Orca
Genre: Späckfilm
Land: USA/Italien
Regissör: Michael Anderson
Medverkande: Richard Harris, Charlotte Rampling, Will Sampson m.fl.
Längd: 92 min
Betyg: 5 av 10
Finns på blu-ray från Njuta Films fr.o.m. 29/4 2024
Det är ingen hemlighet att Hajen från 1975 är en av mina fem absoluta favoritfilmer.
Trots ett par logiska luckor är det en perfekt film med tre klockrena akter. Den har ett gäng färgstarka karaktärer som spelas av lika färgstarka skådespelare… och förstås dess titelfigur, en stor vithaj som visas sparsmakat, och när den väl syns är det mestadels en mekanisk modell i samma storlek som den ska föreställa. Allt detta, plus den unga visionären Steven Spielbergs regi, bidrog till att den för tiden satte kassarekord och blev den mest inkomstbringande filmen någonsin. Ett koncept, och en bedrift, som producenten Dino De Laurentiis själv ville åstadkomma. Och vad kan vara en bättre konkurrent till en vithaj än dess naturlige fiende: späckhuggaren. Resultatet hade premiär 1977, Orca – Djupets hämnare som den hette på svenska biografer. Filmen – författad av Luciano Vincenzoni (Den gode, den onde, den fule) och Sergio Donati (Harmonica – en hämnare) och regisserad av Michael Anderson (Logan’s Run/Flykten från framtiden) – kom inte ens i närheten av Hajens framgång. Men så är det inte heller den Hajen-kopia många kan tro, vilket fastställs redan i filmens inledning:
I vattnet utanför den kanadensiska kusten anfalls två dykare av en vithaj, samtidigt som en fiskarbåt – inte helt olik båten Orca i Hajen – försöker fånga in den levande. Plötsligt dyker det upp en späckhuggare och gör processen kort med hajen… vilket känns som en medveten vink att här har vi ett djur som spöar det i Spielbergs film. Dykarna hjälps ombord på fiskebåten, och under dykardräkterna hittar vi Dr. Rachel Bedford (Charlotte Rampling, känd från många filmer) och Ken (Richard Carradine, Revenge of the Nerds) som presenteras för båtens fyra besättningsmän: Paul (tänk 70-tals studiomusiker), Novak (tänk jultomten som svartklädd sjöman), Annie (tänk Bo Derek, eftersom hon spelas av henne) och kaptenen Nolan (Richard Harris, A Man Called Horse, De vilda gässen, och farsa till The Ward-favoriten Jared Harris). Istället för vithaj bestämmer sig Nolan för att fånga en av späckhuggarna som dyker upp vid sin hajdödande kamrats sida. Det går inte så bra. En hane får en skada på ryggfenan av en harpun och honan som blir uppfångad såras rejält på båtens propeller och dör hängandes upp och ner, liksom dess kalv (valunge) som föds i samma otacksamma situation. Detta bevittnas av hanen med den skadade fenan (som från och med nu har ett markant jack) som uppenbarligen är honans partner och pappa till kalven. Han memorerar Nolans anlete och bestämmer sig för att hämnas. This time
it’s personal, för att låna en tagline till en annan film som kom 10 år senare.
Haj på daj! Nä, skoja bara. Det är ju valår.
Det låter förstås löjligare än vad det är. Faktum är att jag accepterade den här premissen. En del av den förtjänsten går till Ramplings karaktär som under en föreläsning förklarar späckhuggarnas natur och beteendemönster – och huruvida detta faktamässigt stämmer med verkligheten vet jag inte, och det spelar inte heller nån roll. När späckhuggaren börjar göra sabotage i hamnen i South Harbour, den lilla fiskebyn Nolan tillfälligt bor och verkar i, bland annat genom att orsaka en brand i bebyggelsen utan att ens lämna vattnet, vill jag tro på att det här inte hade varit en omöjlighet.
Trots att filmen är medryckande och välspelad, är det aldrig speciellt spännande, och på sina håll faktiskt lite långtråkigt. Ingen av karaktärerna lyfter särskilt mycket. Richard Harris gedigna teaterbakgrund gör sitt till att ge kapten Nolan en tyngd och märkbart lass av ånger och medvetenhet om sitt oundvikliga öde men inte mycket mer. Charlotte Rampling står för det rationella och vetenskapliga åskådarperspektivet medan Will Sampson (Gökboet, Poltergeist 2) bidrar med det mytologiska spektrat. När dessa båda akademiker följer med Nolan på den slutgiltiga båtresan och uppgörelsen med späckhuggaren blir det dock intressant. Där Hajens sista akt tar inspiration från Moby Dick tar Orca sin från en annan litterär klassiker – Mary Shelleys Frankenstein.
Rakt och vasst skådespeleri.
Framställningen av späckhuggaren är exemplarisk. Det kombineras mycket med filmklipp av en riktig späckhuggare och växelvis snabba klipp i närbilder där det är en mekanisk modell med effektiv ljussättning och denna illusion tycker jag fungerar förvånansvärt bra. Det skapas liksom en karaktär i späckhuggaren och jag vet inte vad jag tycker själv men jag har förstått att många som ser filmen sympatiserar med och håller på späckhuggaren istället för Nolan – som faktiskt varken är okänslig eller skurk. Och förstås, ej förglömma, filmmusiken som komponerats av Ennio Morricone. Vid ett enstaka tillfälle låter det oroväckande mycket Jaws-stråkar men i övrigt är det ett fint och melodramatiskt soundtrack. Då och då påminner det om något från en spagettiwestern… vilket funkar bra på en historia om ett havsdjur som tänker hämnas på ett landlevande.
Ett stort plus också för att det i en scen tydligt syns en flaska JB. Inte så konstigt med tanke på att det är italienare inblandade i filmproduktionen. Och eftersom irländaren Richard Harris, med sin ökända törstighet (som bland annat kostade honom den manliga huvudrollen i Ingmar Bergmans Ormens ägg från samma år), är med i samma scen tvivlar jag inte en sekund att han tömde flaskan så fort tagningarna var klara.
— — —
Roger Möller