Nu i år under oktober körde vi på FromBeyonds Instagram-konto Shocktober, där vi varje dag tipsade om en film. Förvisso är oktober över sedan ett tag tillbaka, men vi känner givetvis att de filmer vi rekommenderade är minst lika relevanta nu i november, så vi bjuder här på en summering av samtliga tips. För den som hänger på Letterboxd har vi även sammanställt en lista.
1: Jess Franco – Count Dracula (1970)
Jess Franco sätter tänderna i Bram Stokers klassiker tillsammans med huvudrollsinnehavaren Christopher Lee i en film som står ut från Hammerfilmerna – bland annat genom att låta Dracula (helt enligt regelboken) bära mustasch – som en ganska hyfsad filmatisering på romanen. Klaus Kinski säger inte ett ord i hela filmen eller ens lämnar sin isoleringscell, men satan i gatan, ändå lyckas han vara kanske filmhistoriens obehagligaste Renfield.
Roger Möller
2: Black And White – THEM! (1954)
Stilbildande film som omfamnade rädslan och oron folk kände inför testerna av kärnvapen och vad det kunde göra med miljön. Låter kanske lite dammigt, om det inte vore för att testerna skapar muterade, jättelika myror som attackera människor! En nypa mordmysterie, scifi, en rågad skopa skräck och mycket underhållning. Riktig popcorn-klassiker som sägs ha inspirerat Godzilla, och gav upphov till en mängd efterföljande miljöförstöring och kärnvapenskräck-rullar.
Mikael Hammarberg
3: Meltsploitation – Street Trash (1987)
I en röra av galna vietnamveteraner och skitiga luffare börjar en girig handlare i Brooklyn sälja sprit som förvandlar förtäraren till en hög med slem. Det är ärligt talat nästan konstigt att J. Michael Muros STREET TRASH inte är en film signerad Troma. Den har samma punkigt råa känsla och svarta humor som det bästa från Kaufman och gänget. Och jäklar vad folk går sönder, för trots den snäva budgeten så innehåller STREET TRASH några av de brutalaste smältscener som någonsin spelats in.
STREET TRASH är en film som gör allt för att provocera, och där lyckas den rätt bra, men den skriver också in sig som en av mest underhållande amerikanska indieskräckkomedierna som någonsin spelats in. Gängledaren Bronson (Vic Noto) är episk.
Kristoffer Pettersson
4: Terror from space – The Blob (1958)
En ung och okänd Steve McQueen tampas med en glupsk konsistens från rymden som ser ut som blåbärskräm och bara blir större och större ju fler människor den kladdar över. Man skulle (långsökt) kunna tro att det är från den här filmen som McQueen fått sitt smeknamn ”The King of Cool”… En annan cool sak är ledmotivet (skrivit av Burt Bacharach & Mack David) som borde finnas i var och varannan jukebox.
Roger Möller
5: 1960’s Horror – Rosemary’s Baby (1968)
68.. vilket år! Både Rosemary’s Baby och Night Of The Living Dead släpps och skrämmer slag på folk, utifrån två olika premisser men med samma genomslagskraft. Klassiker som ritade om landskapet båda två. Rosemary’s Baby är fylld av paranoia, ett krypande obehag och även en stor oklarhet i var den ska landa ända fram till det otroliga slutet. Som film har den fått stå lite i skuggan av det uppmärksammade mordet på Sharon Tate och senare också Roman Polanskis förehavanden. Men den ska rätt ut i ljuset och hyllas som den klassiker den är. Välgjord, välspelad, ett lysande ledmotiv och en obehaglig stämning.
Mikael Hammarberg
6: 1970’s horror – Dead of Night (1974)
En ung soldat som stridit i Vietnam återvänder, trots att han är nedskjuten och dödförklarad, hem till sina föräldrar och syster. Men de märker att något inte står rätt till. Han är kall – både bildligt och bokstavligt – och har varken puls eller hjärtslag. Nästan som om han inte lever… En obehaglig film som hamnat lite i skuggan av regissören Bob Clarks andra film från samma år – julklassikern Black Christmas.
