Matinee
Komedi, USA, 1993
Distributör: Studio S
Regi: Joe Dante
Skådespelare: John Goodman, Simon Fenton, Cathy Moriarty, Omri Katz mfl.
Längd: 99 minuter
Betyg: 9 av 10
Det finns filmer som handlar om filmer – och så finns det filmer som älskar filmer. Matinee
tillhör den senare kategorin. Det är en film som också älskar det heliga tempel där film är som allra bäst – det vill säga biografen med allt vad det innebär: en stor vit duk som tar upp en hel vägg, en ordentlig salong med bekväma stolar, fullsatt av ivriga besökare som förväntansfullt stampar i golvet och ropar filmens titel i kör likt en uppspelt publik på en rockkonsert. Men istället för ett band eller artist så är det filmskaparen själv som dyker upp live in person för att introducera sin nya film som utlovas en upplevelse utan dess like – med andra ord raka motsatsen till Göteborg Filmfestival.
Det här är en stor hyllning till biografbesöken man önskar att man hade fått möjligheten att uppleva – om så bara once in a lifetime… Matinee utspelas 1962 i Key West, Florida och det är oroliga tider i landet. Kubakrisen ligger i sitt crescendo, ett tiotal mil söder om Florida har Sovjetunionen installerat kärnvapenmissiler på huvudön Kuba och världen ligger farligt nära ett kärnvapenkrig. I skolorna görs det säkerhetsövningar där eleverna får gå ut i korridorerna och knäböja med huvudet mot golvet för att klara sig undan en eventuell attack och atombombernas kraft (hur folk seriöst kunde tro på denna modell är helt vansinnigt), och varorna i livsmedelsaffärerna hamstras av panikslagna invånare. Tur då att det finns den lokala biografen som man kan fly till för att komma bort från verkligheten ett par timmar. Det här är favorittillhållet för den unge tonåringen Gene Loomis (Simon Fenton) och hans lillebror som är nyinflyttade till orten. Gene är en stor fantast av skräck- och science fiction och i filmens inledning sitter de båda bröderna i salongen och får se trailern till ett nytt sci-fi spektakel – med den charmigt löjliga titeln Mant! – som ska ha en exklusiv förhandsvisning på just den här biografen kommande lördag.
Det här hade inte varit helt fel som visitkort.
Gene och hans lillebror bor tillsammans med sin mamma på Key West militärbas från vilken
deras pappa skickats ut på ett uppdrag i anknytning till det som händer i Kuba. Som familj till
en yrkesmilitär i flottan i USA har de ständigt flyttat till ny ort och nya skolor och detta har lett till att Gene inte längre vill ha några kompisar. Det är en frisk fläkt med filmen tycker jag, att Gene inte är ensam på grund av sitt stora skräck- och sci fi-intresse (i pojkrummet har han en hög filmtidningar och små posters på väggarna föreställande filmaffischer) eller att han ser sig själv som lite av en tönt, vilket han inte är. Inte i den klassiska stereotypiska bemärkelsen. Gene Loomis ser ut som vilken trevlig helylleamerikan som helst, och har
varken konstiga kläder, stora glasögon eller fumligt kroppsspråk. Dessutom är det knappast något konstigt eller pinsamt att gilla monsterfilmer i Key West – det verkar nämligen de flesta göra. Så även killarna i klassen som snabbt blir nyfikna då de får nys om att Genes pappa befinner sig i flottan vid Kuba och ett tu tre så är han inne i bekantskapskretsen.
”Du kompis, kan du inte gå ut och be dem släcka ljusen här i salongen? Jag är lite
upptagen…”
Alla ser framemot den stundande Mant!-visningen. Genes nya kompisar vill ta med sig tjejer på den exklusiva förhandsvisningen. Gene är mer begeistrad över att filmens välkände producent, den karismatiske och entusiastiske show-mannen Lawrence Woolsey (John Goodman i toppform!) själv kommer att vara på plats och personligen övervaka alla överraskningseffekter som han utlovade i förhandstrailern. Atomo-Vision kallar Woolsey denna gimmick, som innebär att biopubliken själva kommer känna sig som en del av filmen med hjälp av… detaljer jag inte tänker spoila. Kommer Gene att erbjuda Lawrence Woolsey en hjälpande hand och utveckla en vänskaplig
relation? Kommer föreställningen av Mant! att bjuda på en show som slår alla rekord och
förväntningar? Och kommer du sitta Matinee igenom med ett värmande leende på läpparna? Jag tror att svaret är samma på alla tre…
Att Matinee är gjord av en filmskapare som älskar film går ingen obemärkt förbi. Jag tycker själv att detta är en av Joe Dantes bästa filmer. Det här är nostalgi på hög nivå och jag kunde direkt känna mig in i berättelsen, identifiera mig med den filmintresserade huvudpersonen, smittas av förundran över de fantastiska svartvita b-monsterfilmerna som man vill se vartenda en, samt få kalla kårar av att det som är det mest skrämmande är hoten från det som händer i verkligheten – 1962 var det ett stundande kärnvapenkrig medan det 2020 fram till idag är ett globalt virus och dess effekter på omvärlden. Då, liksom idag, var det viktigt att få komma bort, att sjunka in i en bra film som kanske kunde skrämma skiten ur en… och att det är okej eftersom alla, vilket också poängteras i Matinee, vet att det som är
otäckt på film är inte samma sak som det som är otäckt i verkligheten. Det ser jag som ett av filmens tydliga budskap: Verklighetsflykt ska inte underskattas.
John Goodman berättade dock inte att han redan tackat ja till att spela huvudrollen i
The Flintstones.
Det här är verkligen en trevlig film som jag varmt kan rekommendera. Man behöver inte vara insatt i vare sig 50-tals b-film eller detaljer om Kubakrisen för att hänga med. Dessa luckor fyller Joe Dante i åt dig under resans gång tillsammans med roliga skådespelare, skön musik och ett utomordentligt foto med varma färger, blandat med krispigt svartvitt när det är nyhetsinslag och de fiktiva filmerna-i-filmen. Att se Matinee känns lite som att vara barn på nytt – om så bara för en timme och trettionio minuter.
– – –
Roger Möller