Efter att vi gjort vår lista över 1970-talets bästa skräckfilmer kastade vi ut krokar till ett gäng profiler och experter och bad dem berätta om sina egna favoriter från 1970-talet.
Dave Neabore, musician in Dog Eat Dog and his solo project
1. Halloween (1978)
This is my all time favorite film, 70’s or otherwise. The atmosphere, the music, and of course Michael Myers all add up to the perfect horror movie. John Carpenter is the master!
2. The Texas Chain Saw Massacre (1974)
Never before or since has a horror movie felt this real! Gritty and raw, you can feel the heat and smell the meat in this grindhouse masterpiece.
3. The Exorcist (1973)
Its influence on pop culture cannot be underestated. Rarely has a film been so unflinchingly graphic and assuredly made at the same time. It scared the shit out of me as a kid!
4. Suspiria (1977)
Dario Argento’s use of primary color and Goblin’s pounding music combine to nightmarish effect! This is my favorite Italian horror movie ever! I still have my old laserdisc that I used to make all my friends watch!
5. Dawn of the Dead (1978)
The best zombie film of all time in my humble opinion. No matter how many times I watch it I always see something new. Tom Savini’s gore effects and Goblin’s music are simply amazing, and George A. Romero’s story provides the social commentary that elevates it above the average living dead movie.
Gunnar Rehlin, filmkritiker
Motorsågsmassakern
Alla skräckfilmers moder, lika ruggig idag som när den kom. Inte alls så blodig som den ryktats vara, Tobe Hooper använde stämningar till att skapa ett mästerverk.
Halloween
Första gången jag såg den kändes mina ben som kokt spagetti efteråt. Inte lika ruggig idag, men så välgjord och inte minst stilbildande att den fortfarande lever.
Carrie
Trots att jag hade läst Stephen Kings bok satt jag som trollbunden första gången jag såg den. Sissy Spacek, Pino Dinaggios musik, de Palmas regi,
Omen
“Sanctus, dominus…” – musiken till ”Omen” ger mig fortfarande kalla kårar. Djävulen, en rad spektakulära våldsscener (halshuggningen!) och ett mörkt slut. Håller stenhårt.
Dawn of the dead
George A Romeros bästa film, en blodsprutande allegori där människoätande zombies vill ta sig in i den mall som de älskade i livet. Stundtals yxiga effekter, men det förlåter vi.
Anders Fager, författare (@fagerforever på instagram)
Vänder och vrider på detta och inser att det mer spårar ut i ett kåseri en någon lista. Jag ägnade 70-talet åt att gå 
grundskolan i en del av miljonprogrammet som var ett par år yngre än mig. Jag har sen dess en närmast sjuklig fascination för rockmusik från sent 60 och tidigt 70-tal och än idag, fast den sortens rockmusik är lika museal som jazz, så är jag liksom kvar där. Det skulle förmodligen göra mig till en bedrövlig musiker.
Men film då. Sjuttiotal. Omen och Exorcisten gick på bio när jag gick på mellanstadiet, men jag tycker i efterhand att de är rätt trista. Jag undrar om det beror på att skräck i någon mån är färskvara, att när man tittar tillbaks på Hammer Horror eller italiensk splatter mest fnissar år hur corny det är. Det är något med det där lite överspända operettanslaget som idag känns otroligt mossigt. Sen var jag så inne på att bli rockstjärna under videovåldseran att jag aldrig riktigt etablerade någon djup kärlek för Leatherface. Eller alla dessa slasherfilmer. I efterhand känns mycket av det bara misogynt på ett jävligt osexigt sätt.
Det är ju märkligt vad man minns, och vad som slår an. När det kommer till 70 -talet är är affischerna bäst, speciellt de italienska. (Jag är barnsligt förtjust i gubbsjuka spekulativa affischer och bokomslag.) På något vis antyder de alltid sexigare och mer spektakulära ting än vad filmerna klarar av att leverera. De är också corny och väldigt tidstypiska, men känns mer relevanta än filmerna man gör reklam för.
Kanske är den bästa sjuttiotalsskräckfilmen gjord 1965. Polanskis Repulsion är fortfarande fruktansvärt obehaglig. Och misogyn och vidrigt våldsam och Catherine Deneuve är bäst i världen på att vara den där typen av kvinna som under tre decennier storögd snubblade omkring i överpretentiösa filmer. Hon som stirrar på saker, gör omotiverade konstigheter och blir naken. På något vis säger de här bilderna av kvinnor någonting om de mån i fyrtioårsåldern som regisserade. Det mest exotiska man kan tänka sig är någon slags trasig mekanisk docka som vinglar omkring och visar brösten.
Sedan kommer ju Alien 1979. Samma år som Apocalypse Now. Och The Warriors. Och första Mad Max. Jag håller Alien för en av de bästa skräckfilmer som gjorts. Kanske för att när jag inte längre är rädd för monstret, det är man ju inte när man har sett filmen tio gånger, så kan jag fascineras av så mycket annat i den. Dekoren framför allt. Men också castingen och berättandet. Eller så är jag bara mossig där med. Men frågan är om man inte är mossigare om man tycker att Suspiria fortfarande har någonting att säga till mänskligheten.
Crippe, musiker i Endtime
Hajen
Det borde räcka med att visa den här filmen i lektioner för filmskapande. Snyggaste användandet av en Dolly zoom i en film någonsin. Jag är även en av dom som även håller uppföljaren från 1978 otroligt högt.
Exorcisten
Släppt 1973, håller än idag 50 år senare. Ingen exorcismfilm har ens varit i närheten av samma nivå. Shit-your-pants time första gången jag såg den.
Motorsågsmassakern
En film som egentligen inte visar speciellt mycket grafiskt våld eller blod men som ändå blir totalförbjuden och får bli syndabock för hela videovåldshetsen och moralpaniken. Tillsammans med Hajen bästa exemplen på less is more. Passar även på att tacka mina föräldrar som lät mig hyra vad jag ville innan jag hade åldern inne, att jag hyrde den här mer än en gång är en underdrift.
Black christmas
Förutom att bana vägen för hela slashergenren så är Bob Clarks film Black Christmas från 1974 ett mästerverk i hur man bygger spänning och obehag. Den mörka atmosfären, miljöerna och självklart slutet är ren briljans.
Dawn of the dead
George A Romero + Tom Savini (och beroende på vilken version som är ens personliga favorit även Dario Argento + Goblin) = ren filmmagi.
Henke Palm, musiker i sitt soloprojekt och Sphynxs
Texas Chainsaw Massacre
Lika äcklig och skrämmande varje gång. Och även bättre för varje gång. Totalt mästerverk.
Dawn of the dead
You had me at zombies, bikers och ball rockmusik. Trash americana och finkonst samtidigt. Top dollar.
The Exorcist
Är egentligen en late bloomer inom skräck men denna såg jag som mycket ung pojke och kunde likt många andra inte sova, gå hem själv, äta etc efteråt. Nu som vuxen pojke känner jag bara av behag och ett närmast mysigt rus när jag ser den. Kan vara för att Satan är min vän.
The Wicker Man
Får fortfarande ett hugg i magen av slutscenen. Känslan sitter i ett bra tag efter också. Stackars konstapel Howie. Fast samtidigt…A.C.A.B!!!
House With the laughing Windows (La casa dalle finestre che ridono)
Tänker att dessa listor fylls till bredden av Suspiria och dylikt så roligare att slänga in ett annat italienskt wild card. Genuint skrämmande film som har ett allvar och en ond ton över sig som jag ibland kan sakna på den underbara planeten Giallo.
Johan Egerkrans, illustratör och författare
1. Alien (1979) – För att den inte bara är en av världens bästa skräckisar utan en av världens bästa, och snyggaste, filmer. 
Punkt.
2. Hajen (1975) – För att den inte bara är en av världens bästa skräckisar utan en av världens bästa filmer. Minuspoäng för att den inte är lika snygg som Alien och för att den fick folk att hata hajar i allmänhet och vithajar i synnerhet.
3. The Brood (1979) – För att elaka barn är läskiga, men arga könlösa cancersvulstdvärgar är läskigare.
4. Suspiria (1977) – För att den är världens snyggaste film.
5. Horror Express (1972) – För att Christopher Lee och Peter Cushing faktiskt får spela mot varandra för en gångs skull, för att tåg är mysiga och p.g.a följande replikväxling: ”What if one of you is the monster?” ”Monster? We’re British you know!”
Christoffer Karlsson, musiker i The Dahmers
Exorcisten (1973)
Utan tvekan den bästa film som gjorts! Kan rekommendera dokumentären ”The Fear of God: 25 Years of The Exorcist” om jag som jag älskar denna filmen.