Roger Möller
7: 1980’s horror – Hellraiser (1987)
Clive Barkers Hellraiser tillhör fortfarande bland det mörkaste och bästa du kan se inom skräckfilm. Den är en oerhört blodig och rå historia om Frank som köper ett pussel; en kub som när han lyckas öppna den även släpper in helvetet på jorden. Det anländer cenobiter med Pinhead i spetsen, köttkrokar kommer flygandes och folk dör spektakulärt.
Ska du se en film från 80-talet så ska du se Hellraiser, och glöm inte att läsa Clive Barkers novell The Hellbound Heart som filmen bygger på.
Christoffer Strid
8: 1990’s horror – Demon Wind (1990)
90-talet är decenniet jag själv växte upp i och mötte mina första filmer under. I mina sena tonår hade jag svårt för nittiotalets estetik och skämdes lite å dess vägnar, men sen dess har jag vuxit upp och insett dess oerhörda charm. Mitt val landar på den Evil Dead-doftande Demon Wind från decenniets första år, om ett gäng ungdomar som slåss mot demoniska krafter i en avlägsen stuga. Originellt? Nja. Underhållande? Otroligt mycket.
David Larsson
9: Bruno Mattei – Shocking Dark (1980)
Bruno Matteis SHOCKING DARK saknar motstycke. Det är en skamlös stöld av James Camerons ALIENS som sedan mynnar ut i någon form av TERMINATOR-plagiat. Kanske kan man kalla detta för Cameronsploitation, men till sanningen hör också är att sällan har en mockbuster varit lika underhållande. Ostiga kommentarer faller som regn och de billiga Xenomorph-klonerna är hysteriska, ja nästan lika hysteriska som Geretta Gerettas överspel som butchig marinkårssoldat.
I vissa länder lanserades SHOCKING DARK som TERMINATOR 2. Underhållande nog så kom den faktiskt två år innan James Camerons TERMINATOR 2: JUGEMENT DAY. Bestäm själv om du vill se detta som den ”egentliga” TERMINATOR-uppföljaren.
Kristoffer Pettersson
10: True Story – Helter Skelter (1976)
Bli instant expert med detta intressanta 3-timmars kriminal/rättegångsdrama om Tate-LaBianca-morden, utredningen, arresteringen och rättegången mot förövarna. Långtråkig säger vissa. Inte enligt mig. Bygger på den utmärkta true crime-boken med samma namn, författad av Vincent Bugliosi – samme man som var åklagaren i fallet och fick Manson & C:o dömda till livstid. TCM-stjärnan Marilyn Burns dyker upp som Linda Kasabian, tjejen ”som var där men deltog inte”, som vittnade mot Familjen i utbyte mot straffimmunitet.
Roger Möller
11: Psychological – The Lighthouse (2019)
The Lighthouse handlar om två fyrvaktare, isolerade på sin arbetsplats, som försöker så gott dom kan med att inte tappa sinne och vett. Robert Pattinson och Willem Dafoe är smått fantastiska och visar prov på skådespeleri i högsta klass i Robert Eggers blytunga ångest-film.
Att titta på The Lighthouse påminner om en panikångestattack då den framkallar så mycket obehag för tittaren och emellanåt gör det svårt att andas. Det här känns verkligen så äkta som det kan göra.
Christoffer Strid
12: Witches – Superstition (1982)
Häxor är, i mitt tycke, den sämst förvaltade figuren i skräckfilm. Suspiria kanske ni säger? Jo, men det finns inte mycket mer. En som sticker ut i denna smala fåra är 1982 års Superstition, en slags häxslasher som förutom fräcka mord (med massa blod) har finfin atmosfär. Du får alltså inte bara en riktigt elak häxa, du får dessutom grafiska dödsfall en masse i denna underskattade pärla.
David Larsson
13: Haunted House – The Changeling (1980)
Kunde gått med den vassa Amityville Horror (1979) här, men känner att The Changeling inte får nog med hyllningar. En sorglig historia som rullar ut och blir väldigt otäck, på det där sättet som en spökhusrulle ska vara. Nackhåren får jobba under denna film, och man påminns om hur bra en haunted house-film kan vara. Skadar ju inte heller att George C. Scott briljerar i huvudrollen.
