New Orleans-bördiga skivbolaget ”No Limit” fick 1997 faktiskt sitt stora genombrott genom en uppmärksammad film I’m Bout It och dess soundtrack med samma namn. Filmen, som också var producerad av bolaget, var löst baserad på den rappande skivbolagsdirektörens Percy ”Master P” Millers liv och innehöll naturligtvis massor av bolagets musik.
Miller lyckades även 1995 förhandla till sig ett unikt distributionsavtal med skivbolagsjätten Priority vilket innebar att han själv skulle betala alla promotionkostnader mot 80% avkastning. Vanligtvis brukar det handlaom 15% men Priority såg ingen större risk i avtalet och tackade därför ja. Detta kom att bli en mycket bra affär för båda parterna. Millers nytänkande reklamidéer fick bolaget att på några år sälja nära 100 miljoner skivor och snabbt göra skivbolagsdirektören till en av de topp 10 rikaste afroamerikanerna i landet. Även om det är just musik som blivit bolagets stora inkomstkälla var Miller inte rädd för att prova andra verksamhetsområden och flera dotterbolag kom att skapas.
Ett av dessa bolag var ”No Limit Film” som följande år kom att släppa flera filmer som distribuerades direkt till video. Miller kom även i detta bolag att ha en minst sagt framträdande position. Han skrev manus, regisserade, producerade och spelade också ofta huvudrollen. Det som gör bolagets filmer extra intressanta är att de skapades helt utanför Hollywoods studiosystem och kan därför naturligtvis ses som oberoende av studiomaskinen. Även om dessa filmer ofta hade minimal budget och skådespelades av skivbolagets artister så finner jag dem mycket intresseväckande som tidsdokument från 1990-talets New Orleans. Filmerna är också idag lite av rariteter eftersom de endast sågs som en förlängning av skivbolagets musik och åtminstone inte än nått någon riktig kultstatus. Förutom hos mig vill säga. Filmerna, som jag skulle kalla för ”neo-blaxploitation”, förtjänar naturligtvis en ingående kartläggning. Så här kommer den spektakulära berättelsen om No Limit Film.
I´m Bout It (1997)
No Limit films första produkt är I´m Bout It vars titel bygger på ett typiskt New Orleans-uttryck som löst översatt betyder ”jag är redo att göra det som behövs”. Filmen utspelar sig också i New Orleans fattiga område Third Ward Calliope varifrån No Limit-direktören och hans bolag härstammar. Percy ”Master P” Miller har skrivit manuset till filmen tillsammans med en man vid namn Moon Jones som också regisserat filmen. Miller själv spelar huvudrollen i filmen som påstås vara delvis självbiografisk. Filmen avslutas exempelvis med texten: vissa delar av denna historia är påhittade för att skydda de skyldiga.Vad som är sant lämnas till fantasin. Millers protagonist i filmen är knarklangaren Perry McNight som i tidiga år tvingades jobba åt den korrumperade polisen Friendly (Moon Jones). Friendly rånar nämligen andra langare och säljer sedan drogerna vidare till McNight som driver flera”crackhouses”. Efter ett samtal med sin kusin från LA så väcks drömmen att istället för knarkförsäljning börja med musik vilket skulle göra livet mindre riskabelt. Detta visar sig inte vara helt enkelt då Friendly vägrar släppa taget om McNight…
I
´m Bout It är gjord med minimal budget och är filmad på plats i New Orleans nergångna områden. Miljön används på ett sätt som ger en stark känsla av realism. Den brokiga samlingen statister som finns i filmen är hämtad direkt från gatan och exempelvis narkomaner spelas av autentiska sådana. Filmen är gjord med handkamera vilket gör att det skakar och brusar en del. Detta faktum förstärker dock realismen ytterligare och kan ses som en del av charmen med filmen. Att genrebestämma filmen är inte enkelt då samhällskritik blandas med humor och vedertagna gangsterfilmsklichéer. McNight kallar sig exempelvis för ”Nino Brown of the South” vilket är en direkt referens till Wesley Snipes knarkkung med samma namn i Mario Van Peebles New Jack City (1991). Det finns även en situation i filmen som är nära på identisk med en scen ur Brian De Palmas Scarface (1983). McNight luras i en fälla där några Colombianer hänger upp honom och hotar honom med motorsåg. Homage eller inte så kopplas det i flera fall till gangsterfilmsgenren exempelvis med genretypiska grepp som användandet av en berättarröst vilket för tankarna till Martin Scorseses Goodfellas (1990) eller De Palmas Carlito´s Way (1993). Humorn i filmen levereras av filmens narkomaner som kommer med lite fräcka kommentarer då och då. För övrigt så används inga professionella skådespelare i filmen överhuvudtaget. Istället så är det rap-artister från skivbolaget som agerar i filmen tillsammans med folk direkt från gatan. Miller ansvarade själv för distributionen av filmen innan en landstäckande filmdistributionsavtal med Priority hade stiftats.
MP Da Last Don (1998)
Även MP Da Last Don distribuerades av No Limit innan Priority gick in som distributionspartner. Till skillnad från I´m Bout It så är filmen helt humorbefriad och är ett rent gangsterfilmsplagiat. Miller spelar själv huvudrollen som Nino Corleone, ett namn som naturligtvis är en direkt referens till både New Jack City och Coppolas Godfather – trilogi. 
Ninos far, gudfadern Vito (James DiStefano), blir mördad och lämnar över den symboliska lillfingerringen till honom. Detta mottas med blandade känslor av gudfaderns löjtnanter (som underhållande nog är en blandning av kubaner, colombianer och italienare). Egentligen vill Nino jobba som basketcoach men mantlar Gudfaderuppgiften eftersom han inte vill att ett krig ska bryta ut bland de hetlevrade löjtnanterna. Han vill även försöka få reda på vem som mördade hans egen Gudfar. Efter att ha gjort en kuban vid namn Rico (John Marlo) till sin högra hand börjar Nino rensa upp i New Orleans sämre kvarter. Han vill nämligen att organisationen ska sluta med den drogförsäljningen som Nino anser ”dödar barnen”. Detta mottas med ren och skär vrede hos löjtnanterna och kvisslingen Rico åker hem till Ninos villa för att mörda honom. Istället råkar Ninos gravida fru komma emellan och Nino blir naturligtvis bestört och tvingas ta till vapen…
MP Da Last Don är en blandning av flera kända gangsterfilmer med helt öppna referenser. Vid ett tillfälle tas exempelvis Nino in på förhör och börjar prata med den accent och med samma ord som Al Pacino använder när han gestaltar knarkkungen Tony Montana i Scarface. Förövrigt liknar filmen mycket en rap-video med ett överskott av smycken, vapen, kvinnor och annan lyx. Miller har även delat upp regiansvaret mellan sig själv och Michael Martin som också var en på den tiden frekvent använd musikvideoregissör. Sammanfattningsvis så skulle jag kunna tillägga att filmen ser ut som en blandning av en musikvideo och en homage till gangsterfilmsgenren. Skådespelarna i filmen är även denna gång artister från skivbolagsdelen av No Limit.
I Got the Hook Up (1998)
Michel Martin ska också ha varit inblandad i filmen Da Game of Life från samma år. Filmen kom dock av okänd anledning aldrig att distribueras. Filmen ska vara inspirerad av Carlito´s Way och ha artisten Snoop Doggy Dogg i huvudrollen. 
Anledningen till att filmen aldrig kom att släppas är oklar men på grund av det distributionsavtal No Limit nu hade med Priority så lades istället en större budget på I Got the Hook Up. Denna film liknar till viss del I´m Bout It och Miller spelar återigen huvudrollen. Filmen skulle sannolikt inte ha haft den form den har om det inte vore för succékomedin Friday som kom några år tidigare. Även flera skådespelare som Ice Cube, Tommy Lister och John Witherspoon från just Friday finns med i filmen. Den högre budgeten har alltså tillåtit professionella skådespelare och exempelvis komikern A.J. Johnson finns med i rollistan. Filmen kretsar kring två skojare Black (Miller) och Blue (Johnson) som tillsammans driver en pantbutik. De lyckas av en slump få tag i ett parti mobiltelefoner och kan genom en kontakt på telefonbolaget sälja telefonerna med bluffabonnemang. Affärerna blomstrar och alla från uteliggare till områdets knarkkung T-Lay (Lister) har snart skaffat sig en ny telefon. Allt går som på räls enda tills en radiomast stör ut telefonsignalerna och med resultat att T-Lays knarkaffärer sänds ut till allmänheten. Knarkkungen blir naturligtvis totalt vansinnig och nu är goda råd dyra för Black och Blue…
I Got the Hook Up har en rå farsartad humor till gränsen mot det smaklösa. Dvärgbondagesex och utvecklingsstörda gangstrar på cyklar blandas med slagsmål i kyrkor och allmänt förvirrad skottlossning. De efterblivna cyklande banditerna har också dollarteckenkedjor runt sina halsar, vilket var konkurrerande New Orleans-skivbolaget ”Cash Moneys” symbol. Trots att Miller flera gånger sagt att det är under hans värdighet att uttala sig om ”konkurrenter” så kunde han uppenbarligen inte låta bli att klämma in denna lilla komiska gliring. Filmen blev hur som helst en stor kassasuccé när den släpptes direkt till video. Förutom de namnkunniga skådespelarna ovan så spelas åter många av filmens biroller av artister från skivbolagssidan av No Limit. Anmärkningsvärt är att flera karaktärer från I´m Bout It dyker upp igen i denna film. Det är alltså samma fiktiva universum som i den tidigare filmen. Miller står också bakom manuset och Michel Martin står återigen bakom regin.
Hot Boyz (1999)
Följande år Kommer Hot Boyz där Miller nu själv står förmanus och regi. Filmens huvudperson ”Cool” spelas av Millers yngre broder, rapartisten Silkk The Shocker. Cool är en skötsam kampsportstränande kille som drömmer och att göra karriär som rapartist.
Dessa planer går om intet när hans gravida flickvän LaShawna (Shireen Crutchfield) blir vittne till hur en korrumperad polis mördas. Mördarna, som också är poliser, anklagar LaShawna för mordet och det är upp till Cool att bevisa hennes oskuld. Fallet hanteras av en annan korrumperad polis vid namn Tully (Gary Busey). Tully går med på att hjälpa Cool om denna infiltrerar den lokala knarkkungen Saints (Clifton Powell) organisation som enligt Tully ligger bakom mordet. På grund av sina kampsportskunskaper kan Cool snabbt avancera inom organisationen och snart är han Saints livvakt. Allt visar sig dock vara lögner från Tullys sida som vill få Saint ur vägen för att själv ta över hans knarkhandel. Cool inser att han bara en bricka i Tullys lömska spel. LaShawna mördas kort efter detta och det brister för Cool. Han samlar ihop sina vänner och startar ”The Hot Boyz” vars syfte är att nu själva ta över stadens knarkhandel. Det hela leder fram till en konfrontation mellan Tullys korrumperade poliser, Cools ”Hot Boyz” och den frigivna Saints knarkgäng…
Hot Boyz är inte helt enkel att genrebestämma. Den inleds som ett mörkt drama om några ungdomars utsatthet men utvecklas sedan till en ren gangsterfilm. Filmen kryddas med biljakter, eldstrider, strippklubbsscener och inte minst kampsport. Man kan lätt förstå hur Miller tänkt när han klämt in så mycket säljande rapmusiks-grepp som möjligt. Det som dock gör filmen något unik är första halvan som beskriver de unga människornas kamp för upprättelse och hur samhället vänder dem ryggen. Förutom de sedvanliga skivbolagsartisterna så finns flera kända skådespelare med i rollistan. Gary Busey är kanske den största men även Thomas C Howell, Clifton Powell och kampsportsskådespelaren Jeff Speakman bör nämnas. Att filmens budget är avsevärt större är helt klart synligt då biljakter och explosioner avbyter varandra. Själv dyker Miller bara upp i en lite biroll och är istället koncentrerad på att sköta regin. Även här finns en rejäl pungspark mot konkurrenten Cash Money Records. Hot Boys var nämligen namnet på konkurrentbolaget Cash Moneys ”supergrupp” där bland annat den nu megastora artisten Lil Wayne ingick. Miller lär ha varit rejält irriterad på detta namnval som han menar var hans uttryck. I filmen Hot Boyz försökta han helt enkelt ta tillbaka namnet.
No Tomorrow (1999)
Även nästa release No Tomorrow från No Limit film är en actionspäckad historia. Här har Miller istället för att skriva själv köpt in ett manus från den då okände Terry Cunningham. Miller står dock själv för regi och spelar en av de större rollerna i filmen.
Filmens hjälte Jason spelas av action stjärnan Gary Daniels och som motpol finns vapensmugglaren Noah spelad av Gary Busey. Filmen inleds när Noahs vapensmugglargäng blåser knarkkungen Maker (Miller) på en vapendeal vilket gör honom mycket uppretad och som får honom att starta krig mot Noah. Jason i sin tur jobbar undercover på en fraktfirma som Noah använder för att smuggla vapen. Han nästlar sig in genom Davies (Jeff Fahey), en av Noahs anställda, och är snart en av Noahs närmsta män. Polisen har dock fått upp näsan för Noahs vapenhandel och snart drabbar alla samman i biljakter, vilda eldstrider och explosioner.
No Tomorrows manus skiljer sig ganska rejält från de tidigare No Limit-filmerna. Handlingen utspelar sig inte i New Orleans utan nästan uteslutande i Los Angeles. Protagonisten är denna gång en engelsman och tillstymmelse till fattiga afroamerikanska slumområden finns inte. Det finns dock fortfarande en stark känsla av blaxploitation i filmen när Maker och hans hantlangare pratar ghettoslang och spelar afroamerikansk populärmusik. Ett annat faktum som knyter an till blaxploitationgenren är att en av birollerna spelas av Pam Grier som var en av genrens största stjärnor. Annars så liknar No Tomorrow en typisk 1990-tals actionfilm och skulle utan problem kunna nämnas i sammanhang som valfri Jean-Claude Van Damme eller Steven Seagal-film från perioden.
No Limit Film går ur tiden
No Limit Film kom även att producera tre filmer till innan företaget gick i graven. Dessa är betydligt mindre intressanta och det var i huvudsak pangar som No Limit bidrog med. Först ut av de tre var Foolish (1999) där komikern Eddie Griffith spelar huvudrollen som ståuppkomikern Miles ”Foolish” Waise. Även om Miller står listad som regissör så bygger filmen egentligen på Griffith och ett antal ståuppares egna material. Man skulle kunna säga att filmen är en form av ståuppcollage med en lös historia som håller ihop akterna. Inte heller mycket av No Limits musik eller artister finns heller med i filmen. En ren förlängning av Griffith som komiker med andra ord.
Efter Foolish producerades en film kallad Uninvited som ska ha regisserats av Carlo Gabriel Nero (Detta är den italienska skådespelaren Franco Nerosson vilken även ska ha spelat huvudrollen i filmen). Filmen visades på några festivaler men lär ha fått mycket ljummet mottagande och distribuerades aldrig. No Limit Film ska dock endast ha varit inblandad i filmen som producent. Sedan kom Lockdown (2000) där No Limit Film endast är medproducent. Här har manus och regi överlämnats och det ända som kan kopplas till No Limit är att förutom att Miller och hans kollega Anthony Boswell har roller i filmen. Efter Lockdown komNo Limit Film att gå i graven och entreprenören Percy ”Master P” Miller satsade på andra företagsidéer.
Epilog: No Limit Film
I intervjuer med Percy ”Master P” Miller, eller med personer som jobbat nära honom, så framställs han nästan uteslutande alltid som en entreprenör. En man som är redo att prova nya idéer och inte minst, smida medan järnet var varmt. 
No Limit Film är inget undantag. Filmer som från början var meningen att vara en förlängning av reklamkampanjer för Millers skivor mottogs så positivt att det gav en möjlighet till vidareutveckling. På några år hade Miller lärt sig regissera och skrev egna manus. Han nöjde sig inte med att göra musikfilmer, inte ens att göra film endast riktat till den afroamerikanska mottagargruppen, utan siktade ganska snabbt på en bred mainstreampublik. Perioden kring millenniumskiftet blev dock en tuff period för Miller då skivförsäljningen började dala. Det började också dyka upp problem med skivbolagsdelens artister. Flera av dessa tyckte att de var kompatibla att driva sina egna skivbolag och ville bryta sig ifrån No Limit, kostsamma rättsliga processer följde på grund av detta. Flera av artisterna levde också mycket nära det liv de porträtterade i sin musik vilket också ställde till med problem. Artisten Mac fick livstids fängelse för mord. Rapduon Kane & Abel åtalades får brott mot RICO-akten och artisten Soulja Slim mördades. Det riktiga dråpslaget kom när lillebror C-Murder åtalades för mord på en 16-årig man och dömdes till livstids fängelse. Detta fick Miller att dra öronen åt sig en smula från rap och filmbranschen samtidigt som hans distributionsavtal omförhandlades med sämre villkor för No Limits produkter. Millers sinne för reklam hade dock gett rejälavkastning och 1998 rankades kan som en av Amerikas 40 mest framgångsrika i underhållningsbranschen med en uppskattad inkomst på 56,5 miljoner dollar. Förutom musik och film så hade Miller startat andra företagsförgreningar som No Limit Sports Management, och NL Properties and Advantage Travel. Miller spelade även i NBA basketlaget Toronto Raptors under två säsonger 1998-1999 och sedan en säsong för Las Vegas Rattlers.
Efter Katrina-orkanen har Miller lagt stort engagemang på att bygga upp New Orleans och skapat nya arbetstillfällen. Han har även startat ett nytt skivbolag åt sin rappande son Lil Romeo (Take A Stand Records) samt skrivit en bok om hur man ska lyckas ekonomiskt: Guaranteed Success When You Never Give Up. Miller har även skådespelat i blockbusters som Gone in Sixty Seconds (2000) och Hollywood Homicide (2003). Han har desutom medverkat i mängder av tv program som den amerikanska versionen av ”Dansa med stjärnorna”. Han lyckades där få de lägsta poängen i seriens historia. Sorgligt bortglömda har dock både No Limits film och musik från perioden 1997-2000 blivit. Det som gavs ut under denna period har ej återutgivits. Detta sägs bero på en konflikt mellan Priority och Miller där ingen nytt distributionsavtal har tecknats. Utan båda parternas godkännande kan inte materialet återproduceras vilket gör att produktionen än så länge står stilla.
— — —
Kristoffer Pettersson