A Bay of Blood (1971)
En favorit när det kommer till italiensk giallo. Mario Bavas klassiker brukar ses som en av de tidigaste slasher-filmerna och som dessutom inspirerade Dario Argento.
Salem’s Lot (1979)
En personlig favorit i både kategorierna Stephen King och vampyrskräck. Stämningen byggs upp långsamt i klassisk ”King”-anda och skräcken kommer krypandes. En klassiker som man bör ha sett, helt enkelt.
Jaws 2 (1978)
Passar på att lyfta fram denna som är något underskattad enligt mig. Gillar du första Hajen-filmen kommer du garanterat också gilla uppföljaren.
Madhouse (1974)
Mystik/skräck/mord med skräcklegendarerna Vincent Price och Peter Cushing i rollerna. En film som inspirerat till flera Dahmers-låtar. Blir knappast bättre än så här. Vincent Price är kung!
Sara Bergmark Elfgren, författare
I stället för en klassisk topp fem drar jag till med en orankad tipslista med fem personliga sjuttiotalsskräckfavoriter. En vild mix av filmer som har det gemensamt att de rör sig i den del av skräckgenren som präglas av det gotiska och det melankoliska, och där dröm och verklighet flyter ihop.
The Velvet Vampire (1971) – Stephanie Rothman
Ett ungt par blir hembjudna till den karismatiska Diane LeFanus lyxiga hem i öknen. Snart blir det tydligt att hon har särskilda planer för dem … Läckra drömsekvener i en film som känns som en föregångare till Anna Billers The Love Witch (2016).
Le frisson des vampires (The Shiver of the Vampires) (1971) – Jean Rollin
Ännu ett ungt par i vampyrtrubbel, denna gång i mer klassisk blodsugarmiljö, d.v.s. ett slott. Den typiska Rollin-stämningen infinner sig genast: lite naket, lite filosofi, en drömsk melankoli, en lesbisk vampyr som gör entré genom ett golvur.
Phase IV (1974) – Saul Bass
Ett par vetenskapsmän beger sig till Arizonas öken för att studera de lokala myrornas allt mer underliga beteende. Insekterna visar sig snart vara livsfarliga för de människor som kommer i deras väg. En visuellt slående film som inte liknar något annat.
Le orme (Footprints) (1975) – Luigi Bazzoni, Mario Fanelli
Alice (Florinda Bolkan) hemsöks av märkliga drömmar och minnesluckor. Ett vykort leder henne till ön Garma, där allt tycks kopplat till hennes förflutna, ett förflutet som hon inte minns. En film som är en dröm i en dröm, precis som …
… Picnic at Hanging Rock (1975) – Peter Weir
Året är 1900, platsen det koloniala Australien. En grupp elever från en exklusiv flickskola försvinner oförklarligt under en picknick. Sorgen och saknaden både söndrar och skapar band mellan dem som lämnas kvar. En film för den som föredrar sina mysterier olösta.
Sarah of Horror, skräckinfluencer
1. Suspiria (1977)
Min absoluta favoritfilm som jag brukar se om 1 eller 2 gånger per år. Fotot, scenografin, effekterna och dödsscenerna är helt fantastiska.
2. Texas Chainsaw Massacre (1974)
Jag gillar det mer råa fotot i filmen, ljudet och krokscenen är en klockren favorit.
3. Dawn of The Dead (1978)
Detta är min favorit i trilogin, trots att den är ganska lång så känns den inte lång. Jag gillar sminket på zombiesarna och att många sticker ut med sin egna peraonligheter. Effekterna är köttiga och härliga. Att det utspelar sig på ett köpcenter är ett mycket bra val.
4. Hausu (1977)
Väldigt galen och rolig film där vad som helst kan hända och jag sögs in i den galna handlingen totalt.
5. The Last House ln the left (1972)
Gillar den råa känslan i filmen och hur den är uppbyggd. Revengegenren är en favorit subgenre och den här gjorde mig inte besviken.
Henrik Möller, filmskapare, författare, poddare
1. Världsrymden anfaller (Invasion of the Bodysnatchers, Philip Kaufman, 1978)
Förutom paranoian som finns i alla filmatiseringarna av Finneys roman så har denna en genomgående djupt deprimerande stämning som drabbade mig vid första titten i tredje klass. Otroligt realistiska specialeffekter och ljuddesign gjord av Ben Burrt.
2. Alien – Den åttonde passageraren (Alien, Ridley Scott, 1979)
Svårt att sammanfatta men samma kvalitéer som bodysnatchers med deprimerande, klaustrofobisk stämning och banbrytande specialeffekter, scenografi och foto.
