Kill List
Skräck/Thriller, Storbritannien, 2011
Regi: Ben Wheatley
Manus: Ben Wheatley och Amy Jump
Medverkande: Neil Maskell, Myanna Buring, Michael Smiley mfl.
Distributör: Nonstop Entertainment
Längd: 95 minuter
— — —
Britterna har en lång och fin tradition när det kommer till skräckfilm. Från sent 50-tal och de ungefär följande tjugo åren producerade bolaget Hammer en stor mängd filmer av detta slag, och även om kvaliten förvisso var skiftande, kom de med en hel del guldkorn som håller än idag. De senaste åren har britterna visat att de fortfarande kan. Förutom att Hammer återuppstått och börjat göra film igen, har det kommit fantastiska filmer som The Descent (2005) och Eden Lake (2008), som mer än något visar att den brittiska skräcktraditionen i allra högsta grad lever och frodas. Blickar man framåt ser det heller inte ut som att detta kommer svalna, då det finns ett gäng intressanta brittiska skräckfilmer som ännu är på gång.
Ben Wheatley långfilmsdebuterade 2009 med Down Terrace, där handlingen rörde sig kring en kriminell familj och deras försök att ta reda på vem som infiltrerat dom. Att han skulle göra en av kritikerna mycket hyllad skräckfilm bara två år senare var således kanske inget givet, men faktum är att Kill List (2011) fått strålande recensioner både i hem- och utlandet.
Filmen handlar om paret Jay (Neil Maskell) och Shel (Myanna Buring), som tillsammans har en son. När ekonomin börjar knaka gör så även deras förhållande, och vardagen fylls av bråk mellan de båda. Jay är en gammal soldat som upplevt en tuff period i Irak, men de minnen som främst jagar honom är efter ett uppdrag han utförde tillsammans med sin kollega Gal (Michael Smiley) i Kiev för åtta månader sen. Jay och Gal är nämligen yrkesmördare, och det blir därför svårt för Jay att tacka nej när en ny möjlighet uppenbarar sig för de båda. De får i uppdrag att ha ihjäl tre personer, och redan när de träffar sina uppdragsgivare anar de att något inte står helt rätt till. Detta bekräftas ytterligare och växer till oanade proportioner när de inser vilken mardröm de dragits in i, när de ställs mot oanade krafter som hotar att förgöra allt det de håller kärt.
Under den första timmen av Kill List ser man inga direkt tydliga tecken på att det är en skräckfilm man tittar på. Den har då mer formen av en thriller om två yrkesmördare och deras ansträngda relation till varandra, som förvärras av att den ene av dom har vanan att bryta ihop och våldsamt ta ut sina aggressioner på andra människor. När filmen sedan vänder, efter att ha hintat om stundande händelser, gör den det med en rejäl u-sväng, och filmen går till att bli en mardrömslik upplevelse där verkligheten nästan ställs på ända. Tittaren kastas in i detta och blir lika ovetande om vad det är som försiggår som de två yrkesmördarna. Paniken vrids upp till max och stundtals är det så otäckt att det känns fysiskt i hela kroppen. Detta stegras sedan ytterligare fram till det brutala och elaka slutet som är allt annat än publikfriande och lämnar dessutom åskådaren med ett gäng frågetecken kring vad det var som egentligen hände. Luckor i handlingen är i regel kanske inte ett gott tecken, men i Kill List bidrar dessa till att förstärka skräckkänslan och göra tittaren lika osäker som filmens karaktärer. Här behöver inte alla frågor få ett tydligt svar, det räcker med att de ställs för att vagga in åskådaren i en omtumlande filmupplevelse som lär sitta kvar länge, även hos de mest inbitna skräckrävarna.
Även om britterna har imponerat stort på mig under de senaste åren har ingen gjort det lika stort som Ben Wheatley gör med Kill List. Samtidigt som den i sin sista akt är en kraftig och otäck film, är det en i övrigt på alla sätt välgjord och ytterst välspelad sådan. Man har sympati med karaktärerna, trots deras ytterst moraliskt tveksamma yrke, och man önskar in i det sista desperat att saker och ting ska gå väl för dom, även om situationen talar för något helt annat. För de som gillar sin skräckfilm våldsam finns det även en stor dos av den varan här. Stundtals är det ett riktigt brutalt våld som presenteras, och man ryggar tillbaka av det som sker framför en. Samtidigt blir det aldrig överdrivet, och det är gjort på ett snyggt sätt, utan att osa CGI lång väg, vilket tyvärr annars är rätt vanligt i nutida skräckfilmer.
Filmen har av flera liknats vid The Wicker Man (1973), och tittar man på den sista delen av Kill List är detta inte svårt att förstå. Här är det dock betydligt mörkare och ondskefullare än i det gamla mästerverket, men man kan hitta gemensamma teman och samma mer eller mindre oförklarliga krafter som huvudkaraktärerna ställs inför. Detta är givetvis enbart av god natur, under de sista trettio minuterna av Kill List öser regissören på med ordentliga doser av allt man kan önska sig och det blir en påtaglig stämning som inte går att hitta hos många filmer alls.
Om jag på något sätt ska sammanfatta hur fantastiskt bra jag tyckte Kill List var, så kanske det räcker med att säga att det är i mina ögon den bästa skräckfilmen på över tjugo år. Ben Wheatley styr det hela med en så enorm fingerfärdighet och precision att man sittar och häpnas över hur otroligt bra det man tittar på är, och den terror han med filmens sista trettio minuter ställer tittaren inför är få filmer förunnat. Att 2011 års bästa film är en brittisk skräckfilm talar om något för hur hög kvalitet det är på Kill List. Ett måste för alla som vågar kalla sig filmentusiaster, och en film som jag, trots dess mardrömslika och otäcka natur, redan nu längtar efter att se om så snart som möjligt.
Betyg: 9 av 10
– – –
David Larsson; From Beyond-redaktör