Prince of Darkness
Skräck, USA, 1987
Distributör: Studio S
Regi: John Carpenter
Skådespelare: Donald Pleasance, Victor Wong, Lisa Blount mfl.
Längd: 102 minuter
Betyg: 6 av 10
Det var serietecknaren Gunnar Krantz som på sätt och vis
introducerade den här filmen för mig. Jag gick sista terminen på gymnasiet och vi esteter fick i början på året 2000 besök av honom i och med ett planerat konstprojekt skolan skulle ha på temat portaler. Gunnar visade bilder på olika portaler – bland annat från Stargate och Prince of Darkness. När han frågade oss om någon kände till John Carpenter var jag den ende som räckte upp handen. Jag förklarade att jag inte hade sett just Prince of Darkness men att jag sett en hel del av hans filmer (och jag undrar om jag inte briljerade med kunskapen att Carpenter regisserat en Elvis Presley-film med Kurt Russell). Den vänlige serietecknaren rekommenderade mig att se Prince of Darkness vilket jag också gjorde… även om det tog några år innan jag väl kom till skott.
När filmen nu släpps på Blu-ray för första gången i Sverige kände jag att det var dags att se den en andra gång eftersom jag knappt mindes något från den, förutom att Alice Cooper spelade en trashig uteliggare utan repliker och förstås den gröna portalen som funnits i mitt bildminne ända sedan Gunnar Krantz visade den i bildsalen den där dagen i Ystad 2000.
1987 fanns varken Google eller Family Guy… för i så fall hade Lisa Blount uppmanats att googla Lois Griffin.
Så, vad är det för en portal det handlar om? Tja… för det första är det ingen portal, den där gröna saken. Det är istället en stor cylindrisk glasbehållare (i ungefär samma storlek som ett kylskåp) med en grön vätska av nåt slag som hittas av en Präst utan namn (spelad av Donald Pleasence) i en övergiven kyrka, nere i dess katakomber. Prästen har också kommit över en obskyr bok med koppling till det här tinget, en sorts bibel som är skriven på ett främmande, uråldrigt språk, och han inser att han måste få hjälp av klipska vetenskapsmän för att få klarhet i vad allt det här handlar om.
Uppgiften hamnar hos fysik- och filosofiprofessorn Howard Birack (Victor Wong från Big Trouble in Little China) som är en gammal vän till prästen. Professorn kallar i sin tur in ett tiotal av sina fysik- och filosofistudenter, bland annat Walter (Dennis Dun, även han från Big Trouble in Little China), Brian (Jameson Parker i en rejäl mustasch) och Catherine (den rödhåriga kalaspinglan Lisa Blount) – och det hela utvecklar sig till att hela gänget, tillsammans med prästen, ska övernatta den kommande helgen i den övergivna kyrkan. De har knappt installerat sina tältsängar förrän märkliga saker börjar inträffa.
Halleluja en sån uppesittarkväll.
Det här är inte en av John Carpenters bästa filmer. Men det är inte heller en av hans sämsta. Jag tycker den är helt okej. Idén att låta religion- och teologi samspela, samarbeta med vetenskap är intressant – det är en oerhört fascinerande kontrast att se Birack och hans studenter installera den ena tekniska apparaten efter den andra i en katakomb vars inredning domineras av hundratals stearinljus som reflekteras över de otaliga krucifix som dekorerar tegelväggarna, alltmedan den sammanbitne prästen fascinerat tittar på. På sitt sätt känns den ibland som en Ghostbusters-film utan Ghostbusters och spöken. Eller The Thing utan en thing – då Carpenter friskt lånar sin egen films grundelement; att låta större delen av handlingen utspelas på en och samma plats (den övergivna kyrkan i det här fallet), som ett gäng karaktärer inte kan fly ifrån – kyrkan är omringad av mordiska, zombieaktiga uteliggare (med en likblek Alice Cooper i spetsen) – samtidigt som onaturliga krafter förändrar dem en efter en ju närmare de kommer den gröna vätskans lösning, och filmens riktiga portal… och vem eller vad dess prins av mörker är.
Man hade kanske kunnat önska mer. Exempelvis skarpare karaktärer, bättre humor (filmens comic relief faller platt som en pannkaka) och begripligare final… men jag vet inte… Till skillnad från Carpenters mer kända Big Trouble in Little China och They Live, som kom året före respektive efter Prince of Darkness så är det här en regelrätt skräckfilm som jag personligen föredrar framför Hong Kong-knas och Reagan-era-satir. Köp en påse chips och Coca-Cola till helgen och slå igång filmen. Din fredag eller lördagskväll kommer kanske inte att gunga, men det finns definitivt tråkigare filmer i John Carpenters filmografi.
– – –
Roger Möller