388 Arletta Avenue
Skräck, Kanada, 2011
Distributör: Njuta Films
Regissör: Randall Cole
Medverkande: Nick Stahl, Mia Kirshner m.fl.
Längd: 87 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2012-03-20
— — —
De senaste årens trend med cinéma vérité-skräck, eller dokumentärskräck som det är mer känt som här i Sverige, kan nog inte beskrivas som något annat än en mindre renässans inom filmindustrin. Tack vare stilens dokumentariska presentation och direkta narrativ öppnas det ju nämligen upp en hel del tidigare svårnådda portar för skräckfilmaren. För vad kan egentligen vara mer fasansväckande än att uppleva en skräckfilm som om man faktiskt vore en av karaktärerna, och se berättelsen genom deras ögon? Vad sägs om att se den från monstrens perspektiv istället?
James, spelad av Nick Stahl, och hans vackra fru Amy, spelad Mia Kirshner, bor ute i förorten i sina drömmars hus tillsammans med deras katt. De är noga att låsa dörren efter sig när de lämnar huset, men är ändå inte vidare oroade för att något faktiskt ska hända. De bor ju trots allt i förorten, och vem skulle egentligen vilja dem något ont? Svaren på de frågorna skulle James och Amy kanske sluppit få reda på om de bara hade oroat sig lite mer. En mystisk maskerad man har nämligen installerat videokameror över hela deras hus och har full koll på deras mest intima och privata stunder. Men snart räcker det inte med att bara titta för främlingen. En dag när James kommer hem från jobbet finner han en mystisk lapp från Amy, som säger att hon plötsligt och resolut bestämt sig för att ta en semester. James inser snabbt att det är något som inte stämmer, och det dröjer inte länge innan det hela förvandlats till ett makabart spel mellan den allt instabilare James och den kalla och planerande psykopaten. Då leken snabbt eskalerar till rent morbida nivåer inser James att tiden nog är knappt, men hur överlistar man egentligen någon som kan se och höra allt man gör?
Det är en minst sagt obekväm sits regissören Randall Cole placerar oss i under de hemska event som inträffar i 388 Arletta Avenue. Medan nästan alla andra filmer inom cinéma vérité-skräck låtit filmens protagonist bära berättarrollen, har Cole istället valt att presentera filmen genom via de kameror som filmens maniska monster till psykopat använder sig av för att hålla koll på sina offer. Det må vara ett enkelt grepp för att förnya den annars redan smått stagnerade subgenren, men det är förbluffande just hur väl det faktiskt fungerar. Inte nog med att det berövar filmens karaktärer på deras säkerhet, då de faktiskt inte längre behövs för att berättelsen ska kunna fortsätta, utan sätter även åskådaren i en lite obehaglig och nästan makaber voyeuristisk situation där man inte kan låta bli att njuta lite av den mentala tortyr James utsätts för. På så sätt har Cole snabbt och enkelt klargjort att precis vad som helst egentligen kan hända, att det inte längre finns några garantier, och att vi som åskådare inte har så mycket annat val än att glatt följa med i den virvlande mardrömsfärden.
Virvlande är dock kanske inte riktigt rätt ord att beskriva 388 Arletta Avenue med. Ett av Coles mest briljanta drag är nämligen att han faktiskt låter berättelsen ta sin tid för att bygga upp såväl karaktärer som stämning, istället för att försöka chockera publiken redan från första början. I själva verket börjar det hela tämligen oskyldigt; mystiska blandskivor med romantiska poplåtar dyker plötsligt upp i Andys bil, klockradion går igång vid de mest konstiga tillfällen, och en katt byts ut mot en identisk annan tamkatt. Under filmens första akter verkar det nästan rent av som om den hemlige övervakaren inte vill mycket mer än att jävlas med de unga tu. Det dröjer dock inte allt för länge innan de små spratten får en betydligt mörkare ton, och dessa scener upplevs så mycket mer hotfulla och skräckinjagande just på grund av att man lagt ner sådan möda och tid på att bygga en tryckande och krypande stämning tidigt under berättelsen.
James och hans mystiska plågoandes katt och råtta-lek utvecklas sedan snabbt till ett intrikat pussel drivet av paranoia och skuldkänslor. James famlar efter halmstrån i sina försök att finna förklaringar till det som händer, och det är nästan smärtsamt att se honom agera på de ibland fullständigt ologiska infallen han får. Att hans förföljare sedan gör allt i sin makt för att späda på James vanföreställningar gör det hela bara till en än mer delikat upplevelse i mental terror. Upplevelsen faller något under det förutsägbara slutet, men James söndertrasade mentala tillstånd är så pass fascinerande att följa att man helt enkelt måste se hur det slutar, även om det trots allt är skrivet i sten från första början.
388 Arletta Avenue är inte en film för alla. Dess långsamma takt och till en början lågmälda karaktärer är långt ifrån vad vi kommit att förvänta oss av genren, och de långa klippen ur statiska vinklar erbjuder kanske inte den mest visuellt upphetsande upplevelsen. Men för de som har tålamodet och viljan att uppleva något annorlunda finns det en minst sagt originell upplevelse att finna inom 388 Arletta Avenue annars rätt blygsamma ramar. Förvisso är berättelsen i sig inget vi inte redan sett hundra gånger tidigare, men just inramningen och presentationen gör erfarenheten så mycket obehagligare och mer njutbar än någonsin tidigare. Utan att falla tillbaks på jump scares och skrämmande musik har man här lyckats skapa en genuint obehaglig upplevelse som nog inte har en like inom cinéma vérité. Randall Cole må kanske inte revolutionera genren med sin film, men han skakar nog sannerligen om en del uppfattningar om vad som faktiskt kan uppnås med så enkla medel.
Betyg; 7 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktö