Cold Fish (Originaltitel: Tsumetai nettaigyo)
Thriller, Japan, 2010
Distributör: Third Window Films
Regi: Shion Sono
Manus: Shion Sono, Yoshiki Takahashi
Skådespelare: Mitsuru Fukikoshi, Denden, Asuka Kurosawa
Längd: 144 min
Finns på import-dvd och blu-ray från 2011-06-27
— — —
De senaste tio åren har den japanske regissören Shion Sono gjort ett betydande avtryck på den japanska independentfilmmarknaden. Med genombrottsfilmen Suicide Club (2001), som handlar om en mystisk självmordsepedemi i Japan, lyckades han inte bara hävda sig i hemlandet utan nådde även ut internationellt, och filmen blev snabbt en omsnackad kultpärla som visade vad den japanska skräckfilmen hade att komma med om man letade bortom de konventionella spökberättelserna. Senare, i slutet på det gångna decenniet, demonstrerade Shion Sono sina allra mest excentriska sidor med det svårbeskrivna, fyra timmar långa, vansinneseposet Love Exposure (2008) som näst intilll blivit unisont hyllad runtomkring på filmfestivaler. Även om jag själv aldrig riktigt fastnade för galenskaperna i Love Exposure fanns det ändå glimtar av en regissör med en säregen och intressant stil som då och då sågs under den långa speltiden. Nu med den otroligt våldsamma Cold Fish (2010) visar Shion Sono upp de allra svartaste sidorna av vad människan är kapabel till, och han spikar fast att han kommer vara en av de allra mest intressanta regissörerna att hålla koll på de kommande åren.
Shamato (Mitsuru Fukikoshi) befinner sig i en livskris. Som ägare av en liten tropisk fiskbutik lever han i en grå tillvaro där den tonåriga dottern Mitsuko föraktar honom, och den nya frun i tystnad visar att hon är besviken över den mediokra livssituation han lyckats ge henne. Efter att dottern en kväll åker dit för snatteri i en livsmedelsbutik träffar de affärsmannen Murata (Denden) som övetalar den drabbade butiksägaren att låta Mitsuko gå. Murata, som också äger en fiskbutik, ger sken av att vara en oerhört trevlig och givmild man, och snabbt så lyckas han nästla sig in i Shamatos liv. Till en början verkar allt vara frid och fröjd men snabbt går det upp för Shamato att den skojfriske mannen han mött, under ytan är en mordisk galning med otaliga liv på sitt samvete.
Inledningsvis ger Cold Fish sken av att vara ett långsamt drama om en man som tappat greppet om sitt liv och sin familj, och det är nervkittlande att bevittna den skört uppehålla fasaden av lugn före stormen. När den mångfacetterade Murata kommer in i bilden faller jag först för den helylleartade skojgubben som han till en början framställer sig som. Denden gör ett otroligt jobb i hur han på ett ögonblick lyckas vända från att charma till att skräckinjagande visa upp den sanna psykopatens ansikte, och Asuka Kurosawa som spelar hans fru Aiko lägger ner ett minst lika beundransvärt arbete i att trovärdigt framställa hur hon med sin falskhet lurar personerna omkring sig. Den som imponerar mest är dock Mitsuru Fukikoshi i sin roll som den glädjeförtappade Shamato. Att se hur han tappar greppet om allt i sin närvaro, och se hur hans timida skal bit för bit brister är inte bara ytterst tragiskt, men även gastkramande.
Den klenmagade bör nog tänka till en extra gång innan den tar sig an och ser på Cold Fish. Shion Sono visade upp redan i Suicide Club en hel del uppseendeväckande gore, men det är svårt att förbereda sig för det makabra innehållet som erbjuds här. Förvänta er inte de överdrivna splattertokigheterna som återfinns i denna samtida japanska våg av filmer som Alien vs. Ninja (2010) och Tokyo Gore Police (2008), nej, grisigheterna som här skildras i detalj ser jobbigt verklighetstrogna ut. Inte sedan Bo Widerbergs Mannen På Taket (1976) har ett blodigt golv sett så motbjudande realistiskt ut som de blodtäckta ytorna som visas upp efter Murata och Aiko gått lös på sina offer, eller som Murata själv skulle föredra att kalla det – utövat sin konst i att göra personer osynliga.
Trots sina 144 minuter känns Cold Fish aldrig seg eller långdragen, och tempot är förvånansvärt högt om man använder Shion Sonos tidigare filmer som referensramar. Klippningen är stundtals aggressiv – lägg märke till inledningsscenen då en mikromiddag förbereds med abrupta klipp som med ett passivt ursinne omedelbart visar att tittarna ska hålla i hatten, för senare kommer det bli en åktur man sent glömmer. Likt Shion Sonos tidigare filmer återfinns det även en hel del besynnerlig humor inmixat bland all djävulskap. Hur han lyckas är en gåta för mig, men han lyckas här med att blanda in nattsvart komik i de allra mörkaste av situationer (vad sägs i samband med styckning av människokropp?). Även fast jag satt för mig själv när jag åskådade filmen, kände jag mig obekväm när jag vid flera tillfällen hör mig själv skratta till i scener som i själva verket var jobbigt avgrundsmörka.
Om man räknar bort Kim Ji-Woons odysse i mänsklig ondska med I Saw The Devil (2010), är Cold Fish den absolut mörkaste filmen jag sett från 2010. Shion Sono visar återigen att han är en unik regissör, med banbrytande idéer och ett slagkraftigt uttryck, som definitivt är att räkna med. Cold Fish är definitivt inte filmen du visar på första daten, utan snarare den du gömmer undan tills du är säker på att du inte kommer bli betraktad som en ytterst morbid typ den kvällen när du väl viftar med dvd-omslaget. Men om du vill göra en tillfällig utflykt in i ett nihilistiskt mörkt landskap behöver du inte leta längre, för med Cold Fish har ondskan fått ett ansikte och det hånflinar.
Betyg: 8 av 10
— — —
Rickard Blixt: FromBeyond-redaktör