Jag gillar inte begreppet ”so bad it’s good”. Ingenting kan bli bra på grund av hur dåligt det är. Däremot kan det bli bra på grund av vilket sätt det är dåligt på. En film kan vara kompetent och välgjord på alla sätt, men helt sakna själ, och därför vara fullständigt ointressant. En annan film kan vara hur inkompetent och osammanhängande som helst, men om den är gjord med själ och entusiasm kan den vara en omvälvande upplevelse. Till de filmskapare som gör den senare typen av filmer hör ”Laholms Felini”, Nore Norold. Själv föredrog han dock att likna sig vid Bergman.
Vill man veta mer om den uppenbart speciella människa som var Nore Norold, kan man läsa filmtidskriften FLM:s reportage från 2010. Här ska vi nämligen ta itu med själva filmerna. Det blir en nog så lång text ändå.
Jag kom i kontakt med Norolds filmer under mitt pågående arbete med att kartlägga den svenska skräckfilmen. En film vid namn Kalla kårar dök upp, och väckte förstås genast mitt intresse. När jag såg affischen/omslaget övergick intresset närmast i besatthet – vad i hela Halland var detta för något? Efter många om och men lyckades jag få reda på att Laholms bokhandel då och då saluförde en dvd-box med alla Norolds sex långfilmer, och någon vecka senare damp ”boxen” ner i brevlådan. Jag skriver ”boxen”, då det snarare rörde sig om sju brända dvd-filmer och ett gummiband. Efter att ha sett den i boxen inkluderade dokumentärfilmen om Norold, Han levde sin dröm (Kathinka Lidnhe & Lennart Sandén, 2014), påbörjade jag resan in i Nore Norolds udda värld. En resa som skulle bli både omvälvande och tålamodsprövande, något jag misstänker att även den här texten kommer vara.
Är ni redo?
Anna-Lena (1986)
Baksidestext: ”Denna familjekomedi handlar om den stackars dottern
Anna-Lena som blir hunsad och förtryckt av sin snåle, gammalmodige fader Anton Larsson och den late och bortskämde sonen Anders”.
Jag försöker förstå mina anteckningar. ”Spelar han samma låt flera gånger? Jag vet inte. Jag har helt tappat det.” Nej, det är inte alltid helt lätt att hålla fokus under de cirka 110 minuter som merparten av filmen klockar in på. Anteckningen gjordes förmodligen vid det femtiotrettonde musikinslaget med karaktärer vars vikt för handlingen är lika tveksam som deras musikaliska talang. I Nore Norolds värld är gårdsmusikanter ett vanligt förekommande inslag i stadsbilden. Eller, inte bara i stadsbilden. På vilken grusväg som helst kan det plötsligt dyka upp en glad trio spelandes mandolin, ukulele och tvättbräda. Ibland är det live, ibland är det dåligt synkad playback.
Över huvud taget tycks allt utspela sig i ett parallellt universum som på nästan alla sätt liknar 1980-talet, men där skådespelarna är utklädda som om de spelade i ett gammalt folklustspel, och man tilltalar varandra med ”herr”, ”fru” och ”fröken”. Huvudpersonen ska tydligen föreställa att vara tolv år gammal, men skådespelaren Maj Johansson är mer eller mindre jämngammal med – den i Norolds filmer ständigt återkommande – Lars Nilsson, som spelar hennes grymme far. Filmen ska föreställa en komedi, men flera av replikerna som kanske ska föreställa komiska uttalas så märkligt att man inte riktigt förstår. Men då kommer ännu ett dragspelsnummer i stället. Ett skämt går ut på att den snåle fadern köper en borste i stället för toapapper, med analsmärtor som följd. Ett annat går ut på att pappan inte kan komma ihåg namnet på Calle Jularbo. Allt slutar väl med att Anna-Lena träffar charmören Frasse – spelad av Nore själv – som hjälper henne ur hennes hemsituation, och sätter den förtvivlat gråtande pappan på ålderdomshem. Med de tröstande orden att där ”finns många snygga fruntimmer”.
Terror (1989)
Baksidestext: ”Bertil och Janne driver en liten detektivbyrå i stan.
Janne och Monica är ett lyckligt och harmoniskt sambopar. Allt är frid och fröjd ända tills den dag då det blir offentliggjort att Janne arbetar på ett manus till en bok…….”