3. Flykten från helvetet (Suspiria, Dario Argento, 1977)
Inte så läskig som de två förstnämnda men ett genuint och orginellt konstverk på alla plan. Kanske främst fotografiskt och musikaliskt.
4. Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre, Tobe Hooper, 1974)
En perfekt film. Otroligt hantverk med små medel på alla plan.
5. Salò, eller Sodoms 120 dagar (Salò o le 120 giornate di Sodoma, 1975, Pier Paolo Pasolini)
Få filmer har djupdykt i sådan total fascistisk ondska.
Alexandra Nedstam, förläggare på Vertigo förlag
Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre, Tobe Hooper, 1974)
När jag som ung tonåring såg Motorsågsmassakern för första gången såg jag bara en köttig genre som tilltalade mig på ett vis jag inte kunde sätta fingret på, men för varje gång jag har sett den sedan dess har bitarna fallit på plats. Filmen är fulländad. Manus, foto, ljud. En helhet som, med tanke på budgeten, är enastående. En av favoritscenerna, utöver den vackra motorsågsdansen i soluppgången, är den så eggande filmningen från hammocken in till metalldörren i huset. Rysligt på hög nivå.
Flykten från helvetet (Suspiria, Dario Argento, 1977)
Suspiria har en speciell plats hos mig, min fascination för fiktion kring häxor gjorde att jag var lättflörtad redan från start. Miljön är dessutom en som min tyska mormor så gärna ville placera mig i, en balettakademi, som kan tyckas isolerad och skrämmande för en ung flicka. Tänk så rätt jag fick när Suzy landar i Freiburg och med det mitt i en häxsabbat. Det blev
aldrig någon balett för mig.
Alien – Den åttonde passageraren (Alien, Ridley Scott, 1979)
Rymden, en mörk oändlighet vilket är en fantastisk scenografi för rysare och skräck. Att vara fullkomligt utlämnad där är skrämmande nog, addera då det mest brutala monster mänskligheten skådat, utomjordiskt rörligt och med syra till blod sökte det sig hem in under min säng och lurade runt varje hörn. Men med en kvinnlig förebild som Ellen Ripley kunde jag bekämpa skräcken och i stället fantisera om att vara hjälten.
Ilsa, She Wolf of SS (Don Edmonds, 1974)
Den sadistiska Ilsa och hennes experiment är både estetiskt tilltalande och så där lagom mysigt obehagliga. Att kvinnor skulle tåla mer smärta, det är det hon vill bevisa, den ”feministiska” lägerkommendanten, samtidigt som hennes sexlust kastrerar man efter man. När hon bjuder in till en bankett där underhållningen är en kvinna med snara runt halsen, ståendes på ett långsamt smältande isblock mitt på bordet, ja då vann hon mitt hjärta. Kvinnor kan!
Hyresgästen (Le locataire aka The Tenant, Roman Polanski, 1976)
Det var först ganska nyligen som jag såg filmatiseringen av Roland Topors otroliga roman Hyresgästen. Efter ännu en läsning bestämde jag mig, och tänk att jag blev allt annat än besviken. Polanski lyckas verkligen fånga den surrealistiskt skrämmande nedåtgående spiral Trelkovsky hamnar i så fort han satt sin fot i det franska hyreshuset. Sparsmakad scenografi som känns som om den krymper och omsluter en under filmens gång och skapar en alltmer klaustrofobisk känsla. Kanske inte i själva rummen, utan i den jagade Trelkovsky, i mig som betraktare. Det här är en film jag kommer att återkomma till vid varje genomläsning av boken. Och ja, den klättrade rakt upp på min topp fem och knuffade ner Nattportieren (1974).
Tobias Jesus Petterson, författare
Daughters of Darkness (Les lèvres rouges, Harry Kümel, 1971)
Harry Kümels mästerverk. Otrolig rollista (det blir det iofs alltid när Delpine Seyrig är med) och bra berättad. Snygg, sexig, snurrig. Man vet aldrig riktigt vart filmen är på väg, vilket är ett stort plus i det här fallet.
The Case of the Scorpion’s Tail (La coda dello scorpione, Sergio Martini, 1971)
Oklart om detta är en skräckfilm, men den inledande halvtimmen påminner starkt om Hitchcocks Psycho. Fast på italienskt manér! Med Anita Strindberg, Janine Renault och George Hilton går det knappast att misslyckas.
Flykten från helvetet (Suspiria, Dario Argento, 1977)
En helt briljant skräckfilm från tiden då Dario Argento fortfarande försökte göra något vettigt. Det något träiga skådespeleriet överskuggas av magiskt foto och musik som kan framkalla epilepsi. Scenen när en ledarhund biter sin blinde ägare blev så lyckad att Fulci återanvände den i The Beyond. Trots att den matten var ett spöke!
Huset i änden av parken (La casa sperduta nel parco aka The House on the Edge of the Park, Ruggero Deaodato, 1980)
En av de absolut ruskigaste filmer som gjorts. Lorraine de Selle, Annie Belle, John Morghen, Christian Borromeo OCH David Hess skapar dålig stämning lätt som en plätt! Att filmen har genomsnittsbetyg 5,7 säger snarare något om hur hopplös en genomsnittlig IMDB-användare är.
Fruktans skri (La residencia aka Finishing School aka The House That Screamed, 1969, Narciso Ibáñez Serrador)
En stygg och välspelad blandning av skräckfilm och pennalism-i-skolmiljö-thriller. Det finns bara positiva saker att säga om filmen. Fin ensemble med Maribel Martín i spetsen. Eventuellt planetens vackraste kvinna under 1900-talets senare hälft?
Daniel Ekeroth, författare
Mannen med rakkniven (Lo strano vizio della signora Wardh aka The Strange Vice of Mrs Wardh)
Vimsig odyssé med så många plot-twists att man nästan svimmar. Fart, fest & flärd i 180, men vad jobbar folk egentligen med för att ha råd med detta leverne? Tala gärna om det för mig, för såhär vill man ju leva. Snyggaste giallon, och Edwige Fenech har aldrig sett bättre ut hon heller.
Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre, Tobe Hooper, 1974)
Såg den som barn, och ingen film har någonsin varit lika otäck igen. Håller för hur många tittar som helst, även om nostalgifaktorn kanske drar upp betyget. Bästa filmtiteln någonsin?
Hajen (Jaws, Steven Spielberg, 1975)
En annan barndomsmardröm. Håller än, mer på grund av hantverket & skådespeleriet än hajen.
Cannibal Holocaust (1980, Ruggero Deodato)
Av alla vrickade kannibalfilmer är det denna som håller bäst. Mytomspunnen på högstadietiden, att se den var ett mandomsprov man var tvungen att ta sig igenom.
Giallo in Venice (Giallo a Venezia, 1979, Mario Landi)
Ibland vill man bara ha det smutsigt, fult och brutalt. Hårdare än så här blir det inte – move over Fulci!
Anton Carlson, författare och poddare
5. House (Nobuhiko Ôbayashi, 1977)
Vad kan gå fel när en skolflicka, tillsammans med några väninnor, besöker sin sjuka moster? Det skulle vara att mosterns hus försöker förtära dem då… Att ett hus visar sig vara ont är antagligen den mest klassiska handlingen för en skräckfilm. Det är lätt att förstå varför: människan började bygga hus till sig för att skapa något lugnare än världen som finns utanför hemmets väggar. Om det innanför dessa väggar finns ondska, finns det då någon godhet att hämta från denna värld?
Skräcken i ”House” ligger framförallt i ett totalt kaos. Detta kaos går lätt att avfärda som rent nonsens. Och det är det nog med. Men det är nonsens i Alice i underlandets underbara fotspår. Utan att säga för mycket är det fotspår som spårar ur rejält. Gillar man skräckfilm (vilket jag förmodar), Alice i underlandet och japanska tokigheter kan det vara värt att ta en titt på ”House”.
4. The grandmother (David Lynch, 1970)
Jag har alltid funnit det konstigt att ingen av David Lynch långfilmer behandlar barndomen. Detta då barndomen tycks vara ett stadium i livet där många är förbundna med den värld som Lynch skildrar. En värld som exempelvis kan visa sig i nattskräck, som barn är extra utsatta för. Hans kortfilm ”The Grandmother” ger i alla fall ett slags indicium på hur en symbios mellan barndom och Lynch ser ut.
