The Substance
Genre: Sci-fi/skräck
Land: Storbritannien, Frankrike
Regissör: Coralie Fargeat
Medverkande: Demi Moore, Margaret Qualley, Dennis Quaid m.fl.
Längd: 141 min
Betyg: 6 av 10
Biopremiär 18/9 2024
Som tillhörande det manliga könet kan jag förstås inte helt förstå hur åldrande ter sig för kvinnor. Men jag vågar nog gissa att inte heller de flesta kvinnor fullt ut kan relatera till hur förkrossande åldrandet är för Demi Moores rollkaraktär Elisabeth Sparkle. Sina 61 år till trots har hon ju en kropp som många 20 år yngre kvinnor drömmer om. Därför är det klokt att låta huvudpersonen vara en kvinna som helt saknar liv och mening bortom sin karriär, en karriär som till stor del beror på hennes utseende. När den tas ifrån henne har hon ingenting, är ingenting. Det blir på så sätt lätt att köpa att det inte krävs mycket övertalning innan hon börjar pumpa i sig av det neongröna ämnet The Substance (en passning till Larry Cohens The Stuff?), ett svartamarknaden-preparat som gör att en ny, yngre, kvinna tränger ut ur Elisabeths kropp. Sju dagar lever Elisabeth som den unga Sue, och sedan sju dagar som sitt gamla jag, medan den andra versionen vilar. Det går givetvis inte bra.
Att Moore lyckas porträttera denna personlighetslösa kvinna så att vi trots allt bryr oss om henne är inget annat än riktigt bra skådespeleri. Margaret Qualley är lysande tom som Sue, alter egot som tar över Elisabeths gamla karriär. För det blir aldrig riktigt klart huruvida Sue är Elisabeth eller en helt annan person. Vad är det som gör en person? Hur mycket påverkar vår omgivning? Idén till filmen ska manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat (Revenge, 2017) när hon märkte hur omgivningens blickar på henne förändrades kring det att hon fyllde 40. Framför allt män tycktes inte längre se henne.
Tematiken funkar när den är filmens undermening, men den letar sig allt för ofta upp till ytan och blir skriven på publikens näsor.
Vid sidan av de rejält slaskiga inslagen av kroppsskräck har filmen en rejäl dos av camp. Dennis Quaid (Horsemen, Hajen 3) spelar tv-producent som om han var med i en Hunger Games-film. Det blir fort tröttsamt, särskilt när samma replik upprepas om och om igen för att vi verkligen ska förstå hur sexistisk han är, och vad Fargeat vill säga med sin film. Bäst fungerar de campiga elementen i Sues delar av filmen, där de får utgöra vulgär kontrast till Elisabeths mer elegant filmade scener.
Filmens största problem är dock de sista 20-30 minuterna, där allt spårar ur i en febrig gorefest som saknar logik och inte tillför filmen något annat än övertydlighet och specialeffekter. Jag trodde aldrig jag skulle skriva den här meningen, men här tillför blodet absolut ingenting.
Det är synd på en så här välgjord film där inslag av Dorian Grays porträtt och Askungen möter Brian Yuzna, Stuart Gordon och Cronenberg (far och son), och anpassas till det Fargeat vill ha sagt, utan att det sker på bekostnad av genrefilmens våldsamma och mer exploaterande element. Den syntesen blev strålande i Revenge, men lyckas inte riktigt lika bra i The Substance. Det är Demi Moore som briljerar här, inte Coralie Fargeat.
— — —
Robert Wettersten