Snuff-Movie (2005)

Snuff-Movie

Skräck/Thriller, Storbritannien, 2005

Regi & Manus: Bernard Rose

Distributör: Njuta Films

Medverkande: Jeroen Krabbé, Lisa Enos, Alastair Mackenzie

Längd: 92 minuter

Finns på svensk DVD från 2011-07-20

— — —

En natt sker ett inbrott i filmregissören Boris Arkadins (Jeroen Krabbé) hus, och husets gäster samt Boris höggravida fru blir mördade. Efter incidenten drog sig Boris Arkadin, som då brottet skedde inte var hemma, undan och har inte gjort en enda film sedan dess. Trettio år senare utannonseras det att Boris Arkadin äntligen ska spela in en ny film, och att han håller öppna provfilmningar. Wendy (Lisa Enos), som är en av de skådespelare som blir erbjudna roller i filmen, blir inbjuden till Boris Arkadins herrgård där vidare provfilmningar ska ske. Under natten som Wendy och de andra skådespelarna ska tillbringa på herrgården har de fått order om att, vad som än sker under vistelsen, agera som sina karaktärer. Vad de inte vet är att vad Boris Arkadin egentligen planerat är att genomföra en rekonstruktion av inbrottet som skedde trettio år tidigare, och skådespelarna är offren.

Att Bernard Rose en gång i tiden regisserade den mycket obehagliga kultklassikern Candyman (1992) är svårt att tro efter att ha suttit genom Snuff-Movie (2005). Regissören som skrämde livet ur folk med filmen som gjorde Tony Todd (med sin skrämmande personifiering av legenden Candyman) till ett hushållsnamn hos skräckfans, har här gått ner sig till en nivå som liknar amatörfilm. Med ett unket DV-filmat foto bjuds det på en kavalkad av exploaterande, och på sina ställen, mjukpornografiskt trams om en regissör som gör en film om mordet på sin hustru. De övertydliga referenserna till mordet på Sharon Tate av Charles Manson och hans kultmedlemmar är i sammanhanget enbart respektlöst osmakliga.

Apropå filmens pornografiska färgning (som rättfärdigas av att filmen handlar om snuff?) blir jag inte det minsta förvånad när jag i efterhand får reda på att en av ”skådespelerskorna” är/var en Playboy Playmate. Skådespelet, särskilt då från henne, är under all kritik och når bottnar jag sällan stöter på. Veteranen Jeroen Krabbé som spelar Boris Arkadin gör tveklöst bäst ifrån sig här, men det säger kanske inte så mycket med tanke på vilken skara han sticker ut från. I och för sig har jag inte så mycket gott att säga om hans prestation heller egentligen, för även om han åtminstone kan leverera sina repliker med någon form av trovärdighet till skillnad från sina motspelare så gör han inte det utan att spela över på ett sätt som får mig att undra om filmen är tänkt att den ska vara en satir. Det är inte omöjligt att det är just Bernard Roses syfte, för bland Charles Manson-anspelningarna och snufftemat försöker han säga väldigt mycket om lite. Vad är sant? Vad kan man lita på när vem som helst kan lägga upp en film på internet? Idéerna haglar, men inga svar ges.

Vad Bernard Rose egentligen vill säga med Snuff-Movie är något av ett mysterium. Jag tvivlar inte på att Rose inledningsvis hade ett klart budskap han ville belysa, men detta tog om så är fallet aldrig form i manuset, för här erbjuds enbart ett virrvarr av ofärdiga tankegångar som snarare förvirrar än upplyser. Lättare blir det inte att förstå när filmen är så osmidigt tillyxad och där twistarna snubblar på sig själva när de försöker lura tittaren med att gång på gång komma med exakt samma ”överraskning”. Tredje gången du ropar ”ta-da!” och drar undan skynket för att återigen visa att trollkarlen enbart är en vanlig man överraskar det ingen utan frustrerar enbart, och här verkar Rose inte veta när han ska sluta med att fråga tittaren om vi tror att det vi ser i filmen är ”verkligt” eller ej. I ett desperat försök att finna en slutsats till sin argumentation har han helt missat att filmen han under tiden skapat är minst lika labyrintisk.

Att Bernard Rose nyligen varit aktuell med den biografiska Mr. Nice (2010) med Rhys Ifans i huvudrollen får mig ännu mer att undra om hur och varför han fick idén till att göra lågbdugetsmörjan Snuff-Movie. Visst, jag småler lite över anspelningarna till gamla Hammer-filmer, och Bernard Roses idéer är egentligen inte dåliga, men tyvärr är utförandet här så genomuselt på så många sätt och vis att jag ovilligt känner liknelser med snuffilmspartiet i kräkmedlet Cradle of Fear (2001).

Betyg: 2 av 10

– – –

Rickard Blixt: FromBeyond-redaktör