Nattevagten: Dæmoner går i arv
Genre: Skräckthriller
Land: Danmark
Regissörer: Ole Bornedal
Medverkande: Fanny Leander-Bornedal Nikolaj Coster-Waldau, Paprika Steen, Kim Bodnia, Nina Terese Rask, Sonja Richter m.fl.
Längd: 110 min
Betyg: 6 av 10
Svensk biopremiär: 17/5 2024
Nästan tre decennier efter händelserna i Nattevagten, är Martin (Nikolaj Coster-Waldau) 
ett pillerknaprande vrak, som efter fruns självmord lever ensam med dottern Emma (Fanny Leander Bornedal). Emma börjar gräva i pappans förflutna, tar extrajobb som nattvakt på samma bårhus som i första filmen, och lurar sig in på den rättspsykiatriska klinik där kommissarie Wörmer, mannen som förstörde hennes föräldrars liv, sitter inspärrad. Detta sätter igång en ny rad mord, och denna gången har den åldrade och blinde Wörmer medhjälpare.
2024, när de nordiska länderna pumpar ut så kallad nordic noir till hela världen, kan det vara värt att påminna om hur jäkla banbrytande Ole Bornedals Nattevagten (1994) var när den kom. Den var ett brott mot både konstnärliga och filmpolitiska normer; så här mörk, nihilistisk, våldsam och hollywoodsk brukade inte nordisk film vara. Jag tänker inte spekulera i huruvida David Fincher kan ha sett och influerats av filmen, utan nöjer mig med att konstatera att Nattevagten faktiskt kom före Seven (1995). Den var dessutom viktig i karriären för blivande stjärnor som Kim Bodnia (Pusher, Bron, Killing Eve) och Nikolaj Coster-Waldau (Game of Thrones, Gods of Egypt, Mama), samt ledde den gamle revyskojaren Ulf Pilgaards karriär in på ett nytt spår. Att sätta honom i rollen som nekrofil seriemördare var en ”against type”-casting i klass med Henry Fondas roll i Once Upon a Time in the West (1968) eller Betsy Palmers i Fredagen den 13:e (1980).
Att såhär 30 år senare vara lite skeptisk till en senkommen uppföljare är sunt, och förmodligen ett måste för att kunna uppskatta Nattevagten: Dæmoner går i arv (2023). Logiska luckor, bisarr dialog och andra konstigheter gör att det nog är bättre att se filmen som en ren slasher, eller varför inte som en film liknande den uppsjö av seriemördarthrillers som Hollywood spottade ur sig under andra halvan av 90-talet. Ganska mysigt med andra ord, men inte någon stor filmkonst. Snygg som attan är den i alla fall.
En riktigt sliten Paprika Steen är rolig som härjad kommissarie, och vi får förstås återse Niels Anders Thorn i rollen som sur och cynisk överläkare. De många blinkningarna till första filmen är precis lika irriterande som de är i varje uppföljare som ägnar sig åt den typen av lata drag, men inte ens utan dem skulle den här filmen kunna bli mer än en snyggt filmad men ganska dum uppföljare med hyfsat mycket blod – kul underhållningsvåld. Om filmskaparnas intentioner spelar någon roll, så tror jag inte heller att den här filmen är tänkt att tas på allra största allvar.
— — —
Robert Wettersten