Mikael Hammarberg
14: Shot On Video – Franky and his Pals (1991)
Jag vill börja med att utfärda en varning, för nu blir det dumt. Extremt dumt. Varför rekommenderar jag denna ytterst tveksamma obskyritet då? För dess totala brist på egentlig kvalitet, något som för mig är lite av kärnan i shot on video-film. Här får du de klassiska Universal-monstrena i hemsnickrad variant, med pruttskämt, dåliga dansscener och en otydlig intrig om någon skatt. I rätt sällskap är detta en hejdundrandre upplevelse. Glöm inte bort att jag varnade er innan ni börjar skicka hot i dm.
David Larsson
15: Asian Horror – Kuroneko (1968)
KURONEKO är en adaption av en japansk sägen om två andar som förför och mördar samurajer. I händerna på Kaneto Shindo är det fortfarande en spökhistoria, men KURONEKO kan även tolkas som ett tragiskt melodrama som speglar krigets obarmhärtiga fasor. En sak är dock säker, fotot i denna film är fantastiskt och den plågade stämning som Kaneto Shindo lyckades skapa är svår att skaka av sig efter filmens slut.
I regel brukar ONIBABA (1964) omtalas som Kaneto Shindos största film, men KURONEKO är minst lika välgjord och visuellt fascinerande. Det är helt enkelt klassisk japansk skräck när den är som allra bäst.
Kristoffer Pettersson
16: I See The Dead – The Imp (1981)
Upplägget i THE IMP är egentligen rätt simpelt. En ung man vid namn Keung (Charlie Chin) ska snart bli pappa och för att kunna livnära sin lilla familj tar han anställning som nattvakt i ett kontorskomplex. Men allt står inte rätt till i huset, något ondskefullt har fått upp kornet på Keung och inte minst – hans ofödda barn.
Sakta men säkert byts Keungs grå vardag ut till en mardröm fylld av spökerier, exorcister och underliga dödsfall. Filmens regissör Dennis Yu var en del av Hong Kong-filmens New Wave-rörelse, vilket innebar att kulisser och efterdubbning fick stå tillbaka för gerillafilmning och improviserad dialog. Detta märks väl i THE IMP som inledningsvis faktiskt känns mer som ett socialrealistiskt drama. Detta faktum leder också till att allt känns mycket värre när andevärlden plötsligt knackar på dörren.
THE IMP är en lite orättvist bortglömd pärla, se den om du vill ha din spökfilm gravallvarlig och med en rejäl känsla av annalkande undergång.
Kristoffer Pettersson
17: Lucio Fulci – City Of The Living Dead (1980)
Mardrömsvisioner filtrerade genom en tjock feberdimma, så kanske man lättast beskriver City Of The Living Dead, som är en av Fulcis starkaste. Mycket atmosfär, svajig logik, febrig känsla, underbara miljöer, otroligt soundtrack signerat Fabio Frizzi, bra skådespelare och ett filmvåld man baxnar av än idag. Fulci doppade ju tårna i många olika vatten, men den källa där vattnet var som klarast var ju skräcken.
Mikael Hammarberg
18: Found Footage – Blackwell Ghost-serien
Denna älskade subgenre har en så extremt stor katalog att plocka ur, och jag som ändå är svag för genren har sett en knapp bråkdel av allt som finns. Här vill jag slå ett slag för filmserien Blackwell Ghost, som i skrivande stund är uppe i fem filmer. Genomgående stabil kvalitet med ett mysterium som blir bättre för varje film och vars huvudroll/regissör gör ett gott jobb i att hålla det nedtonat och realistiskt. Mer mockumentär än spelfilm, men det passar ju å andra sidan genren väl.
David Larsson
19: Ghosts and Ghouls – The Fog (1980)
Aldrig förr eller senare har en film känts så mycket som att krypa ihop framför en öppen brasa och berätta spökhistorier som The Fog. John Carpenter spelar på exakt rätt noter för att få det att bli läskigt, fånga in tittaren i storyn och få en att torka bort en tår av nostalgi från ögat till minnet av när man som yngling satt i olika mörka miljöer och berättade läskiga historier. Rysare i ordets rätta bemärkelse. Självklart ackompanjerat av ett bra soundtrack och lysande skådespelare.
Mikael Hammarberg
20: Swedish Horror – Besökarna (1988)
”Min absoluta favorit i kategorin svenska rysare. Ett hemsökt hus på landet. Ett otäckt vindsutrymme. Tapeter lossnar från väggarna – men inte på grund av tristess. Kalla kårar och lagom dos humor. Kjell Bergqvist dricker mjölk. Johannes Brost är expert på det paranormala. Ska du bara se en enda svensk skräckfilm i ditt liv så är det den här. Regissören Joakim Ersgård skrev manuset med sin bror Patrik och efter den här stack båda över till USA och försvann… inte fysiskt, men karriärmässigt, vilket är synd. Besökarna visar att de har gott hantverk och talang.”
Roger Möller
21: Body Horror – Society (1989)
”Först ser du såklart The Thing (1982) som är den bästa body horror-film och ja, film som gjorts. Sedan knäpper du på Brian Yuznas Society från 1989 och kastas in i de rikas värld, med deras flådiga livsstil, dyra bilar och stora fester. Allt kan hända och händer där, och mitt i detta finns den unge Billy som känner på sig att allt inte står rätt till. En film som verkligen tjänar på att gå in i utan någon som helst förkunskap, för vilken resa det är! Society waits for you…”
Mikael Hammarberg
22: Giallo – The Corruption of Chris Miller (1973)
”Tänk att jag har mage att rekommendera en spansk film i en av de mest italienska filmarter som finns. Nu är denna knappast den enda spanska giallon, men det är den bästa av de jag sett. Ruskigt snyggt filmad, med en story som tar oväntade vändningar utan att balla ur, givetvis i vackra miljöer med vackra människor.”
David Larsson
23: Modern Classic – Midsommar (Directors cut-versionen) (2019)
”Den amerikanske filmskaparen Ari Aster står listad som ensam regissör och manusförfattare, trots att idén kommer från två svenskar i Malmö (som är kompisar till läraren jag hade på min senaste utbildning 18/19). Huruvida dessa två hade ett mer traditionellt midsommarfirande i tankarna låter jag vara osagt – för vad spelar det för roll när vi får en sån här härligt skruvad tolkning som är så långt bort från verkligheten man kan komma. Det här är en fest för skräckfilmstittares ögon. Det är färgglatt, det är dagsljus, och det är alldeles strålande. Jag skjuter från höften, men jag tror att denna kommer att bli lika tidlös som The Wicker Man (1973).”
Roger Möller
24: Stephen King – It (1990)
”Stephen King är min favoritförfattare och min första bekantskap med honom var som tioåring när jag råkade se IT som gick på någon tv-kanal. Jag blev totalt livrädd och kunde såklart inte sova.
Tommy Lee Wallaces mini-tv-serie är fortfarande galet bra och otäck, och Tim Currys roll som Pennywise kommer alltid att skrämma tittare för all framtid.
Det är ingen clown du vill ha en röd ballong av vill jag lova..”
Christoffer Strid
25: Viva Italia – The Devil’s Honey (1986)
”Pastans och pizzans förlovade land har som vi alla vet ett otroligt filmutbud att förkovra sig i. Jag väljer att rikta min blick mot allas vår Lucio Fulci och hans perversa pärla från 1986. Vad som inleds som en extremt sleazig softcorerulle vänder och blir en nervig slags hämndfilm som visar på drag man inte annars sett hos Fulci. Perfekt för dig som vill se andra sidor av den gamle mästaren än hans ultravåldsamma gorerullar.”
David Larsson
26: Anthology – Kwaidan (1964)
”Kwaidan (Kaidan) är en japansk antologifilm från 1964, regisserad av Masaki Kobayashi. Kaidan betyder just spökhistoria, och antologin består av fyra små skräckhistorier där alla delar är helt separata från varandra. Varje segment är riktigt snygga och väl genomförda, men ska jag välja en favorit måste det vara ’The Woman of the Snow’.
Är du nyfiken och intresserad av att utforska japanska spök/skräck filmer så är detta troligtvis den bästa och första du ska titta på.”
Christoffer Strid
27: Hail Satan! – Alucarda (1977)
”Blasfemi och Djävulen.. dessa företeelser som skakar många, men lockar oss andra. I ett nunnekloster så börjar de båda kvinnorna Justine och Alucarda lockas av annat än det som nunnorna vill lära dem. Filmen är väldigt snygg, det är bra och en självspäkande stämning rakt igenom och det känns modigt att göra en sådan här film 1977. Vissa kallar den nunspolitation, men det är så mycket mer och har ett större djup. Praise be to the Devil!”
Mikael Hammarberg
28: Sequel – The Untold Story II (1998)
”THE UNTOLD STORY (Herman Yau, 1993) brukar ofta omnämnas som kungen av Category III*-filmer. Den fristående uppföljaren THE UNTOLD STORY 2 (Yiu-Kuen Ng, 1998) gör i så fall ett rätt bra jobb med att försöka vara någon form av drottning.
Denna gång har man vänt på steken. Anthony Wong, som mördade och gjorde mat av folk i den verklighetsbaserade första filmen, spelar här snut. Istället är det en ung kvinna (Paulyn ’Alien’ Sun) som står för vansinnesdåden. Men tro mig, denna dam kan definitivt mäta sig med vilket seriemördande karlslok som helst. Det blir sleazigt, blodigt och jäkligt underhållande, och naturligtvis har mördaren även denna gång nästlat sig in som kock på en restaurang. Mumsigt!”
Kristoffer Pettersson
29: Slasher-o-rama – EVIL DEAD TRAP (1987)
”I EVIL DEAD TRAP (Toshiharu Ikeda) får tv-reportern Nami (Miyuki Ono) ett videoband skickat till sig med vad som ser ut att vara en snuff-film. Denna makabra skapelse ser också ut att ha blivit filmad i en näraliggande övergiven fabrik. Nami tar med sitt filmteam och stickar dit med förhoppning om ett grymt scoop. Grymt blir det också, men inte riktigt som Nami har tänkt sig.
Det finns ett rätt stort gäng slashers som man kan småfnissa sig igenom, EVIL DEAD TRAP är inte en av dem. Känslan, inte minst i musiken, är klart inspirerad av italiensk extremskräcks glansdagar och specialeffekterna är lite för bra för att man ska känna sig helt bekväm. Vi bjuds exempelvis på en scen med våld mot en ögonglob som förmodligen gjorde Lucio Fulci avundsjuk om han någonsin såg den.
EVIL DEAD TRAP är skitig, brutal och ganska elak. Men den är hantverksmässigt imponerade och den rekommenderas till dig som inte vill ha dina slashers allt för klämkäcka.”
Kristoffer Pettersson
30: Classic Horror – Night of the Living Dead (1968)
”Kanske den viktigaste skräckfilmen som någonsin har gjorts och definitivt den bästa om du frågar mig. Fastän jag har sett den så många gånger är den alltid lika spännande, snygg och välgjord med flera klassiska filmscener som man sent kommer att glömma. Ska du se en enda skräckfilm under Halloween så är detta din film.”
Christoffer Strid
31: Halloween – Halloween 4: The Return of Michael Myers (1988)
”Kanske något otippat men Halloween 4 håller jag som en av de bästa i en lång filmserie. Jag tycker att introt till filmen är rejält effektivt och fartfyllt; Myers står för en hel del riktigt coola mord och handlingen där han försöker hitta sin enda levande familjemedlem fungerar alldeles utmärkt för mig. Danielle Harris gör en fin rolltolkning fastän hon bara var elva år när filmen spelades in.”
Christoffer Strid
– – –
FromBeyond