Det är oklart om Bertil och Janne är privatdetektiver eller poliser. Deras roller verkar skifta något. Hur som helst har Janne skrivit en bok om ”Skuggan”, mannen bakom en rad ännu ouppklarade brott i Laholm. Nu verkar det som att Skuggan är tillbaka. I en parallellhandling får vi följa en man (Lars Nilsson igen) som flyr arbetslösheten i Skåne för att söka lyckan i Halland. Det går inte så bra för honom, och när han väl hittar ett jobb i en fiskvagn får han sparken efter att ha sålt laxen för billigt. Efter mycket smygande i buskarna, och en hel del hemskheter utförda av Skuggan (han gömmer en pipa under Jannes säng och ett par trosor i hans ficka för att få hans hustru Monika att misstro honom), når spänningen sin kulmen när Monika vi en strandpromenad överfalls av en man i gorillakostym (!). Det visar sig att det är skåningen som är Skuggan, och när han förstår att han är
avslöjad blir han så arg att han kastar sin hatt i golvet, gör galna grimaser, och tänder eld på sitt hus. Allt slutar väl med att Monika hittas avsvimmad på samma plats där hon överfölls. Vad skulle gorillan göra med henne egentligen?
Kalla kårar (1992)
Baksidestext: ”På väg till Danmark får Lena och Lennart fel på bilen.
På en gård i Mellby träffar de Per och hans lite ’småroliga’ dräng Konrad. Då ingen bilmekaniker går att få tag på denna dag blir de nödsakade att sova över i en stuga vid Mellbystrand. Efter städningen blir den lilla stugan ganska mysig – även om det gamla väggurets slag är fel – men vad är det egentligen som händer vid stugan den här ovädersnatten?”
Den här rysaren inleds med de något dunkla raderna ”Det dagen vill glömma fördöljes av natten”, följt (förstås) av ett musikinslag. Lena och Lennart hamnar mitt i ett mysterium med en försvunnen bror, någon som är skyldig någon pengar, och ett gäng musicerande luffare som stämmer upp i sång så fort de möter någon på grusvägen. Utanför stugan som paret får låna hörs skrik, knackningar och någon som gräver. Ett blodigt papper hittas i kaminen, en huvudlös figur syns i fönstret, och ett leksaksskelett skrattar elakt. Lena och Lennart låter sig dock inte skrämmas så lätt, som följande meningsutbyte, de lyckliga makarna emellan, visar:
”– Lena, tror du på spöken?
– Ja du, efter en sån här natt vet jag inte vad jag ska tro. Men en sak tror jag på. Jag
tror på kärleken.”
Nore Norolds uppfattning om hur andra människor talar och beter sig tycks baserad på en blandning av barnböcker han läst som liten, och gamla
matinéfilmer från 1940-talet.
Linda flickebarn (1995)
Baksidestext: ”Ett familjedrama med verklighetsbakgrund.
12-åriga Linda har det jobbigt inom den egna familjen där hon i den känsliga åldern blir mobbad och utnyttjad. För hennes ’bästis’ Stina talar hon om sina funderingar och små problem”
Linda har det jobbigt. Väldigt jobbigt. Hennes föräldrar slår henne och kallar henne elaka saker. ”Jag hatar dig! Din slyna! Jag hatar dig!” vrålar mamman medan hon pryglar den stackars flickan. I en stark scen bli Lindas kompis misstänksam när Linda inte vill bjuda på sitt godis. Det visar sig nämligen vara medicin hon sitter och knaprar i sig. Någon (jag missade vem) har en älskarinna som gärna visar brösten och ser liderlig ut. En man med otroligt dålig sångröst sjunger en otroligt dålig låt om Karsefors. Vi bjuds också på en riktigt biljakt längs de halländska grusvägarna. Men filmens absoluta höjdpunkt är utan tvekan Eva Bokros, den storögda skådespelerskan som debuterar här och kommer att förgylla de återstående Norold-
filmerna med sin unika närvaro. Scenen där hennes karaktär Camilla raggar upp Sven-Åke (Norold) på midsommardansen är så bisarr att det inte ens är lönt att försöka beskriva den.
Bekännelsen (1998)
Baksidestext: ”Taxiägaren Kurt Svensson lever ensam i sin lägenhet sedan hans dotter Siv flyttat hemifrån.
Dottern anser dock att hennes far bör skaffa sig ett hembiträde. Det blir dock inte det hembiträdet som hans dotter hade tänkt sig. Fröken Olsson visar sig vara en förförisk, modemedveten dam som även extraknäcker som fotomodell. Efter en kvällskörning kommer Svensson ej tillbaka till lägenheten – ett tidningsbud finner chauffören liggande död bredvid sin bil….. …. Vem kan vara den skyldige eller skyldiga till denna gärning?”
