Meny Stäng

No Reason (2010)

No Reason
Skräck, 2010, Tyskland
Distributör: Njutafilms
Regi: Olaf Ittenbach
Medverkande: Irene Holzfurnter, Mathias Engel m.fl.
Finns på svensk DVD från 2012-05-23

— — —

Tyske splatterfilmsregissören Olaf Ittenbach är (ö)känd för två saker: sin skicklighet med brutala gore-effekter, och sin brist på skicklighet med manus och berättande. Att lägga fokus på det visuella, på bekostnad av skådespeleri och manus, är ingenting nytt inom skräckfilmen. Tvärtom är det ett av särdragen för speciellt italiensk skräckfilm.  Jag återkommer i tanken ständigt till Lucio Fulci när jag försöker sammanfatta Olaf Ittenbachs filmskapande. Likt Fulci under dennes 80-talsperiod, vältrar sig Ittenbach i naket, övernaturligheter och litervis med detaljerat, utdraget ultravåld. Skådespeleri är sekundärt. Det viktigaste är att skådespelarna är beredda att klä av sig nakna, samt utsätta sig för diverse otäckheter i konstens namn (som att kräkas fårinälvor som i Fulcis City of the Living Dead). I Fulcis bättre filmer resulterade detta i visuellt häpnadsväckande filmer som mer liknar surrealistiska mardrömmar, där logiken är underordnad den rena skräcken.

Beskrivningarna av Ittenbachs senaste film, No Reason, fick återigen Fulci att dyka upp i mitt bakhuvud, speciellt hans film The Beyond (1981). I No Reason får vi stifta bekantskap med Jennifer (Irene Holzfurnter), en kvinna som lever ett vanligt liv med man och en liten son. En dag försvinner sonen, samtidigt som Jennifer får ett hotfullt brev med sexbilder på maken tillsammans med en granne. Jennifer gör det enda logiska för att hantera denna plötsliga kris, och tar ett bad. Hon somnar i badkaret, och när hon vaknar är lägenheten fullständigt indränkt i blod och avslitna kroppsdelar. Ur skuggorna kliver en maskerad man fram, som ska visa sig vara Jennifers guide igenom hennes personliga helvete, där hon får utstå den ena fruktansvärda prövningen efter den andra.

Jennifer samtalar med sin maskerade guide.

Det som följer är Jennifers färd genom olika nivåer av hennes helvete, där varje nivå representeras av en färg som helt dominerar scenernas ljussättning. I varje nivå får vi se människor utsätta varandra för diverse tortyr, ofta sexuellt riktad sådan. Det hela påminner en del om Ittenbachs tidigare film The Burning Moon (1992), som avslutas med en över 20 minuter lång skildring av helvetet, där den ena orelaterade tortyrscenen efter den andra serveras. Känslan då, såväl som i No Reason, är att Olaf Ittenbach bara är intresserad av att filma alla helvetiska tortyrmetoder han kan komma på, utan att behöva motivera det djupare än att det faktiskt är så det går till i helvetet. Jag köper det, Ittenbach är mycket skicklig på att sätta ihop vansinnigt brutala set-pieces, och jag kan nöja mig med en mycket ytlig inramning som motivation. Problemet i No Reason är således inte det något torftiga upplägget, utan det riktigt värdelösa genomförandet. Skådespeleriet är så bedrövligt, manuset så totalt ologiskt, dubbningen och ljudläggningen så fullständigt undermålig att all eventuell underhållningsfaktor i det rena våldet för längesen grusats av bristerna i precis alla andra aspekter av filmen. Någonstans finns det ett upplägg som skulle kunna fungera, men här faller allt på den genomusla produktionen. Vad har hänt här?

För att skräckfilm som lägger fokus på stil och det visuella ska fungera krävs det dels att stilen är exceptionell, dels att de övriga aspekterna av filmen är på en acceptabel nivå. Jag accepterar plastspindlarna i Fulcis The Beyond, därför att resten av filmens surrealistiska briljans ursäktar just den scenen. Jag njuter av Dario Argentos Inferno, därför att skådespeleriet och dubbningen aldrig blir så dåligt att det blir ett hinder för det visuella. I No Reason spelar det ingen roll hur ambitiös tortyr i stämningsfull belysning jag får se. Allt är så genomgående värdelöst att det aldrig hinner bli intressant över huvud taget. För en underhållande Ittenbach-rulle där produktionen ligger på en acceptabelt dålig nivå, se Garden of Love (2003).

Betyg: 1 av 10

— — —

Alex Kassberg; From Beyond-medarbetare

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *