Salem’s Lot
Skräck, USA, 2024
Regi: Gary Dauberman
Skådespelare: Lewis Pullman, Makenzie Leigh, Jordan Preston Carter, Alfre Woodard m.fl.
Längd: 114 minuter
Betyg: 3 av 10
Inte för att jag har kollat efter men jag skulle tro att en del recensenter av den här nya filmatiseringen inleder med en egen redogörelse över sin relation till Salem’s Lot… och jag tänker så klart inte vara ett undantag. Jag har ju väntat på den här chansen sedan… jag vet inte, kanske var det bara så sent som härom månaden när jag fick en påminnelse att denna nyversion äntligen skulle släppas på Max den 3 oktober. Salem’s Lot har haft en varm plats i mitt hjärta ända sedan jag som ca 11-åring såg miniserien från 1979 när den sändes på svensk television. Eller rättare sagt, det var nog så att en kompis spelade in den på video och vi tittade på avsnitten efter skolan. Kanske är det mitt barndomsminne som inte är helt pålitligt men jag har för mig att den sändes i tre avsnitt och inte uppdelad på två en och en halvtimmesavsnitt så som den är gjord för. Jag och mina kompisar tyckte den var riktigt läskig och den gjorde att jag fastnade ordentligt för vampyrer. Jag hade förstås koll på Dracula både i Bela Lugosis och Christopher Lees tappning, och att han var slutboss i Castlevaniaspelen på Nintendo, men Salem’s Lot – staden som försvann (som den hette i svensk tv-tablå) gjorde ett lika stort avtryck som två bitmärken på halsen. Jag har sett om den ett antal gånger genom åren, och fastän de kvalitativa bristerna blir mer framträdande för varje gång så finns charmen kvar och jag kan fortfarande få nostalgiska rysningar av vissa scener eftersom jag minns hur jag kände när jag såg dem som barn.
Nu är det 2024 och premiär för nyversionen som varit klar sedan 2022 men legat på New Line Cinemas hyllor och väntat på bättre tider. Från början var det tänkt att den skulle upp på bio men filmbolaget fick kalla fötter. Stephen King (som alla vet har skrivit boken den bygger på) fick själv se den under en privat visning och han gillade den, men å andra sidan är det ingen garanti för att en film är bra. När det tillslut blev bestämt att den skulle släppas direkt för streaming började man ana oro. En oro som inte blev bättre när trailern släpptes. När jag samma kväll som den släpptes på Max slog mig ner i soffan med mitt anteckningsblock var jag inte direkt förväntansfull.
Året är 1975 och författaren Ben Mears (Bill Pullmans son Lewis Pullman) återvänder till sin hemstad Salem’s Lot – rättare sagt, Jerusalem’s Lot som är dess fullständiga namn – för att… jag uppfattade inte vad hans syfte är att återvända men eftersom jag (vilket jag glömde berätta om i inledningen) även har läst Stephen Kings roman två gånger så vet jag att det är för att skriva en bok som tar avstamp i Marstens hus – en flådig Edward Hooper-liknande villa som ligger på en hög kulle vid stadens utkant och som man kan se oavsett var i stan man befinner sig. Huset har en otäck historia då dess inneboende Hubert Marsten begick självmord där för många år sen. Till Bens förvåning är huset numera bostad för två nyinflyttade herrar: Richard Straker (danske Pilou Asbæk) och den folk- och ljusskygge Kurt Barlow (Alexander Ward). Eftersom Barlow anländer till stan i en kista fylld med jord behöver man inte vara Sherlock Holmes för att räkna ut att Barlow inte är en vanlig människa. Bröderna Ralphie och Danny Glick rövas bort och dödas, Ben Mears inleder ett förhållande med stans sötnos #1 Susan Norton (Makenzie Leigh), dödgrävaren Mike Ryerson (Spencer Treat Clark) får sig ett bett, folk försvinner allmänt, Straker driver sin nyöppnade antikbutik med stor entusiasm, och 12-årige skräckfantasten och Houdinibeundraren Mark Petrie (Jordan Preston Carter) bestämmer sig för att med en påle i näven själv gå upp till Marstens hus för att konfrontera herr Barlow.
2024 års Salem’s Lot har några fina stunder. Estetiken, kläderna och bilarna ger ett småhärligt sken av att vi befinner oss på 70-talet, i en amerikansk småstad som inte riktigt lämnat 50-talet bakom sig. Det finns en välbesökt drive-in-biograf som används på ett fyndigt vis. Jag tycker de har lyckats fånga essensen i hur en gammal sömnig småstad ska se ut och hur det känns att faktiskt befinna sig i den, och Marstens hus, åtminstone som exteriör, är en klassisk byggnad som verkligen skriker spökhus!
Det har riktats kritik mot färgsättningen från belysningen men jag själv gillade det när det kommer till kvälls- och nattscener. Ljussättningen som pendlar mellan grönt, rött och blått ger en väldigt onaturlig skönhet likt italienska 60-talsskräckisar och samma EC Comics-känsla som Creepshow (1982) och Joe Dantes segment i Twilight Zone: The Movie (1983).
Och förstås att det precis som i romanen och miniserien från 79 är konservativa vampyrer vi har att göra med – det är vad jag kallar det när vampyrer håller sig till den klassiska mytologin i beteende samt svagheter/akilleshälar (även om jag inte uppskattar att krucifix börja lysa som glödlampor när en vampyr närmar sig).
De negativa aspekterna… ja, var ska man börja? Trots sin speltid på nästan två timmar är det här en nerbantad historia som hade behövt åtminstone en extra timme. Karaktärer dyker upp, presenteras kortfattat och försvinner sedan ut ur handlingen. Ett exempel är en värsting på skolgården som bara är med i början och fyller ingen som helst funktion (förutom kanske att visa att Mark Petrie är mer bad-ass än han ser ut). En karaktär har problem med spriten trots sitt välrenommerade yrke… men varför denne ska ha problem med alkoholen framgår inte.
Huvudpersonen Ben Mears har en komplicerad historik, det vet alla som läst boken, och det hintas lite här inledningsvis… men även detta glöms bort, likaså att han är författare med någon slags forskningsuppgift. Ben blir ganska snabbt förpassad till en motvillig vampyrjägare och nybliven pojkvän till Susan Norton. Och vad är det för oskick att låta Ben och Susans första möte äga rum på en mäklarbyrå? De ska mötas i en vacker park där han noterar henne med att läsa en av hans romaner. Jag blev också missnöjd över att varken Dud Rogers (han med puckelrygg), soptippen och armén av råttor är med, vilket gör att Kurt Barlows mäktiga introduktion från boken uteblir.
Vilket leder till min största besvikelse med filmen – antagonisterna Straker och Barlow. Ingen av dem kommer från Kings roman. Bokens Straker har mer likheter med James Masons tolkning i miniserien, en klassiskt charmig gubbe som också har en hård sida – i den här versionen är han överdrivet teatralisk, högljudd, pinsam och ger mer vibbar av Eddie Izzard på Royal Shakespeare Theatres scen än en europeisk antikhandlare. Och Kurt Barlow, huvudvampyren jag hade hoppats skulle vara så som han är i romanen… men icke. Av någon outgrundlig anledning har filmmakarna valt att återanvända Barlow från miniserien vilket betyder att vi även denna gång får en helkal Nosferatu-liknande varelse med enstaka repliker som han väser fram (en mindre utveckling då miniseriens figur var stum). Varför fick vi inte se romanens propert klädda (i tredelad kostym) ”greve Dracula” som både är stilig och vältalig?
Mitt omdöme av 2024 års Salem’s Lot? Det finns en skylt man passerar när man rullar ut från stan på vilket det står: ”Du lämnar nu Jerusalem’s Lot. En trevlig liten stad. Välkommen åter!” För min del räcker det med ett besök. Sannolikheten att jag återvänder är minimal.
— — —
Roger Möller