Trolljägaren (2010)

Trolljägaren, aka, Trollhunter
Mokumentär/skräck, Norge, 2010
Distributör: SF
Regi: André Øvredal
Skådespelare: Otto Jespersen, Hans Morten Hansen m.fl.
Längd: 99 min
Finns på svensk dvd och blu ray från 2011-07-06

— — —

I Sverige påstår vi ofta att danskarna kan det här med att producera bra film. I Danmark hävdar man motsatsen – det är Sverige som är duktiga. I Norge ger man sig överhuvudtaget inte in i den här nordiska varianten av inbördes beundran – i Norge är Norge bäst. Detta är förmodligen ett känsligt ämne, inramat av både blod och prestige, men likväl inte desto mindre sant. Med tanke på den rivalitet som präglar Sverige och Norge i idrottsliga sammanhang så intar jag kanske osedvanligt dumdristig mark med följande kommentar. Men såhär är det,  norsk filmproduktion har i Norden levererat några utav 2000-talets bästa filmer, och trenden fortsätter att växa.

I filmmagasinet Cinema kunde man i #11 från 2010 läsa om Norges filmiska framfart i Niklas Mesaros artikel Norgehistorier. Där understryker regissören Sara Johnsen, som kammat hem hela fem Amanda-priser (deras Guldbagge), den norska regeringens storsatsning på landets filmskapande. Vidare lyfter Mesaros fram flera av de norska filmframgångarna de senaste åren, inte minst Johnsens prisbelönta drama Upperdog från 2010, samt Andra Världskrigs-skildringen Max Manus från 2008 och En ganska snäll man från 2010, med vår egen Stellan Skarsgård i huvudrollen.

Och nu är det dags för något så unikt som en trollfilm – Trolljägaren. Det är en mokumentär som går i samma uttrycksmässiga stil som föregångare som The Blair Witch Project, Cloverfield och nyligen bioaktuella spöksviten Paranormal Activity. Den tillsynes ”autentiska” berättelsen förs fram med en skakig handkamera där skådespelarna som bekant inte är skådespelare, utan snarare offer i en oviss och skrämmande ”verklighet”. Det är ett beprövat koncept som i dagens läge visserligen börjat kännas mer urvattnat än originellt, men som gång på gång samtidigt bevisar sin effektfullhet. Dessutom får Trolljägaren ändå betraktas som ett genremässigt unikum, och därtill ett väldigt bra sådant.

I regissörsstolen sitter André Øvredal, som i och med Trolljägaren levererar sin första film på över ett decennium. Det grundläggande upplägget för mokumentärgenren känns bekant – någon har hittat unikt bildmaterial från spårlöst försvunna personer, vilket visar sig vara av högst förbryllande art. Strax står det klart att historien kretsar kring tre studenter från en medialinje i Volda, vars examensprojekt går ut på att porträttera en lokal personlighet, helst av kufisk karaktär. Studenterna siktar in sig på enstöringen Hans, spelad av Otto Jespersen, som varje natt försvinner iväg till skogs i sin väderbitna pickup. Efter att ihärdigt ha förföljt honom lyckas studenterna slutligen övertyga vederbörande om att få följa med på hans mystiska nattfärder. Överaskningen är ett faktum när det visar sig att Hans är en trolljägare, hemligt anställd av den statliga Trollsäkerhetstjänsten, som till varje pris vill hålla trollen hemliga för allmänheten. Hans förklarar att det i nuläget har uppstått en ”speciell situation”, där trollen har rört sig utanför sina revir. Kort sagt – problem.

Det tycks onekligen finnas avsevärd spetskompetens i Norge vad gäller genrefilm. 2008 års nazizombiefilm Död snö av Tommy Wirkola befäster den teorin, likväl som Thomas Cappelen Mallings spion-ninja-film Norwegian Ninja från 2010. Trolljägaren är inte sämre, tvärtom. Den kommer leva kvar som en tidlös klassiker eftersom den tveklöst kan sälla sig till en utav de bästa nordiska genrefilmerna någonsin. De visuella effekterna är helt makalöst bra och utan tvekan filmens starkaste komponent. Hantverkarna bakom detta praktverk kommer från animationsstudior som Gimpville, Superrune och Storm Studios, vilket helt uppenbart är en kollaboration som fungerar. Så jag säger det igen – helt makalöst bra.

Detaljrikedomen kring den så kallade troll-läran är en annan faktor som förhöjer upplevelsen. Med hjälp av vetenskapliga termer och biologiskt hittepå så stiger trovärdigheten kring trollmyten avsevärt. Vi får till exempel veta att troll saknar förmågan att omsätta D-vitamin till kalcium, vilket förklarar varför de förkalkas i solljus. Mumbojumbo, men det låter bra, plus att inressefaktorn stiger. 

Vidare så finns det ett humorvärde i Øvredals trollfilm, främst därför att Jespersen, när han inte spelar trolljägare, huvudsakligen försörjer sig som komiker. Han lyckas ingjuta en skopa humor i Hans, som hela tiden är tillräckligt återhållsamt för att det inte ska spåra ur, men som ändock bidrar till skratt. Ett exempel är när Hans tvingas konfrontera ett bångstyrigt troll av typen ”raglefant”, och tröttsamt utbrister att ”fyfaan vad jag hatar det här”. Men förleds icke – Trolljägaren rymmer bara så mycket humor som allvaret tillåter. Glöm således Trolltyg i Tomteskogen eller det puttenuttiga i Trollsommar . Här snackar vi Raglefanter, Tusseladdar, Rivtassar, Dovregubbar och allra värst – Jotnar. Hungriga efter människokött, och allra helst kristet blod. Om du refererar till sagorna och tror dig ana nått gulligt, så är det ditt misstag. Så pass på…

Betyg: 9 av 10

— — —

Tommy Johansson: Filmvetare och frilansande skribent