Two Evil Eyes (Originaltitel: Due occhi diabolici )
Skräck, USA/Italien, 1990
Regi: George A. Romero, Dario Argento
Manus: Dario Argento, George A. Romero, Peter Koper och Franco Ferrini
Distributör: Studio S
Medverkande: Harvey Keitel, Adrienne Barbeau, Julie Benz m.fl.
Längd: 103 minuter
Finns på svensk DVD från 2008-05-28
— — —
Så kallad episodfilm, en film som består av flera berättelser, är inte någon ovanlig företeelse inom skräckfilm. Redan 1972 kom Tales from the Crypt, och tio år efter det var det dags för Creepshow (1982). Bland de modernare exemplen kan vi bland annat hitta den asiatiska Three Extremes (2004) och den amerikanska Trick’r’Treat (2007). Dock är det extremt sällan som det dyker upp en episodfilm där ens favoritregissörer står för regin bakom varsin episod. Så är dock fallet med Two Evil Eyes (1990), där skräckmästarna Dario Argento och George A. Romero tolkar varsin berättelse av den legendariske författaren Edgar Allan Poe. Detta var inte de två regissörernas första samarbete, men det var den första film där de båda står som regissörer.
I den första episoden, The Facts in the Case of Mr. Valdemar, som Romero regisserat, får vi följa en gammal rik man på sin dödsbädd. Hans fru har en affär med en psykolog, och tillsammans bestämmer de sig för att hypnotisera den gamle mannen och således få honom att skriva över sitt arv till frun. Olyckligt nog dör den gamle mannen när han fortfarande befinner sig i trans, vilket gör att han hamnar i något slags tillstånd mellan liv och död, där han fysiskt framstår som död, fast han kan kommunicera med de i hans närhet. Detta leder vidare till konsekvenser som visar frun och psykologen att man inte kommer undan med vad som helst obestraffat.
Episod nummer två, The Black Cat, är då Argentos bidrag till denna episodfilm. Det är en av de mer klassiska Poe-berättelserna som filmatiserats i olika tolkningar många gånger, i Argentos tappning handlar det om en brottsfotograf som blir arg när hans flickvän tar med en hemlös katt in i deras hem. Han gör allt för att bli av med katten, något som visar sig bli betydligt svårare än han tänkt sig, och snart har han med mer än bara en katt att göra, och det hela leder honom in på en stig där hans förstånd blir svagare och svagare.
Av någon anledning hade jag förväntat mig att Argentos del skulle vara den bättre av de två, något jag kan konstatera inte är fallet. Nu tycker jag förvisso att båda episoderna åtminstone håller en okej nivå, men det är helt klart Romeros episod som är den bättre av de två, och som jag till och med tror hade kunnat fungera enskilt i långfilmsformat. Den bjuder på en stor dos obehaglig stämning, det råder en spänning som håller i sig i princip hela episoden , och den lyckas även avsluta det hela snyggt. Argentos bidrag är väl en intressant variant på en många gånger berättad historia, men den känns tyvärr inte värst spännande och blir i stunder rätt långdragen, vilket är trist med tanke på vem regissören är som står bakom det hela. Till skillnad från Romeros del så griper aldrig intrigen tag i mig riktigt, och när det är slut känns det inte som att man har sett något man kommer minnas starkt för resten av livet.
Det som Romero främst lyckas med här är att han använder ljud på ett sätt som gör att det blir en väldigt påtagligt otäck stämning som präglar hans bidrag. Med tillsynes ganska enkla medel lyckas han skapa en fantastisk atmosfär som jag inte hade förväntat mig från en film som denna, och som jag därför är ännu gladare att se. Jag har ingen aning om hur den litterära förlagan till Romeros episod är, men hur den än kan vara så tycker jag helt klart att Romero har lyckats göra något riktigt bra med det här. Argentos del saknar den här stämningen, och hans extremt skickliga öga för det visuella får aldrig lysa fram här, vilket man bara kan beklaga. Jag tror att hans del hade mått bättre av att lägga mer krut på att, liksom hos Romero, få fram en påtaglig stämning som får tittaren att känna någon grad av obehag. Nu blir det mer en okej thriller med övernaturliga inslag, vilket väl i och för sig inte är något negativt i sig, men det känns inte som att det ligger nog mycket själ och hjärta bakom det.
Det svåra med en sån här film är att risken finns att en episod håller hög klass, medan resten är mer eller mindre dåligt. Nu skulle jag inte direkt påstå att Argentos bidrag är dåligt, men det drar helt klart ner helhetsintrycket jag får av Two Evil Eyes, och jag hade mer än gärna sett ett till bidrag som var i linje med det Romero presenterar. Det blir svårt att bedöma filmen som helhet, då dess ena beståndsdel är av högre kvalitet än dess andra, och jag blir därför kluven vad jag i slutändan anser om Two Evil Eyes. Jag tycker ändå att det är en klart sevärd film, särskilt om man är nyfiken på herrarna som står för regijobbet, vilket man bör vara om man har den minsta lilla gnutta intresse för skräckfilm. Det är inget mästerverk, men Romeros del är så pass bra att filmen blir värd den tid den tar att se, och Argentos del är långt ifrån usel, den är bara klart sämre, vilket syns tydligare när den ställs bredvid Romeros bidrag.
Betyg: 5,5 av 10
– – –
David Larsson: Frombeyond-redaktör