ÖS – Historien om Linköping Hardcore
Genre: Dokumentär
Land: Sverige
Regissör: Anders Carlborg
Medverkande: Johan Lindqvist, Henrik Lindqvist, Jörgen Sjöström, Peter Swedenhammar m.fl.
Längd: 100 min
Betyg: 8 av 10
Jag ska erkänna utan omsvep, så ingen kan komma i efterhand och hytta med pekfingret mot mig; Ja, jag kommer ha väldigt svårt att hålla mig helt objektiv till denna dokumentär. Anledningen till detta är a) jag skymtar förbi i den och b) jag har under större delen av mitt liv levt under detta banér. Men jag ska försöka iallafall inledningsvis att se på filmen som en betraktare från utsidan och tänka ”hade jag tyckt detta varit intressant utan närmare kunskap om ämnet?”
ÖS är en musikdokumentär som tar upp band och människor inom det ganska vida begreppet Hardcore. Den tar sitt avstamp i det tidiga 80-talet då råpunk, tuppkammar och tippexade loggor på skinnjackan var grejen. I detta myller av band och personer uppstod det i Linköping med omnejd en scen av band och människor som kom att anamma uttrycket hardcore om sin musik. Band som D.T.R, Raped Teenagers, Kurt I Kuvös och senare Identity, Pre-Historic och skivbolaget Really Fast med flera blev fanbärare och sedan också ledsagare för den generation av människor och band som skulle komma efteråt, i början av 90-talet. Då i form av band som Chopstick, Outlast, Nine och bolag som Uprising Tapes och Bridge Of Compassion.
Personer från alla dessa band och bolag intervjuas, och fler människor därtill. Vi får se människor som figurerade i utkanten, men som också var viktiga personer för byggandet och bevarandet av scenen, som exempelvis fotografen Anton H Le Clercq och studiomannen Laschen. Genom fotografier, ljudupptagningar och filmat material plus intervjuer gjorda i nutid tas tittaren igenom historien från startskottet under det tidiga 80-talet, vidare genom den explosion som kom under 90-talet fram till då det saktade av.
Det ges också en bild av hur nutiden ser ut och det första som filmades till dokumentären är vad jag förstått på festivalen Dunderfest i Linköping på det klassiska spelstället Skylten under 2022. Skylten ja… det pratas såklart också om Skylten, och den första lokalen de under 80-talet hade i en gammal bussterminal.
Outlast
Nu ska jag försöka vara objektiv och se på ÖS med utomstående ögon och allt. Är det en bra dokumentär? Ja, det är det. Även för någon utan kunskap i ämnet? Jo, det tycker jag, även om det alltid är bra att ha ett hum om vad man ska se en dokumentär om. Regissören Anders Carlborg kastar inte in tittaren på djupt vatten direkt utan lyckas styra oss dit ordentligt förberedda med iallafall ett par simdynor.
Det är något parti här och där som kanske kunde trimmats, även om jag förstår varför det är med. Tänker främst på när Le Clercq plockar fram ett foto av Dave Grohl från när hans gamla band Scream spelade på Skylten, kort före genombrottet med Nirvana.
I övrigt tycker jag det är bra att intervjuer blandas med fotografier, affischer, omslag, ljudklipp och filmklipp. I musikdokumentärer kan det ju stundtals bli ganska stelt med bara en massa talking heads och inte mycket annat. Vi får också röster utifrån, så det inte bara blir inbördes röster från de i banden.
Mot slutet, när vi fått ett bra grepp och överblick över det som varit, får vi se nutiden och höra vad folk har för förhoppningar inför framtiden. Vad de har tagit med sig från tiden som var och hur den format den de är idag. Det är kul att se att de flesta av de intervjuade fortfarande spelar i band, eller sysslar med andra kreativa saker.
Vi bjuds också på ett känslomässigt parti i filmen tillägnat den tyvärr bortgångne Benjamin ”Benis” Vallé, som spelade i mängder av band där Nine, Nitad och Viagra Boys kanske är mest kända för tittaren. Ett fint, men också sorgligt porträtt över en enormt kreativ och rolig människa med hur mycket riff som helst i sig, men tyvärr också ett mörker och en rastlöshet. Det blir väldigt tydligt att han lämnade spår i de han hade med att göra, och att han är saknad.
Nu släpper jag på objektiviteten och snackar utifrån den där unga pojken som hittade mycket av det han som vuxen fortfarande lever efter tack vare just Linköping Hardcore och människor som under en tid fanns under den flaggan. Åsikter som cementerades i mig och ett sätt att arbeta på mot de mål jag satt upp har mycket med den världen att göra. En kompromisslös hållning mot omvärlden och att hålla sina intressen nära hjärtat även om omvärlden tycker man är en idiot. Att jag skriver för FromBeyond, att jag vågade fråga om jag fick göra det, har mycket med mina gamla fanzines och den kompromisslösheten att göra. Det blir därför väldigt svårt att se på ÖS med helt blankt ark och jag lyckades nog inte, även om jag försökte.
Jag har nu sett filmen två gånger och jag trodde att gång nummer två skulle bli enklare för jag då skulle veta vad som kommer, men det var inte enklare.. snarare tvärtom. Att få se sina gamla kompisar, banden man spelade med, se sig själv som ung ösandes framför en scenkant till ett av sina favoritband och tänka tillbaka på allting. Att se hur man åldrats och hur mycket folk som försvunnit ut med vägen.
Tyngst är det såklart att se de som inte finns med oss längre. Att se bilder av kompisar som dött blixtra förbi och att se delen om Benis… det tar på en och det var inte lättare andra gången. Att bli påmind om när man både fått och fått ge dödsbesked. Det är tungt och det gör ont. Så mitt i alla glada minnen jag har från alla de här åren finns det alltid en underliggande sorg.
Peter Swedenhammar och Johan Lindqvist
Som dokumentär och tidsdokument är ÖS väldigt bra, och den kommer nog öppna ögonen på vissa tittare inför den här ganska smala subgenren. Det finns så mycket att upptäcka, så många band och så mycket musik. Linköping musikmässigt är så mycket mer än bara Lasse Winnerbäck.
Men för oss som var med och är med, och för de som kommer framöver är det något mer. Något att vara stolta över, något att glädjas åt och något att gråta till. Anders Carlborg med team har verkligen lyckats med dokumentären. Att filmen drar fulla hus när den kuskar runt i landet värmer och det förtjänar filmen, historian och alla inblandade. Har du minsta intresse för subkulturer och musik så se ÖS när du får chansen. Till den nya generationen av hardcore-kids: Om jag är i livet om 30 år vill jag se en dokumentär om era 30 år, deal?
Benis, Figge, Henke, Jeppe – rest in peace. LINKÖPING HARDCORE FOREVER!
— — —
Mikael Hammarberg