Seven Days (Originaltitel: Les 7 jours du talion)
Terror/Drama, Kanada, 2010
Regi: Daniel Grou
Manus: Patrick Senécal
Medverkande: Claude Legault, Rémy Girard, Fanny Mallette mfl.
Längd: 105 minuter
— — —
Under det senaste decenniet har det skett någon form av boom för franskspråkig skräckfilm, och det har kommit ett flertal filmer som både hyllats av publik och kritiker. För min egen del har jag, trots väldigt många lovord, aldrig riktigt blivit jätteförtjust i någon av de här filmerna, om man bortser från Alexandre Ajas Haute Tension (2003). Jag tycker väl inte att dom har varit direkt dåliga heller, vissa har haft riktigt bra och intressanta inslag, men ingen har riktigt fångat mig helt. Ett återkommande inslag hos dessa filmer har varit att man drivit gränsen långt för det våld som förekommer i filmen, och på den punkten tycker jag dom har lyckats, då jag beskådat ett gäng riktigt vidriga scener.
I Seven Days följer vi ett par vars dotter försvinner på väg till skolan en dag. Hon hittas sedan mördad och våldtagen, och parets tillvaro rasar samman i en storm av sorg och förtvivlan. När polisen griper mördaren bestämmer sig fadern för att skipa rättvisa på egen hand och utkräva hämnd själv. Han lyckas med lite hjälp kidnappa mördaren under en fångtransport, och tar honom sedan till en avlägsen stuga ute i skogen. Innanför stugans väggar bryter fadern mot gränser han aldrig varit nära att gå över förut…
När eftertexterna började rulla förbi var jag mörbultad. Man kommer snabbt in i intrigen och jag blev berörd redan under dess första femton minuter, och filmen lyckas med konststycket att fortsätta med att både beröra och skapa ett genuint obehag i mig som tittare. Först och främst är det i mina ögon en realistisk berättelse om en fader, driven till vansinnets rand av sorg, som vill skipa rättvisa utifrån sina egna tankar. Dock är det inte så lätt att han bara vill hämnas, och det vinner filmen väldigt mycket på. Istället för att han blir ännu en hämnare i mängden av hämndfilmer, blir han en nedbruten och tragisk karaktär som tar till våld i brist på någon annan lösning. Han ser det som ett sätt att bearbeta den skuld han känner gentemot sin dotter, vars död han delvis tar på sig ansvaret för, och han bestämmer sig för att göra mördarens sista dagar i livet till ett rent helvete.
Det som filmen främst vinner på är dess väldigt mörka ton, där sorgen över ett förlorat barn målar filmen svart av förtvivlan och som gör att man verkligen känner för paret. Filmen innehåller förutom detta även ett par riktigt starka och obehagliga våldsscener som fick mig att reagera fysiskt, vilket får ses som något positivt i detta fall, och något som inte händer allt för ofta när jag ser på film. Filmen lyckas också hålla sig borta från att tappa intensitet, den tar vändningar man inte riktigt är beredd på, vilket gör att den aldrig blir ointressant eller tappar det där skarpa stinget som den har. Det är en riktigt välregisserad film som får ut det absolut mesta av sin fantastiska skådespelarensemble, och jag har förutom i något enstaka fall aldrig sett en så av sorg nedbruten figur som fadern i Seven Days är.
Det är inte en film för alla, men det har väl å andra sidan ingen av de senaste årens franskspråkiga skräckfilmer varit. Den är otäck i sin realism och i sin skildring av hur långt man kan gå för att känna ro över något så gränslöst förtvivlande som att förlora ett barn. Den sänker sig aldrig till att bli en film som gottar sig i våld och tortyr, utan erbjuder så mycket mer än detta, och det är det som gör den till den tveklöst bästa filmen i den tidigare nämnda franskspråkiga filmvågen. Samtidigt som det är en fruktansvärd och obehaglig film är det även en gripande berättelse som jag tror kommer lämna väldigt få människor oberörda. Egentligen kanske det räcker med att säga att det här var en av de där unika och väldigt få filmerna som går in under skinnet på en, stannar kvar där och vägrar släppa taget, vilket för en film är väldigt stort.
Betyg: 7 av 10
– – –
David Larsson: Frombeyond-redaktör