Maggie’s Grave
Skräck, 2020
Land: Skottland
Författare: David Sodergren
Antal sidor: 251 sidor
Är det bara en känsla, eller är inte häxor märkbart underutnyttjade i skräckens värld? Men Suspiria då, tänker kanske vissa nu, eller 80-talsrökaren Superstition? Jo, visst, men två bra exempel säger inte så mycket om varför det inte finns ännu fler. Kan det bero på att häxan är en mer svårskildrad figur än, säg zombien eller vampyren?
Nu ska inte detta bli någon slags högtravande diskussion om häxans roll i skräckfiktionen, det vore att göra den här textens huvudperson, eller snarare bok, orättvisa. Boken ifråga är skotske David Sodergrens fjärde roman och häxan i fokus här heter Maggie Wall. Hon mördades 1657 av en arg mobb, som anklagade henne för häxeri och samröre med djävulen. Inte nog med det, de såg dessutom till att skära ut hennes ofödda barn och få henne att för evigt förbanna staden för det de gjort mot henne. Boken är dock ingen ”period piece”, utan utspelar sig 2019 i den lilla skotska staden Auchenmullan, där blott 40 personer bor. Deras enda riktiga ”sevärdhet” är den grav som gett boken sin titel, och i den hålan möter vi vår huvudkaraktär Beth, en ung kvinna som längtar bort från den lilla stadens vardagliga tristess. Saker och ting tar dock en annan vändning när Maggie en natt återvänder från de döda, fast beslutet att utkräva sin hämnd och få sitt barn, vilket sätter Beths kompis Alice, som råkar vara småbarnsmamma, lite i knipa…
Har man läst Sodergrens två tidigare skräckromaner The Forgotten Island och Night Shoot vet man ungefär vad som väntar här, då han behåller sin stil. Det går fort fram, det är stundtals extremt våldsamt och fokus ligger inte på att ta med läsaren på en livsomvälvande litterär resa, utan snarare att underhålla och i bästa fall skänka ett par kalla kårar längs ryggraden. Och underhållande är det, här märks det att Sodergren har år av skräckfiktion i både bok- och filmform i sig, då han har genren strömmande i sitt blod. Det är gasen i botten och när Maggie väl går loss på staden bjuds det på dödsfall man inte hade kunnat förutsäga, åtminstone inte metoderna bakom.
Samtidigt saknar jag något från ovan nämnda skräckböcker. Det är inte riktigt lika engagerande och håller inte fullt ut hela vägen på samma sätt som tidigare. Vad jag tror det beror på är att Maggie som karaktär mest blir ett offer i början och en ostoppbar mordmaskin i bokens övriga delar. Jag hade gärna sett att Sodergren jobbade mer med att få oss att känna sympati för henne och måla henne i fler nyanser, vilket jag definitivt tror det hade funnits utrymme för. Istället blir det mer en kavalkad i våldsamheter och blodsplatter, vilket i och för sig inte är något dåligt.
Man får ge Sodergren att han har koll på vad han gör och att han gör det rätt bra. Det är splatterunderhållning av god kvalitet och jag kan egentligen inte säga att jag utifrån de premisserna blev särskilt besviken på boken, det handlar mer om att jag har sett Sodergren kunnat prestera på en något högre nivå tidigare. Maggies hämnd i boken bjuder på en del scener som man inte lär glömma i första taget, Sodergren får gärna fortsätta köra sitt race och bjuda på den skräckcocktail han är så bra på.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör