The Theatre Bizarre
Skräck, USA, 2011
Distributör: Njutafilms
Regi: Douglas Buck, Karim Hussein, Richard Stanley m.fl.
Medverkande: Udo Kier, Virginia Newcomb, Catriona McColl, Tom Savini m.fl.
Längd: 114 minuter
— — —
Efter publikmässiga framgångar har skräckantologier på senare år fått sig ett riktigt genomslag och har nu kommit att bli en slags stående trend inom genrefilm. Många önskar stjäla en stund i rampljuset och produktioner kastas ut i omlopp med så väl veteraner som nybörjare bakom styrspakarna. Det går förstås att se lockelsen med konceptet men det innebär inte automatiskt att alla är duktiga på att prångla ut snabbproducerad kortfilm; att få till en fängslande berättelse på mindre än 30 minuter är sannerligen en utmaning och resultaten är ofta av varierande kvalitet.
The Theatre Bizarre består av sex segment och ett sammanknytande ramverk regisserat av Jeremy Kasten. Utgångspunkten är en makaber teater med Udo Kier i spetsen som bitvis introducerar historierna som komma ska för en enda vettskrämd åskådare.
I The Mother of Toads får publiken stifta bekantskap med ett par på semesterresa i Frankrike där mannen i sällskapet dras till en mystisk kvinna som visar sig ha en ytterst otrevlig sida i bagaget. Kanske har regissören Richard Stanley, mannen bakom kultfilmen Dust Devil (1992), tagit en alltför lång paus från filmskapandet ty detta är en synnerligen tam och tom skapelse. Berättelsen känns stympad och underutvecklad och bär på en skräckfaktor lika med noll. Det bjuds frikostigt på ett uselt skådespeleri, komplett med en förskräcklig fransk dialekt och uttryck så överdrivna att man stundtals undrar om man bevittnar någon slags bisarr barnpjäs för hörselskadade. Det är ett riktigt praktfiasko för Stanley och inte en särskilt lovande början.
Det inledande segmentet följs upp av Buddy Giovinazzos I Love You om kärlek och besatthet mellan ett par i Berlin. Här är fonden stilren och snygg men själva ploten bjuder på få överraskningar: erfarna slukare av skräck vet redan från början hur allt ligger till. Agerandet är definitivt bättre än i föregående rulle men tyngs samtidigt ner av en stapplande dialog och språkliga brister. Varför historien nödvändigtvis skulle utspelas just i Berlin är en gåta ty det fyller ingen funktion alls för filmens narrativ. Kanske var Giovinazzo ute efter en exotisk touch men tyvärr kan man inte påstå att den utnyttjas till sin fördel.
Näste man på tur är Tom Savini, den store legendaren inom praktiska specialeffekter, som bidragit med Wet Dreams där äktenskapet mellan en man och kvinna granskas i sömmarna. Här möts freudiansk kastraktionsskräck med kvinnlig monstrositet på ett ytligt och förvirrat vis. Hur mycket jag än älskar Savinis tidigare arbete med effekter kan jag inte göra annat än att sucka över denna ruttna röra. Det är fult och amatörmässigt så väl bakom som framför kameran med en ljudupptagning så horribel att alla världens ljudtekniker säkerligen skulle rysa av ångest. Filmen lämnar en dålig eftersmak i munnen och en förhoppning om att Savini hädanefter håller sig borta från fler regissörsjobb.
Den film som står ut från det ytterst svala startfältet är The Accident av Douglas Buck. Kryddad med en mättad atmosfär och Bucks sedvanliga dystra ton slår skapelsen an en välbehövlig nerv. Anslaget är, precis som i hans tidigare kortfilmer, mycket mörkt men också skildrat med fin varsamhet när ett litet barn försöker få grepp om vad döden egentligen innebär. Det är också den film som har ett väl genomarbetat koncept och bär på en helhet som de andra alstren saknar. Det märks tydligt att Buck känner sig hemma i kortfilmsformatet och har mer erfarenhet av det än resterande kollegor. Rent estetiskt sett är The Accident också den snyggaste av dem alla.
Karim Hussein långfilmsdebuterade i ung ålder med den kontroversiella Subconsius Cruelty (2000) men har sedan dess ägnat sig mer åt att jobba som fotograf på produktioner. Hussein har i mina ögon alltid varit en bättre fotograf än regissör och hans segment Vision Stains är inget undantag. Kameraarbetet är intressant och mer livligt än i övriga bidrag men berättelsen om en kvinna som injicerar andras ögonvätska för att ta del av deras minnen lämnar mycket kvar att önska. Det är skitigt och miserabelt men storyn kvävs av en oengagerad och tråkig voice-over tillsammans med ett schizofrent soundtack bestående av utsvävande syntar och usel stonerrock. Kvar finns en hel del frågetecken men inga svar.
Sweets av David Gregory är en enda utdragen äckelfest där matglada personer fullkomligt frossar i föda. Det är slafsigt och färgglatt men ungefär lika underhållande som de spyor karaktärerna smetar på varandra. Någonstans i den kletiga röran finns väl något slags budskap om glupskhet och förvridna förhållanden till mat men det är lätt missa mitt i allt svineri.
Kontentan av det hela blir inte särskilt positiv. Med undantag för Douglas Bucks deltagande är detta en ganska lat och uddlös samling berättelser. Det hela saknar liksom själ, som om man bara rafsat samman en rad lösryckta tankar och idéer och försökt pressa in dem i någon slags kontext som inte existerar. Man vill så gärna rida på framgångsvågen men presenterar något mediokert som bara faller mellan stolarna. Faktum är att man på Vimeo kan finna hundratals ambitiösa amatörer som producerar så mycket bättre och mer innovativa kortfilmer än de som finns samlade på denna DVD. Är man ute efter att bli riktigt inspirerad och tillfredsställd är det där man ska leta ty här finns inget sådant att hämta.
Fotnot: Med på skivan som extramaterial finns också den svenska kortfilmen Demonen, ett ambitiöst projekt som försöker men inte når hela vägen fram.
Betyg: 2 av 10
— — —
Sandra Wallin