Lost Planet 3
Format: Xbox 360, Playstation 3 och PC
Genre: Third-person shooter
Utvecklare: Spark Unlimited
Utgivare: Capcom
Release: 2013-08-30
— — —
När Capcom släppte Lost Planet: Extreme Conditions för snart sex år sedan, var det en minst sagt sällsam best man släppte lös på spelvärlden. Med tighta kontroller, inspirerade av Megaman Legends, bjöd man spelaren på en bergochdalbanefärd över istäckta tundror där den ena adrenalinstinna eldstriden avlöste den andra. Capcom 
hade med relativt enkla medel gått tillbaka till spelvärldens rötter och låtit genomsyra sitt spel med ren och skär arkadglädje. Att hoppa ner från en mech , kasta sig ut för ett stup med en änterhake, kasta en granat i en jätteinsekts mun för att sedan göra en rivstart på en jetdriven snöskoter var såväl exalterande som utmanande, och lämnade många spelare med en stark mersmak. När uppföljaren så oundvikligen kom valde man därför föga förvånande att fortsätta på det vinnande konceptet, och gav spelarna möjligheten att spela tillsammans i vad som bäst kan beskrivas som ett visuellt actionspäckat extravagansa av insektsliknande jättemonster. Men trots att spelarna egentligen fick just vad de efterfrågat, så lämnade aldrig Lost Planet 2 samma imponerande avtryck i spelhistorien som dess föregångare. Kanske var det därför som Capcom valde att lämna över serien till utvecklaren Spark Unlimited, i ett försök att väcka nytt liv serien med nya vinklar och idéer. Men frågan är om någon kunde ha anat just hur annorlunda spelet faktiskt skulle komma att bli?
Lost Planet 3 utspelar sig långt innan seriens första kapitel, och förklarar bakgrunden till de blodiga striderna på planeten E.D.N. III. Spelaren iför sig rollen som Jim Peyton, en familjeman från staterna på jorden, som skickats till den karga och istäckta planeten för att jobba som gruvarbetare. Nåja, om man kalla att rida runt i en gigantisk bepansrad robot för gruvarbete det vill säga. Jorden håller nämligen på att gå under efter att nästintill ha uttömt alla sina bränsledepåer. Jordens bästa hopp just nu är den mystiska glödande vätskan som flödar genom E.D.N. IIIs kärna. Det är dessutom samma varma ämne, i spelserien oftast kallad T-energi, som håller planetens monstruösa innevånare vid liv, vilket ger spelaren en minst sagt praktiskt ursäkt för att ge sig ut på storviltsjakt. Återvändande Lost Planet-veteraner kommer dock snart att ana oråd. Det är nämligen Neo-Venus Construction company, eller NEVEC, som anlitat Jim till detta tillsynes oskyldiga gruvjobb. Samma företag som under tidigare kapitel i serien spelat rollen som diktatorer och erövrare. Och mycket riktigt visar det sig snart finnas betydligt mer än bara snö och monster på planeten. Vem är egentligen den mystiska kvinnan Jim tycker sig se bland snödynerna, och vem är det egentligen som saboterar NEVECS utrustning? Och hur kommer det sig att Jim finner spår efter andra, numera övergivna, gruvstationer när han och de andra på stationen Coronis är menade att vara de första människorna som satt sin fot på planeten?
Det märks tidigt att Spark Unlimited gått in för att ge Lost Planet 3 en alldeles egen och unik prägel. Det snabba och versatila kontrollsystemet från de tidigare två spelen har bytts ut mot den numera allt vanligare third-person shooter-mekaniken där kameran placerats snett bakom spelarens axel. De snabba och välbalanserade robotdräkterna har bytts ut mot tunga och långsamma vandrande gruvriggar, och den generella känslan av fläkt och flärd som spelseriens tidigare gjort sig så känd för känns här helt bortblåst. Men medan det förvisso tar ett tag att vänja sig vid denna starka kontrast jämte de tidigare kapitlen, så inser man snart att förändringarna faktiskt är till spelets fördel. Lost Planet 3 kretsar nämligen inte längre om snabba eller hektiska strider, och har inte heller kvar den artificiella tidsgräns som planetens bitande kyla tidigare satt på spelaren. Istället har Spark Unlimited valt att lägga nästan allt krut på att berätta en såväl intrikat som djupgående berättelse, där spelseriens tidigare eldstrider mest är ett men för att röra sig mellan den isblå planetens olika skådespelsplatser.
