Inferno
Skräck, Italien, 1980
Distributör: Arrow Films
Regi och Manus: Dario Argento
Skådespelare: Irene Miracle, Leigh McCloskey, Veronica Lazar .m.fl.
Längd: 106 min
Finns på import-bluray genom både Arrow Films och Blue Underground, men även på svensk-dvd från 2010-12-15 genom Studio S. Den åskådade versionen för denna recension är dock den från Arrow Films som också syns på bilden.
— — —
Dario Argento är utan överdrift en av de skickligaste italienska regissörerna någonsin. Hans konstnärliga nytänkande har för alltid etsat sig fast i filmhistorien och att benämna honom som innovatör eller trendskapare är närmast en själklarhet . Som person verkar Argento dock vara en komplicerad och plågad själ. Tidvis säger han sig ha levt helt i ensamhet med endast litteratur och sina mardrömmar som sällskap. Mardrömmar som Argento sedan kom att återskapa i filmform något som han beskriver som oerhört mentalt krävande. Värst ska det ha blivit 1980 då han gjorde Inferno, en film som bokstavligen kan beskrivas som en filmatiserad mardröm.
Efter arbetet med den fantastiskt visuella Suspiria (1977) så kände uppenbarligen Dario Argento inte sig klar med ”de tre mödrarna” och den mytologi dessa innefattade. I Inferno kom han att återvända till det tema som han själv beskrivit som sin mest gastkramande mardröm. Till en början får vi följa Rose (Irene Miracle), en poesistudent som fåt tag i en minst sagt speciell bok. Detta antika verk är författat av en arkitekt och alkemiskt vid namn E. Varelli och utformat som en överlevnadsmanual för eftervälden. Varelli beskriver i boken hur han byggt tre boplatser åt tre systrar. En i Rom, en i Freiburg och en mitt i New York. När det tyvärr var för sent förstod Varelli att systrarna i själv verket var häxorna ”de tre mödrarna”. Men något liv föder de inte trots detta namn, istället är de suckarnas, mörkrets, och tårarnas mödrar. Eftersom Rose befinner sig i New York så sätter hon igång att undersöka det hus som Varelli angett som ett av de tre mödrarnas hem. Hon hör också av sig till sin bror Mark (Leigh McCloskey), som studerar musik i Rom, och ber honom om hjälp eftersom hon börjar känna sig allt mer hotad av sin omgivning. När han väl kommer till New York är det för sent och Rose har brutalt mördats. I ett försök att få reda på vad som har hänt sin syster så börjar Mark gå i hennes fotspår. Desto närmare Mark kommer sanningen desto närmare kommer han också Mater Tenebrarum (Veronica Lazar), det vill säga mörkrets obarmhärtiga moder…
Vi bjuds alltså djupt in i Dario Argentos sinne, och visst kan man även 30 år efter att filmen avtäcktes känna hur hans inre mörker omsluter oss. Mänsklig ondska blandas med det övernaturliga och en olustig känsla av surrealism innefinner sig redan från filmens inledning. Det går naturligtvis att se Inferno som uppföljare till Suspiria, men då endast om man syftar till det mytologiska temat om ”de tre mödrarna”. Förövrigt så är filmen helt fristående och kan avnjutas lika bra utan att man har någon som helst vetskap om tidigare häxkontroverser. Estetiskt så påminner filmerna dock något av varandra och framförallt ljussättningen, med mycket klara starka kulörer, känns igen. Dessa färgtoner förstärker också den starkt overkliga känslan som finns i Inferno. Ibland känns miljöerna nästan som teaterkulisser och skådespelarna som kusliga karikatyrer som endast existerar i fantasin. Allt är naturligtvis genomtänkt iscensatt av Argento som utan att tveka brutalt slaktar den kvinna som vi först tror är filmens hjältinna. Detta är förvisso ett grepp som redan Alfred Hitchcock använde 20 år tidigare, i den klassiska Psycho (1960), men sällan har det gjorts med en sådan barsk pondus som i Inferno. Sedan blir det rent ut sagt bara värre. Gränsen mellan det rationella och overkliga suddas nästa helt ut genom en ingående visuell och ljudmässig terror. Rum dyker upp där de omöjligt borde finnas och personer är absolut inte är vilka de säger sig vara.
Inspelningen av Inferno blev dock en jobbig historia för Argento. Han blev rejält dålig av hepatit och fick ibland sköta regin från sjuksängen. Argento fick dock assistans av regissörer som William Lustig och Lamberto Bava, men även Argentos gamle mentor Mario Bava drog sitt strå till stacken. Med sin livslånga filmerfarenhet hjälpte den åldrade Mario Argento att göra verklighet av scener som han endast hade sett i sitt inre. Insatsen kom att bli Mario Bavas sista eftersom han avled strax innan filmen hade premiär. Med tanke på resultatet så kan man idag konstatera att han åtminstone dog med flaggan i topp.
Även om jag själv tycker att Suspiria är en mer medryckande film så är det svårt att inte se Inferno som en mer konstnärlig utveckling av föregångarens mördrömslika hotfullhet. Jag förstår också att filmens experimentala uttryck kan bli en smula överväldigande om man inte är helt mentalt förberedd. Ett exempel på detta är Infernos musik som stark skiljer sig från exempelvis Suspiria. Istället för som tidigare låta rockbandet Goblin stå för stråkarna så tog Argento hjälp av prog-rockartisten Keith Emerson som gick helhjärtat in i uppgiften. Emersons soundtrack är raka motsatsen mot Goblins monotona stämningar. Det är spretigt och provocerande och bland annat får ett uppsnabbat Vivaldi-stycke ge känslan av en taxiresa genom Rom. Att välja en kompositör som Emerson säger ganska mycket om hur Argento jobbade under denna period. Han hade en oerhörd experimentanda och försökte hela tiden pressa filmediets gränser. Jag har flera gånger också sett filmkritiker göra kopplingar mellan Argento och den italienska operatraditionen, och då både i tema och i utförande. Kanske ligger det något i detta, men kanske räcker det inte bara med denna hänvisning. Argento verkar nämligen ha en förmåga att absorbera de konstformer han kommer i kontakt med och sedan stöpa om dem efter sina egna visioner. I brist på andra utryck så skulle jag titulera Dario Argento som en otroligt mångsidig och innovativ konstnär och filmen Inferno som ett av hans mest vågade verk.
Själv så lär inte Argento alls ha tyckt om Inferno. Kanske fick han inte fram den vision han sökte men det kan även bero på att arbetet med att återskapa sina inre demoner blev på tok för krävande. Det kan också vara därför han under senare delen av sin karriär haft svårt att komma nära de filmer han skapade under sina ”glansdagar”, de var helt enkelt för ansträngande att få ur sig. 2007 kom Argento däremot att återkomma till ”de tre mödrarna” i Mother of Tears som också är den avslutande delen i hans så kallade ”häx-trilogi”. Denna film tycker jag är sorgligt underskattad men helt ärligt så kommer den heller inte upp i samma nivå som de första två. Gör dig själv en tjänst om du inte sett dem, se alla tre och bilda dig din egen uppfattning. Gillar du inte Inferno första gången? Se om den en gång till. Det rör sig nämligen om äkta filmkonst.
Betyg: 8,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör