Djungelmassakern (Originaltitel: L’ultimo cacciatore)
Action, Italien, 1980
Regi: Antonio Margheriti
Manus: Gianfranco Couyoumdjian och Dardano Sacchetti
Distributör: Njuta Films
Medverkande: David Warbeck, Tisa Farrow, Bobby Rhodes m.fl.
Längd: 101 minuter
Finns på svensk DVD från 2008-09-01
— — —
Ända sedan jag upptäckte det underbara i italiensk djungelaction från 80-talet har jag hela tiden tyckt att det håller en jämn kvalitet. Nu beror det förvisso på hur man ser på ordet kvalitet, men om man ser på filmerna för vad de är, underhållande och ibland charmigt korkad action, så finns det helt klart en kvalitet att tala om. Ett namn som återkommit när jag letat filmer inom denna “genre” har varit Antonio Margheriti, och det är väl på så sätt underligt att jag med denna inräknat endast sett tre filmer av karln, varav Djungelmassakern (1980) är den enda djungelactionfilmen.
David Warbeck spelar kapten Henry Morris, en Vietnamveteran som nyss sett sin bästa vän ta livet av sig, som ger sig ut i Vietnams djungler på ett topphemligt uppdrag bakom fiendens linjer. Tillsammans med ett gäng hårdnackade soldater och en kvinnlig journalist, spelad av Tisa Farrow (Mias lillasyster!), ger sig Morris djupare in i djungeln, vilket blir farligare och farligare ju längre in de färdas. Det hela visar sig bli ett livsfarligt uppdrag, och det dröjer inte längre innan gruppen stöter på motstånd i form av fiendesoldater, och de får kämpa för sitt liv för att lyckas med uppdraget.
Det som jag tycker att filmen av den här karaktären har som ett av sina starkaste trumfkort är att de i regel alltid utlovar underhållning, sen kan det skifta hur pass bra filmen är, men det är väldigt sällan det blir tråkigt att titta på. Samma gäller för Djungelmassakern, även om det är en av de “lugnare” djungelrafflen jag sett. Till skillnad från många av sina kamrater i genren så lyckas Margheriti med den här filmen att få in lite allvarligare sidor också, där han vill visa hur negativt kriget påverkar människan och att det finns fler sidor av kriget än bara kulor och granater som kan skada en. Nu skulle jag knappast dra det hela så långt som att kalla Djungelmassakern för en samhällskritisk film, men det är ändå värt att påpeka, då jag tycker att den här filmen faktiskt lyckas rätt bra med att få in en del allvarligare grejor ibland alla skottlossningar och explosioner, vilket i andra filmer av samma sort ofta blir rätt pajiga, om än underhållande, försök som inte riktigt går hem.
Djungelmassakern är även en förvånansvärt grafiskt våldsam film, där man vid ett flertal tillfällen får se effekterna som ett maskingevär kan ha på ett mer närgånget sätt än enbart ett par röda fläckar på kläderna. Detta fann jag vara ett mycket välkommet inslag, och något jag måste erkänna att jag nu efterlyser hos de övriga djungelactionfilmerna. Actionmässigt står sig den här filmen bra gentemot andra i genren, med undantaget att den i vissa stunder lägger fokus på en faktisk intrig, något jag tidigare upplevt vara väldigt ovanligt hos filmer av den här typen. Nu tycker jag förvisso att det fungerar rätt bra här, men jag måste samtidigt erkänna att det får filmen att tappa en del av det tempo och det driv som den annars har, och jag hade därför kanske önskat att man tonat ner denna aspekten något, eller gjort den annorlunda. Många filmer av detta slag brukar ofta försöka vara kopior, i olika utsträckning, på amerikansk action, men det tycker jag inte att den här är, och det ska Margheriti ha beröm för. Samtidigt kanske det är där skon klämmer, kanske hade det blivit ännu mer underhållande om det varit en mer eller mindre uppenbar rip-off?
Jag kommer aldrig att förvänta mig ett storslaget mästerverk när jag sätter mig för att se en film som Djungelmassakern, och det tycker jag inte att någon bör (och hoppas heller att ingen gör). Det man kan förvänta sig är en härlig stund av underhållande action där man bjuds på ett, förhoppningsvis, sjujäkla tempo som aldrig får filmen att bli tråkig. Det är detta som kommer få mig att återvända gång på gång till de här filmerna, och Djungelmassakern är ett bra exempel på vad genren har att erbjuda, även om den möjligen är “objektivt bättre” än många av sina kamrater.
Betyg: 6 av 10
– – –
David Larsson: Frombeyond-redaktör