En man i mössa och trenchcoat stjäl en handväska och knuffar ner ett barn i en fontän. En rättrådig laholmare försöker stoppa vanvettingen, men blir stucken i magen med en trasig flaska. Det eskalerade fort, kan man säga. Nu tycks Nore ha fått smak för nakenhet. Fröken Olsson (Bokros) städar hemma hos Kurt (Nils Myrbratt) endast iförd underkläder, och en scen utan mycket kontext visar en kvinna som solar helnaken. Kurt har givetvis ingenting emot fröken Olssons flörtiga sätt, men hans dotter har däremot problem med hennes utmanande närvaro och hennes svårighet att låta blir
Kurtans spritskåp. Den upplivade Kurt startar ett band med några kriminella, men hoppar av i vredesmod då han anklagas för att ha spelat falskt.
Man sitter förstås på helspänn tills mordgåtans upplösning avslöjas. Vem mördade Kurt? Fröken Olsson? Väskryckaren? Modefotografen Åke (Norold)? De kriminella musikanterna?
Svunnen kärlek (2003)
Baksidestext: ”Familjen Lööw har flyttat in till Laholm.
Familjen består av Dennis som efter hustruns död fått en ny livspartner – Marina. Tillsammans med sin förra hustru har han dottern Viola som han håller mycket strängt. Vid de tillfällen han är berusad ger han sin dotter bannor. Efter ett sådant uppträde förändras hela livet för familjen. Familjedrama med 15-års gräns!”
Ett antal gånger har jag varit nära att ge upp. Redan den första filmens flera minuter långa scen (utan klipp) med en kanalbåt som lägger ut och far i väg (till dragspelsmusik såklart) var ett av dessa tillfällen. Men jag gav inte upp, och belöningen fick jag i form av Svunnen kärlek, Nore Norolds sista – och kanske bästa – film.
Den 34-åriga Eva Bokros spelar 18-åriga Viola, en tjej som ”faller för elorganister i rockband” enligt läkaren på sjukhemmet där hon arbetar. Gissa vad läkaren (Henrik Påhle) spelar för instrument? En kärlekshistoria utvecklas arbetskamraterna emellan (scenen när Viola erkänner sin kärlek är obetalbar), samtidigt som en elektriker från Göteborg flyttar till Laholm för att flytta ihop med Viola. Vad som egentligen pågår är ganska otydligt. Elektrikern körs dock på porten av den försupne Dennis, spelad av Mikael Rönnbäck, så där är det problemet löst. Att Rönnbäck är två år yngre än
Bokros, som spelar hans dotter, bidrar bara till känslan av overklighet som genomsyrar hela filmen, och Rönnbäcks dyngraka, hostande och svettiga gestaltning hör till de mest övertygande skådespelarinsatserna i hela Nore Norolds filmografi. Viola försvinner så småningom, och en polisman med ena foten i graven (Myrbratt) sätts in på fallet. Pappan misstänks ha något med försvinnandet att göra, och scenen där den deliriske mannen plågas av mardrömmar är ovanligt ambitiös för att vara en Norold-film. I en otroligt märklig scen småpratar läkaren och en topless-solande Viola, varpå den
senare från ingenstans frågar:
” – Du, jag har undrat hur länge det dröjer om man ligger i vattnet innan man drunknar.
– Ja du… Det dröjer att man…
– Alltså hur lång tid.
– Hur lång tid? Ja, jag kan inte svara på hur lång tid det tar precis, men man drunknar tills man dör. Så är det med den saken, tänk på det!”
Det är den typen av ögonblick som gör att de många timmar av mitt liv som jag nu spenderat med Nore Norold, på intet sätt känns bortslösade.
Avslutning
Nore Norolds filmer är inte för alla. FromBeyond-kollegan Roger Möller uttryckte det som att hans filmer får ”den segaste Jess Franco-filmen att kännas som en kafferast i jämförelse”. Han har inte fel. Men jämförelsen kan dras ännu längre. Liksom Francos filmer, vibrerar Norolds filmer på en helt egen frekvens. Det kan vara plågsamt att titta på, men när man kalibrerat hjärnan till just den frekvensen så kan det vara njutbart på ett alldeles unikt sätt.
Nore Norold dog 2004, 66 år gammal. Hans filmer hade alla biopremiär i Laholm, för att efter dessa enda visningar finnas att hyra i den lokala videobutiken. Sedan några år tillbaka har filmerna återigen blivit tillgängliga i den tidigare nämnda dvd-boxen. Den våghalsige kan beställa boxen (395 kronor plus porto) genom att maila Bokhandeln i Laholm: butiken@bokhandelnlaholm.se. I boxen finns även den tidigare nämnda dokumentärfilmen om Nore Norold, samt kortfilmen Torpar-Kalle kommer till stan (1983), med Lars Nilsson i titelrollen, förstås.
– – –
Robert Wettersten