Mask Maker
Skräck, USA, 2010
Distributör: Njuta Films
Regissör: Griff Furst
Skådespelare: Nikki Deloach, Stephen Colletti, Michael Berryman m.fl.
Längd: 90 minuter
Finns på svensk DVD från 2011-12-14
— — —
Det är inte varje dag som man kommer över ett gigantiskt hus med stora ytor mark för en spottstyver. När Evan hittar huset inser han att han måste slå till, och köper det som en födelsedagspresent till sin flickvän Jennifer. Men det visar sig snart att det finns en anledning till att huset stått tomt i så många år. Det ruvar nämligen på en mörk hemlighet som ingen av ortsborna är villiga att berätta om. Det unga paret försöker vifta bort det hela som vidskepligheter, men det dröjer inte länge innan Evan, Jennifer och deras vänner står öga mot öga mot fasan som gömmer sig i husets källare. För att göra det ännu värre, så är det just hans ögon som är det enda de kan se, då resten av hans ansikte är iklätt huden från hans senaste offer.
Att låta en films antagonist vara ansiktslös kan många gånger fungera riktigt bra, då åskådaren själv automatiskt tillskriver karaktären de mest mardrömslösa drag man kan föreställa sig. Att sedan låta honom stjäla sina offers anleten, ger inte bara mördaren en ytterligare dimension av hänsynslöshet, utan leder även till att hans kommande offer dödas av någon som ser ut som en av deras närmaste vänner. Det hela skapar en känsla av ovisshet, då man egentligen inte kan lita på någon. Det är även en smart referens till de ”masker” många andra mördare har använt sig av, då många vid en första anblick verkar vara helt vanliga människor, som du och jag. Att Mask Maker har valt att göra denna form av maskering till något av kött och blod, gör bara Leonard allt mer skräckinjagande. Men denna porträttering har även nackdelar, då den även innebär att antagonisten är och förblir identitetslös. Vi har inte mycket annat att tillskriva honom än hans svaghet för yxor och de enkla kläder han bär. Det är svårt att inte låta tankarna vandra till andra maskerade mördare på film, såsom Jason Voorhees och Leatherface. Framförallt den senare är lätt att använda som parallell, då de båda ikläder sig andra människors ansikten. Det som dock skiljer dessa klassiska mördare från Leonard är att deras utseende inte förändras genom filmens gång. Trots deras masker så har de ett distinkt utseende. Vi får visserligen se Leonards bandagerade ansikte i några snabba klipp under filmens gång, och vi får även se en del av hans sargade anlete, men det kontinuerliga skiftandet mellan masker gör att Leonard tyvärr inte är en antagonist vars utseende man kommer att lägga på minnet.
Likheterna med dessa klassiska filmmonster är nog knappast ett omedvetet drag, då filmen har lånat många drag från framförallt 80-talets slasher-epok. Den stora kroppshyddan, den långsamma gången som alltid låter honom komma ikapp sina offer, och hans förkärlek till vassa redskap är bara några av de inslag vi sett användas gång på gång tidigare. Att man sedan lånat ett väldigt avgörande moment under filmens klimax från Friday the 13th Part 2 gör att filmens känns som en omsorgsfull hyllning till denna svunna era av skräck.Att man sedan inkluderat skådespelare som Terry Kiser, känd från Friday the 13th Part VII: The New Blood, och legenden Michael Berryman gör det hela bara bättre. Det är otroligt charmigt att man låtit Berryman, som oftast fått porträttera det ena monstret efter det andra, spela något av en mysfarbror i denna film. Att man sedan låter honom sköta en affär som heter ”Pluto’s World of Goods”, i en solklar referens till The Hills Have Eyes, gör bara att filmmakarnas kärlek för den gamla skolans skräckfilmer lyser igenom allt mer.
Detta märks även på filmens antagonister. Det senaste årtiondet har skräckfilmer plågats av karaktärer som enbart funnits med i filmen för att möta ohyggliga öden. Hur ofta har vi till exempel inte sett tonåringar vars enda karaktärsdrag är att de gillar att festa, ha sex eller röka på i kontemporära filmer? Visst förekommer det en del drickande och sex även i Mask Maker, men regissören Griff Furst har åtminstone tagit sig tid att utveckla dessa karaktärer så att man som åskådaren faktiskt är emotionellt engagerad i huruvida de dör eller ej. Alla är kanske inte lika djupt utvecklade som huvudpersonerna, men det finns åtminstone alltid någon form av rim och reson bakom deras handlingar, och vi får anledningar till att genuint tycka om dem. Detta var något som förr var givet i filmer av detta slag, men som på senare år tyvärr verkar ha tynat bort.
Bildspråket är förvånansvärt bra för en film ur denna genre, och hjälper till att hålla filmen visuellt intressant. De kameravinklar man använt sig av är kreativa och stundtals oväntade, och det finns stundom ett oväntat djup i bilden. När man dessutom i en scen använt detta djup för att låta Leonard befinna sig i bakgrunden, just ur fokus, så märks det hur väl genomtänkt filmens utförande faktiskt är. Något som känns som filmens mantra är ”enkelt men effektivt”, och det är något som går igen även när det gäller det visuella. Genom att använda sig av olika typer av ljussättningar har filmmakarna kunnat separera de scener som är menade att vara tillbakablickar från dem som utspelar sig i nutid. Denna enkla lösning innebär även att filmmakarna har kunnat bryta av en scen med en tillbakablick utan att använda sig av några klipp, vilket är riktigt effektfullt.
För att vara en film med titeln Mask Maker så dröjer det dock förvånansvärt länge innan den första blodiga masken tillverkas. Filmen har rätt få dödsfall, och under den första halvtimmen så är det bara en enda sidokaraktär som möter sitt öde. När Leonard väl börjar hugga ner huvudkaraktärerna en efter en känns det dessutom ibland som att det går lite på automatik, och man skulle gärna ha sett lite större variation på sätten karaktärerna går hädan. Men, det går samtidigt inte att förneka att de metoder som används fyller sitt syfte, och att effekterna dessutom ser riktigt bra ut. De scener där Leonard sliter huden från sina offers ansikten kommer troligen att göra många åskådare illa till mods.
Mask Maker är inte något som vi inte redan har sett göras många gånger tidigare. Men det är faktiskt inte något negativt i detta fall, utan filmen är snarare ett klockrent exempel på att man ibland måste ta till gamla koncept för att uppnå ett fräscht resultat. För den som letar efter något modernt och nyskapande är detta nog inte rätt film, men för de som vill återuppleva den gamla goda tidens skräckfilmer så är detta en hyllning värd att se.
— — —
Johan Axell; filmvetare och frilansande skribent