Terrifier 3
Splatter, USA, 2024
Regi: Damien Leone
Skådespelare: Lauren LaVera, David Howard Thornton, Antonella Rose, Elliot Fullam m.fl.
Längd: 125 minuter
Betyg: 7 av 10
Bland skräckfilmsfans online finns två otroligt irriterande schatteringar. Den ena kan inte sluta tjata om hur fantastiska Terrifier-filmerna är, och vilken ikon antagonisten Art the Clown är. Den andra, minst lika störiga kategorin missar inga tillfällen att berätta hur dåliga de tycker filmerna är, och hur dess fans inte fattar något om skräckfilm. Jag är infernaliskt trött på bägge.
Jag var själv länge ganska frågande inför Terrifier-hajpen. Visst var ”det” mordet i Terrifier (2016) otroligt brutalt, och karaktären Art the Clown (David Howard Thornton) har verkligen något särskilt. Filmen var också tekniskt väldigt välgjord – allt från foto till klippning till specialeffekter var imponerande. Men strukturen var skev, och filmen verkade nå sin klimax med nämnda mord redan efter en dryg tredjedels speltid. Terrifier 2 (2022) hade lite samma relation till ettan som The Human Centipede 2 (2011) hade till sin föregångare; den tycktes säga sin publik: ”Jaså, ni tyckte inte att filmen var så våldsam och äcklig som sitt rykte? Nu jävlar ska ni få se på våld och äckel!” Att filmens otroligt blodiga och over the top splatterscener trots allt hade en väldigt realistisk ton, med mycket fokus på offrens lidande, gjorde Arts lekfulla sadism så mycket otrevligare. Tvåan hade dock samma problem med tempo och struktur som ettan, vilket ju inte gjordes bättre av den långt över två timmar långa speltiden. De många surrealistiska inslagen funkade heller inget vidare.
Surrealistiskt är det också att Terrifier 3 går upp på svenska biografer. Vi snackar alltså om en film där vi i detalj får se en naken man motorsågas från skrevet och upp, samt en deformerad kvinna som onanerar sig blodig med en glasskärva. Jag vet inte ens vad jag ska tycka om det, men det känns märkligt.
Den här filmen är bättre än båda sina föregångare. Utöver att den disponerar sin speltid bättre, så har Damien Leone (regi, manus och klipp) även fått till en jämnare ton. Filmen håller ihop bättre, helt enkelt. Det känns som att den uppenbare eldsjälen Leone hittat sin form till slut. ”Eldsjäl” måste man väl ändå– oavsett vad an tycker om hans filmer – kalla någon som efter de överraskande framgångarna med Terrifier-filmerna erbjudits– i alla fall enligt egen utsago – att göra film för avsevärt större aktörer, men tackat nej då han inte vill behöva kompromissa?
I stället tog han den chans han fick att göra Terrifier 3 med en budget som vida överstiger franchisens tidigare filmer. Tvåan kostade 250.000 dollar, medan den nu aktuella filmen hade en budget på två miljoner. Inte minst gjorde detta att Leone och producenten Phil Falcone slapp att själva göra alla specialeffekter, ett tidsödande arbete som var en av orsakerna att det dröjde så länge innan Terrifier fick sin första uppföljare. I stället anlitades nu Christien Tinsley och hans Tinsley Studio, bolaget bakom effekterna i exempelvis The Passion of the Christ (2004) och No Country For Old Men (2007).
Terrifier 3 är, som sagt, bättre än sina föregångare. Det är både välgjort och roligt, samtidigt som en del gorescener faktiskt framkallar ett visst obehag också hos mig. Även om jag nog är för gammal för att kunna riktigt hänföras av den här typen av film, så kan jag ändå se detta bli en film som dagens unga, nybakade gorehundar om 20-30 år kommer se tillbaka på med samma värme som många i min generation känner för Peter Jacksons tremiljonerdollars-splatter Braindead (1992). Art har trots allt mer mainstreampotential idag än när han (då spelad av Mike Gianelli) först dök upp i Leones All Hallows’ Eve (2013). Våldet han utövade där var alltför misogynt betonat för att gå hem i så breda lager som Terrifier 3 gör.
— — —
Robert Wettersten