Det finns filmer som du aldrig glömmer när du såg första gången. En sådan film för mig är Gymkata (R. Clouse 1985). Året var 2006. Jag och min vän Poppen lusläste listor över filmer som sades vara ”so bad they’re good”. 
Filmer som blivit legendariska av olika anledningar och levde sitt liv utanför den stora massans blickfång. Vi ville (och vill) hitta osedda filmer att se, och bilda oss i den ädla b-filmens konster. Från någon av de många hemsidorna där man kunde ladda ner film så fick vi tag i Gymkata (numera ägs den såklart på dvd). I Poppens gamla rum, på hans lilla datorskärm fick vi mer än vad vi någonsin hade kunnat hoppas på. En resa från första till sista sekund. Gymkata blev omgående en del av vardagstalet, och jag vet inte hur många gånger jag sett den sedan dess. 
Det är en sådan film som är nästintill omöjlig att förklara, för varenda filmruta är vansinnig.. på allra bästa sätt. Gymkata för mig tillbaka till barndomen då man storögt satt och tittade på olika actionrullar vi lyckats få tag i. Varje gång jag ser den blir jag helt varm i kroppen och sitter med ett flin smetat över prick hela ansiktet. Den har allt man kan önska av en popcorn-actionstänkare från 80-talet, och levererar saker man inte sett varken innan eller efter. Det är en av mina favoriter, helt klart.
Därför var det tråkigt att få höra att Kurt Thomas som spelar huvudrollen Jonathan Cabot dött nu i dagarna. Han var en välrenommerad gymnast, drev ett eget träningscenter och några av hans moves används fortfarande på gymnastisktävlingar. Men för många kommer han främst att kommas ihåg för Gymkata, och det tycker jag är ett enormt bra arv att lämna efter sig. Jag lyfter på hatten och svingar ett rundhus från närmsta möjliga föremål i din ära Kurt. Tack och rest in power.
Kurt Thomas 1956-2020.
Mikael Hammarberg