Verket
Roman, Sverige
Förlag: Bookstrap Publishing
Författare: Anna Ringberg
Antal sidor: 159
Språk: Svenska
Det gläder mig att svensk genrelitteratur verkar må så bra. 
Flera förlag väljer att satsa på relativt nischad litteratur och andra tvekar inte att ge även mörkare berättelser plats i sin utgivning. Det innebär att utrymme finns för fler röster och berättelser att nå läsare, samtidigt som det är ett friskhetstecken för boken som uttrycksform.
I Verket får vi följa en skara personer som alla på något sätt påverkades av eller berördes av ett gäng anlagda bränder på Värmdö för 20 år sedan. Boken hoppar mellan då- och nutid för att också visa var romanens personer befinner sig i tiden. I centrum står den ensamstående Hanna, som upplever märkliga händelser kring sin dotter Line, polisen Alf som med sin spårhund City Lights är satt att utreda bränderna och Alona, som kanske enklast kan beskrivas som någon slags häxa som verkar ha en unik relation till djur, främst hästar.
Bekymret med boken ligger i att jag ofta finner den rörig, vilket beror på två saker. Dels är det Ringbergs sätt att berätta, hennes språk. Det är emellanåt rätt klumpigt och känns onaturligt, som att hon jobbat hårt för att ge sitt språk en väldigt tydlig litterär dräkt istället för att fokusera på själva storyn. Den andra är att karaktärer inte ges något vidare djup och valet att hoppa mellan dem blir inte särskilt lyckat. När vi börjar följa Hanna funkar det, men så fort den väljer att skifta perspektiv tappar den också både fart och känslan av att hållas konsekvent.
För att den här berättelsen skulle funkat bättre hade den behövt en del jobb. Trots dess relativt korta 158 sidor är den småjobbig att ta sig igenom, vilket beror på att jag som läsare aldrig riktigt lyckas komma in i dess värld. Här och var ser jag intressanta spår som drunknar i allt det andra som pågår. Jag hade exempelvis gärna läst mer om vad som faktiskt hände med den pensionerade polisen Alf när hans liv tappade sitt sammanhang, eller en fördjupning i det som inledningsvis händer Hanna och hennes dotter. Istället lämnas jag tämligen oberörd, vilket är synd på de goda tecken som ändå finns.
— — —
David Larsson