Filmen handlar om en pojke som blir misshandlad i hemmet och inte är älskad av någon. För att råda bot på detta påtagliga problem sår han sig en mormor (det är som sagt Lynch). Med denna premiss fångar inte bara Lynch sin egen värld och barndomen utan gör också något väldigt intressant med skräckgenren. De flesta skräckfilmer börjar i det trygga och låter det onda komma närmare och närmare. I ”The grandmother” börjar vi i det totala mörkret och tar oss närmare ljuset. Detta kan tyckas mindre skrämmande, men på sätt och vis innebär det en större skrämsel: för när vi har lyckats ta oss ut ur mörkret kan vi själva se den kolsvarta helheten.
3. Hyresgästen (Roman Polanski, 1976)
Med Hyresgästen avslutar, och i mitt tycke fullbordar, Roman Polanski sin lägenhetstrilogi (”Repulsion” och ”Rosemarys baby”). Konceptet är enkelt: en medelålders man flyttar in i en lägenhet, där dess förra ägare har försökt ta livet av sig. Mannen börjar misstänka att det kan vara grannarna som drev kvinnan till självmordsförsöket.
Filmen kan sägas ha ett sociologiskt skräckelement, ett psykologiskt och ett filosofiskt. Det sociologiska består i det övergripande temat som följer i lägenhetstrilogin: vad vet vi om våra grannar? Vi lever bokstavligen sida vid sida med dem, men många gånger vet vi föga eller intet om vilka de är: i många lägenhetshus får man vara nöjd ifall grannarna hälsar på varandra och inte sliter varandra i stycken i tvättstugan.
Det psykologiska skräckelementet består i att protagonisten (för övrigt porträtterad av Polanski själv) förlorar sin identitet. Detta tema är klassiskt för skräckfilmen, och syns även utanför genren (såsom i Persona), men ihop med temat om grannskapet blir det här något unikt. Det är som att protagonisten blir granne med sig själv: han lever precis intill sig, men har blivit förvandlad till en främling.
Den filosofiska källan till skräck ser vi genom att filmens stomme är filosofen Friedrich Nietzsches tankeexperiment om att livet kommer levas oändligt många gånger. Nietzsche betraktade detta som något optimistiskt, men många ser det nog snarare som ett uppslag till en skräckfilm, vilket just är vad Polanski låter det vara…
2. Zabriske point (Michaelangelo Antonioni, 1970)
Den lilla skara som har sett Michelangelo Antonionis ”Zabriske point” invänder kanske att detta inte är någon skräckfilm. Att definiera en genre är inte alltid helt enkelt, men om skräckfilmens fundament är att skrämmas skulle jag säga att ”Zabriske point” i allra högsta grad är en skräckfilm.
Filmen skildrar det moderna västerländska samhället, ett samhälle som är slut. De som är emot det, 1960-talsvänstern, bråkar om oväsentligheter. Filmens huvudperson, Mark, lämnar ett studentmöte för att inte dö av tristess. Han möter en bedårande kvinna, Daria, och vi blir för ett tag lugna, men verkligheten kommer ikapp.
Vad som så uppenbart gör ”Zabrsike point” till en skräckfilm för mig är dess skildring av det kalla kriget. Inte i termer av att den egentligen på något sätt handlar om konflikten mellan USA och Sovjet, utan att atombomben tycks som människans enda logiska slutdestination. Hur skulle en sådan sak kunna behandlas utanför skräckgenren?
1. Eraserhead (David Lynch, 1977)
David Lynch igen, här med sin långfilmsdebut. Vi får följa Henry, en förvirrad man i ett dystopiskt industrisamhälle, som oplanerat blir far. Han mer eller mindre tvingas att flytta ihop med modern till barnet och deras barn är inget vanligt människobarn, utan det liknar snarare en korsning mellan ett kaninfoster och en rymdvarelse.
För många kan säkerligen detta barn leda till skräck, personligen tycker jag att barnet är hypersött och att föräldrarna kan vara stolta. Vad skräcken består i skulle jag säga är infantiliseringen. Ingen av föräldrarna är beredda att med hjärta och själ ta sig an ansvaret för sitt barn, vad de vill göra istället är högst oklart men i alla fall är det inte det. Om ansvar och förpliktelser bara betraktas som en börda hamnar vi onekligen i ett skräckscenario – för i så fall är mycket av livets innehåll en fasa.
Skräcken består naturligtvis även mycket i den atmosfär Lynch bygger upp: i princip hela tiden måste vi lyssna till ett påfrestande industriljud, människorna beter sig aldrig såsom vi tycker att de borde, det finns därför ingen trygghet att finna. Och vad kan vara mer skräckfyllt än att inte vara trygg och därmed inte vara hemma i världen?