Dark Angel
Aka: I Come In Peace (Us-title)
Action, USA, 1990
Distributör: MGM UK
Regi: Craig R. Baxley
Manus: Jonathan Tydor, Leonard Maas Jr
Skådespelare: Dolph Lundgren, Brian Benben, Matthias Hues .m.fl.
Längd: 88 min
Finns på engelsk import-dvd från 2005-01-19
— — —
Regissören Craig R. Baxley inledde sin karriär som stuntman men hamnade med tiden allt längre bakom kameran. Från stuntkordinator till ”second unit-regissör” i John McTiernans Predator (1987), och tillslut var det Baxley själv som höll i tyglarna som regissör. Hans ”second-unit”-insatts i Predator gav uppenbarligen mersmak för 1990 kom han att återvända till temat ”aggressiv utomjording möter stenhård muskelmänniska”. Filmens namn är Dark Angel, men istället för sydamerikansk djungel och yrkessoldater (Som i Predator) så får vi se tuffa sortstadssnutar och listiga brottslingar och inte minst – en utomjordisk knarklangare…
Houston-polisen Jack Caine (Dolph Lundgren) är en hårhudad filur som inte är rädd att agera utanför regelboken. I ett försök att sätta dit en lokal knarkkartell, allmänt känd som ”The White Boys”, går allt helt åt skogen. Hans partner mördas, massor med heroin försvinner, och på ett tillsynes oförklarligt sätt mördas flera av brottslingarna. Caines polischef blir naturligtvis fly förbannad men tillåter honom fortsätta med fallet på villkoret att han samarbetar med en FBI-agent vid namn Larry Smith (Brian Benben). Inom kort börjar kroppar dyka upp lite här och där över Houston, alla med en sak gemensamt – stora mängder heroin har injicerats i deras kroppar som sedan sugits ut genom hjärnan. Caine och hans nya partner förstår snart att kropparna hänger ihop med ”The White Boys” försvunna knark. Det visar sig att en tre meter lång utomjordisk knarklangare landat mitt i staden och börjat använda mänskliga kroppar för att utvinna en ny superdrog. Det är nu upp till det omaka polisparet att stoppa den tungt beväpnade rymdvarelsen, något som man inte direkt gör på en kafferast…
Trots namnet Dark Angel så har Craig R. Baxleys film inte det minsta att göra med James Camerons sci-fi serie med Jessica Alba i huvudrollen om det var det ni trodde. Nej denna film, som i USA fick den passande titeln I Come in Peace, är en traditionell polisduddy-film, som injicerats med en rejäl dos science fiction. Visst är det förmodligen så att Dark Angel aldrig skulle ha sett dagens ljus som det inte vore för tidigare lyckad sci-fi-action som James Camerons Terminator (1984), och kanske i synnerhet Predator. Detta faktum gör den däremot inte till en sämre film. Även om Dark Angel är gjord på 1990-talet så kan den också utan problem likställas med många av de testosteronpumpande ultravåldsfilmerna som varit populära under 1980-talet. En epok då muskler var viktigare än allt annat vilket passade Dolph Lundgren som handen i handsken. För Method Acting, vad är det för trams? Sveriges starkaste stjärna på actionhimlen är perfekt i rollen som snuthårdingen Caine, en tuffing som inte är rädd för att dela ut en kraftig roundkick för att sedan följa upp den med en giftig onliner.
Dark Angel förmedlar för övrigt de vanliga snutfilmsklichéerna vilka Don Siegel etablerat i Dirty Harry (1971) nästan 20 år tidigare. En bra snut ger blanka fasen i regelboken, tjejer innebär bara massa trassel, polischefer skriker och bråkar konstant, FBI är bara en samling kostymklädda idioter, och en ny partner är definitivt aldrig en bra nyhet. Nej inte direkt något nytt på den fronten, det som istället står ut i är filmens ”badguys” som helt klart är lite utöver det vanliga. Dels finns knarkgänget ”The White Boys” som precis som namnet antyder är en organisation bestående av uteslutande vita killar. Men om man tror att det handlar om ett fängelsegäng med nazisttatueringar så är man helt fel ute. Det rör sig istället om ett gäng kostymklädda yuppies som uppenbarligen tröttnat på börsaffärer och istället gett sig in i knarkhandelsbranschen. De är förövrigt en samling tungt beväpnade sadister som endast verkar frukta repor i sina fina europeiska sportbilars lack. ”The White Boys” kanske inte är de mest realistiska knarkbusar som fångats på vita duken, men deras närvaro säger en del om hur allmänheten såg på de unga män som under 1980-talet tjänat snabba affärer på börsspekulationer och aktier. Folk var trötta på deras nonchalans och dekadenta leverne när andra levde knapert och därför var det helt okej att likställa dem med parasiterande knarklangare. Att ”The White Boys” dessutom är verksamma i söderstaden Houston, vars innevånare till större delen är fattiga afro- och latinamerikaner gör ju bara saken ännu mer självklar och politiskt korrekt. Yuppiegangstrar är avskyvärda.
Sedan har vi rymdknarklangaren som är karismatiskt gestaltad av Matthias Hues. Den vanligtvis resliga Hues ser i Dark Angel närmast gigantiskt ut, han får till och med Lundgrens 195 cm att se ynkliga ut. Hues bär förövrigt helsvarta kläder, har isgrå tomma ögon, långt flygigt vitt hår, och dessutom massor med effektfulla vapen. I rymdvarelsens arsenal ingår exempelvis en cd-skivslik magnet som studsar mellan väggar och söker sig till folks halsar. En höghastighetsautomat-rymdpistol med fyra olika styrkor av exploderande kulor. Ormlika knarkfyllda tentakler som rymdvarelsen verkar kunna styra hur han vill, samt ett spetsigt armmonterat spjut som han använder för att på ett framgångsrikt sätt perforera folks skallar. Det blir med andra ord en tuff match för Caine och hans FBI-kompis Larry. Som tur är så får de lite extra hjälp av en intergalaktisk polis som förföljt rymdknarklangaren till jorden. Han informerar också Caine om att ifall de misslyckas med att stoppa den vithåriga utomjordningen så kommer snart massor av likasinnade figurer att dyka upp i hans spår. Det är alltså hela mänskligheten som står på spel.
Gillar man 1980-tals testosteron-action och ultravåld så kommer man få en underbar stund med Craig R. Baxley Dark Angel. Den är helt enkelt lysande i sin genre och har förövrigt ett perfekt passande soundtrack komponerat av Jan Hammer (geniet bakom Miami Vice-musiken). Karaktärerna är charmigt överdrivna och speciellt Lundgren och Hues har en bra kemi när de spelar mot varandra. Tempot är konsekvent högt utan att bli för stressigt och actionscenerna levererar med råge. Biljakter blandas med eldstrider med rymdvapen och klassiska karatesparkar. För att inte tala om filmens explosioner. Jag har inte räknat men förmodligen hinner Baxley också klämma in över ett 100-tal explosioner, vilket innebär att det mesta (och de flesta) i filmen förr eller senare sprängs . Något som också är härligt att se är att filmen tar sig själv helt på blodigaste allvar. Inget flamsas bort för att inte provocera för mycket vilket ofta är tendensen i modern action (Läs: Expendables) och Neo-Grindhouse. Dark Angel är skönt nog helt på fullaste allvar och förövrigt (vid sidan om hysteriskt våldsamma Red Scorpion) min absoluta favorit Dolph Lundgren-film. Ibland blir man helt enkelt allt bra stolt över att vara svensk.
Betyg: 8 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör