som A Better Tomorrow (1987), A bullet in the Head (1990) och min personliga favorit – The Killer (1989). Det stora globala genomslaget kom för Woo med vansinnigt våldsamma Hard Boiled (1992) vars slutscen fortfarande är bland det mest actionspektakulära som någonsin fångats på film. Woo köptes över till Hollywood och blev en skugga av sitt forna jag och förhoppningarna på en Hard Boiled-uppföljare verkade minimala. Men 2007 kom den faktiskt, men i Tv-spelsform under namnet Stranglehold.
Midway Games Strangelhold är alltså en fristående fortsättning på filmen Hard Boiled. I tredjepersons-perspektiv spelar man Chow Yun-fats sammanbitna snuthårding Tequila som även denna gång får låta avtryckarfingrarna jobba övertid. En Hong Kong-polis har försvunnit och Tequila börjar undersöka saken. Efter ett intro på någon minut så kastas man in i en nergången Hong Kong-gränd och nästan omgående börjar kulorna vina runt skallen. Man lär sig snabbt att hoppa åt alla tänkbara håll och riktningar för att på så sätt gå in i en ultrarapidfas. När allt går i slow motion är det ju naturligtvis betydligt lättare att både undvika fiendens kulor och naturligtvis skicka dödande blysvärmar tillbaks på dem. Även omgivningen kan utnyttjas och snart glider man nerför räcken och springer uppför väggar som om man aldrig gjort annat. Men poängen med denna graciösa ballistiska balett fyller även en annan funktion – ju fler man lyckas skjuta under varje hopp ju mer fyller man på inspektör Tequilas så kallade Bomb Gauge-mätare.
Tequila (Chow Yun-fat) med puffrorna redo
Funktionen med att bygga upp Tequilas Bomb Gauge-mätare börjar som ett roligt litet extrahjälpmedel, men ju längre in i spelat man kommer blir desto viktigare blir den. Till en början kan man använda mätaren för att få lite extra liv, men snart öppnas även ett ytterligare alternativ där man kan zooma in avlägsna fiender och välja var man vill sätta en kula i dem. Detta kostar naturligtvis lite mer Bomb Gauge-tid men man bjuds också på en liten trevlig filmsekvens där den drabbade stackars fienden vrider sig i dödsångest beroende på var man träffat honom. Längre in i spelet öppnas även två ytterligare Bomb Gauge-funktioner. Den ena gör så att spelaren under en begränsad tid kan peppra hur mycket och snabbt han vill utan att själv kunna bli träffad. Och den fjärde, och naturligtvis dyraste manövern, sätter igång en filmsekvens där Tequila i en snurrande rörelse skjuter ihjäl allt inom sin skottradie. Denna funktion är väldigt viktig i spelets slutskede men även lite tråkig då spelaren själv inte får sköta skjutandet.
När Bomb Gauge-mätaren är full ligger triad-snubbar och annat otyg illa till
Jämfört med dagens supersnygga shooters, som Crysis 2, så har Stranglehold naturligtvis inte mycket att komma med. Filmsekvenserna är till exempel både träigt stela och tråkiga och tjänar endast till för att motivera byte av miljö. Spelkontrollen är däremot helt okay med ett väl fungerande cover-system. Ja, så länge man inte då kommer allt för nära sina fiender då vill säga, då de är snabba att ta till nävarna. Handgemäng är underligt nog betydligt farligare än skjutvapen. Och precis som med många andra tredjepersons-shooters så tappar man lätt kontrollen i dessa närkamper då kameran helt enkelt är riktad någon annanstans. Men sak samma. Har Tequilas ovänner lyckats komma så pass nära är det med största sannolikhet ändå kört, så skjut för allt du är värd.
Lite cover innan stormen
Spelets story är förövrigt helt klart oviktig. Man börjar med att skjuta en massa snubbar ur triaden Hong Kong. Sedan reser man till Chicago och knäpper en driva ryska gangsters, sedan bär det av tillbaka till Kina igen för mer pang-pang. Naturligtvis har också kommissarie Tequila en personlig koppling till spelets utveckling, och med några taffliga tillbakablickar så visar det sig att en dam från det förflutna finns med i handlingen. Detta engagerar som sagt inte speciellt mycket, utan själva behållningen i Strangelhold ligger helt klart i att hitta något i sin omgivning att utnyttja, så att man med hjälp av en kulsvärm kan boosta upp sin bomb-mätare så högt som möjligt. Spelet är däremot bra avvägt och trots nära på 10 speltimmar så känns det hela tiden roligt när nya fiender kommer vällande. Och i gammal hederlig anda avslutas alla banor med någon typ av slutboss där man får lite extra mothugg.
Mexican standoff med rysk gangstertönt
För dig som sett och gillar John Woos gamla actionrullar finns det också många små roliga detaljer. Woo har själv lånat ut sitt anlete till en bartender och duvor lyfter till skyarna lite titt som tätt. Man hamnar även ibland i så kallade mexican standoffs med flera fiender samtidigt där man både måste väja för kulor och skjuta tillbaka på samma gång. Små inslag som dessa förhöjer stämningen rejält trots att spelet i grund och botten är väldigt linjärt. Multiplayer kan du glömma och jag skulle förvisso gärna sett lite fler olika vapen att välja bland. Men att peppra folk i ultrarapid är och förblir hiskeligt roligt och som småskön retro-shooter så erbjuder Strangelhold ändå rejält med underhållning.
För några år sedan gick det även rykten om att John Woo skulle slå sig på att filmatisera spelet. Även om detta verkar ha runnit ut i så kan man ju alltid hoppas nu när John Woo glädjande nog lämnat Hollywood bakom sig.
Betyg: 6,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör