Hungerspelen (Originaltitel: The Hunger Games)
Skönlitteratur, USA, 2008, Månpocket 2011
Författare: Suzanne Collins
Språk: Svenska, originalspråket är engelska
Översättare: Lena Jonsson
304 sidor
Finns att köpa genom svenska återförsäljare sedan 2011
— — —
När det kommer till att skildra framtiden i litteratur eller film är det ytterst sällan, om ens någonsin, som detta görs på ett positivt sätt. Ofta är det en dyster och mörk framtid man visar, där världen är orättvis och motbjudande. Det räcker med att titta på några av de mer kända framtidsskildringarna för att se detta, ta bara den kärnvapenhärjade världen i Terminator-filmerna som exempel. Antagligen gör man detta för att det är mer intressant att se en framtid där allt gått åt pipan, en framtid vi själva verkligen inte vill ha och bör göra allt för att undvika.
I Suzanne Collins Hungerspelen (2008) existerar inte USA som land längre, utan landet heter istället Panem. Förutom huvudstaden är landet indelat i tolv distrikt, där det blir fattigare och eländigare ju högre distriktsnumret är. Tidigare har distrikten försökt göra uppror mot huvudstaden, men de blev brutalt nedslagna vilket även ledde till att ett trettonde distrikt utplånades. Till följd av detta anordnar man varje år något man kallar för Hungerspelen, där man lottar ut en flicka och en pojke från varje distrikt. Dessa ska sedan slåss mot varandra i en arena, där det är den sista överlevande som står som vinnare och får återvända hem. Vi får följa den unga Katniss, som bor i distrikt tolv, och blir uttagen till Hungerspelen när hon tar sin lillasysters plats. Även om hon är mer tränad för överlevnad än många andra i hennes ålder visar sig det grymma spelet på liv och död bli en hård prövning, där saker och ting kommer att sättas på sin spets ända tills den siste står kvar.
Det märks snart in i boken att den är riktad mot äldre ungdomar, främst på sättet den är skriven. Det är relativt lättläst och man undviker svåra formuleringar till förmån för ett smidigt berättande. Till en början störde jag mig på att Collins valt att låta hela boken berättas i jag-form, där huvudkaraktären Katniss Everdeen blir berättaren. Det finns en del meningar som känns krystade, nu vet jag dock inte om det beror på översättningen eller om det är så i originalutgåvan också. Även om Collins inte är den mest skicklige författaren språkmässigt kompenserar hon detta mer än väl genom att snabbt dra in läsaren i sin berättelse. Det är ytterst svårt att lägga ifrån sig boken när man väl kommit in i den, författaren håller hela tiden spänningen uppe och man är konstant nyfiken på vad som ska hända. Tempot är således högt, man kastas fort in i berättelsen och mycket hinner hända innan de 304 sidorna är förbi.
Trots att bokens handling öppnar för att det ska förekomma våld, så fann jag ändå Hungerspelen förvånansvärt rå och våldsam. Collins drar sig inte för att skildra det brutala spel som försiggår, lyckligtvis övergår detta aldrig till något frosseri i våld, vilket jag knappast tror hade fungerat för boken. Författaren gör det knappast lätt för Katniss, som blir utsatt för ett stort antal prövningar som de flesta tonåringar, oavsett kön, inte hade haft en chans att klara. På så sätt lyfter hon fram denna flicka från det allra fattigaste kvarteret som en stark karaktär som gång på gång visar prov på att hon klarar att ta hand om sin själv under extrema förhållanden, trots sin ringa ålder på sexton år. Detta skulle lätt kunna bli fånigt och högst otrovärdigt, men Collins undviker detta genom att i bokens första del ge oss en inblick i Katniss vardag, där vi förstår att det krävs en viss kaliber för att överleva. Den värld som skildras i Hungerspelen är en minst sagt orättvis sådan, där de fattigaste måste kämpa dagligen för att få mat på borden, och där den vidriga händelse som gett boken sitt namn anordnas varje år enbart för huvudstadsinvånarnas nöje. Det är omöjligt att undvika Collins förakt för detta hierarkiska samhälle där de rika lever på att de fattiga sliter tills de stupar, och även människans naturliga nyfikenhet för det makabra får sig en känga.
Ska man hitta något negativt här så är det, som jag tidigare nämnde, språket som brister stundtals. Man har inte riktigt lyckats att hitta rätt formuleringar för det man vill ha fram, och ibland så känns det som att Collins är lite väl övertydlig när hon vill förklara vad Katniss gör, där högst triviala saker lyfts fram och berättas. Det kan bli smått irriterande, men lyckligtvis så dröjer sig detta inte kvar i hela boken, utan det är främst i början som man kan hitta små språkliga snedsteg. Annars är författaren så pass duktig berättare att man inte behöver bry sig värst mycket om språket, hon har en talang för att hålla fast en i berättelsen och eftersom boken är relativt lättläst slukar man kapitlen snabbare än vad man kanske egentligen vill.
Det ska bli intressant att se hur filmatiseringen av Hungerspelen kommer att bli. Redan nu är ett par intressanta namn klara för filmen, där Jennifer Lawrence i huvudrollen som Katniss lyser starkast, och jag tror det är en roll hon kommer att axla med bravur. Förhoppningsvis behåller de bokens mer pessimistiska sidor, även om detta kommer innebära en höjning av åldersgränsen, för dessa inslag gör att man känner än mer för Katniss och hennes kamp för att överleva i den sjuka tävling som Hungerspelen är. Bortser man från ett par språkliga missar så är det här en alldeles utmärkt bok som främst vinner på att den är så svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. Det om något får ses som ett starkt betyg för Collins, som med sin litterära förmåga snabbt fångar in läsaren och inte släpper taget förrän boken är slut, och knappt ens då. Hungerspelen är en utmärkt verklighetsflykt som kommer tilltala många med dess tämligen enkla språk, men framför allt dess oerhört spännande intrig som man knappt vill ska ta slut, trots att den skildrar en värld jag hoppas att vi aldrig behöver uppleva.
Betyg: 7,5 av 10
– – –
David Larsson: Frombeyond-redaktör