Det är tydligt att man haft höga ambitioner med Lost Planet 3s berättelse, då man lagt starkt fokus på cinematografi och misc-en-scene. Det kanske bästa exemplet på detta öga för detaljer återfinns i den eviga isen som täcker allt från landskap till gruvbasernas väggar, och som lyckas vara såväl vacker som hotfull på en och samma gång. Här har lagt ner ett stort jobb på att få isen att reflektera ljuset på ett bland tv-spels hittills oöverträffat sätt, samtidigt som ljuden av dina pulsande steg ekar mellan isväggarna på ett nästintill hemsökande vis. Det är helt enkelt bedövande vackert stundtals, och man finner ofta att man stannar till för att bara insupa planetens fantastiska atmosfär.
När Jim sedan börjar utforska raviner och övergivna baser infinner sig snart en nästan klaustrofobisk känsla när man springer längs trånga korridorer, ventilationstrummor och gruvschakt med en veritabel uppsjö av monstruösa insekter hack i häl. Känslan av att vara isolerad har sällan varit så påträngande som när man försöker forcera sin väg genom nedrasade väggar och sönderfrusna dörrar. Det är under scener som dessa som Lost Planet 3 verkligen skiner, då man som spelare börjar känna att man tappar kontrollen.
Mycket av denna känsla har man dock det välskrivna musik och ljudlandskapet att tacka för. Jack Wall, tidigare känd från bland annat Mass Effect och Jade Empire har komponerat en svit som formligen andas 80-talsinspirerad science fiction, något som sannerligen speglar regissörens allt annat än subtila intentioner. Lost Planet 3 verkar ha sneglat en hel del på Ridley Scotts Alien-filmer, och John Carpenters remake på The Thing, utan att det för den delen känns plagierat eller oinspirerat. Faktum är att kvaliteten på spelets intrig, dialoger och kanske framförallt dess framförande är något av det bästa genren har sett på år och dagar, med undantag från en handfull minst sagt överspelade magplask. Intrigen har dessutom friskt lånat narrativa element från såväl Dansar med Vargar som Pocahontas, men blir ändå aldrig riktigt så predikande som som det mycket väl skulle kunna ha blivit. Ingenting är nämligen svart eller vitt i Lost Planet 3s värld, utan såväl hjältar som skurkar har både starka och förvånansvärt ofta moraliskt försvarbara viljor och mål.
Det är idag väldigt sällan man får se sådan stor möda och omtanke som den man lagt ner på att få karaktärerna trovärdiga, och kanske framförallt sympatiska. Jim Peyton är ett utmärkt detta, då hans drifter och mål helt kretsar kring hans familjs överlevnad hemma på jorden. De ensidiga konversationerna mellan Jim och hans fru som spelaren får ta del av gör att dessutom att man genuint tycker synd om den arme mannen, och förstår hans många samveteskval. Jims relationer med såväl sin familj som gruvbasens andra invånare är stundtals förvånansvärt komplexa för en shooter, och man finner sig ständigt sliten mellan valen man tvingas göra under spelens gång.
Emfasen på berättandet för dock dessvärre med en del problem, då spelet är strikt scriptat rakt igenom. Medan de kalla och ogästvänliga ravinerna och slätterna på E.D.N. III till en början ter sig vara fria att utforska som spelaren själv känner för det, visar det sig snart att spelet är fullt av osynliga väggar, såväl bildligt som bokstavligt. Genom diverse uppdrag utdelade på gruvstationen får man utpekat vart man är menad att ta vägen härnäst, och vägen dit bjuder nästan aldrig på några tillfällen att utforska den nya och främmande världen. Det blir dessutom efter en tid väldigt lätt att förutspå vart och när fiender kommer att attackera Jim och hans gruvrigg, och det dröjer inte länge förrän merparten av striderna ute i snön mest känns som forcerade pauser mellan spelets många dialogscener. Det måste dock sägas att gruvriggens behagliga tyng och storlek, för att inte tala om den hemtrevliga mjukrocken som spelas genom dess högtalare, ändå gör dessa moment något lättare att stå ut med. Lägg sedan till en del genuint underhållande bosstrider, och en hel del makalösa vyer från cockpiten, så är det ändå lätt att förstå varför Spark Entertainment valde att göra gruvriggen till en så stor pass del av spelet, trots att den egentligen aldrig för själva narrativet framåt.
Dessvärre är det betydligt mindre lätt att ha överseende med spelets många strider på fot. Medan man förvisso har gjort ett bra jobb med att variera spelets fiender, och presentera nya allteftersom spelaren känner sig mer bekväm med spelets kontroll, så går det inte att komma undan att det hela saknar flärd och finess. Nästan alla varelser som befolkar planeten är nämligen till synes odödliga, bortsett från en ensam lysande och pulserade röd punkt på deras kroppar. Och medan det är sant att man känner sig som en riktig hårding varje gång man lär sig en fiendes attackmönster tillräckligt väl för att ta ner dem utan en skråma, så blir det ändå för lite variation i striderna. I slutändan cirklar man ändå bara runt fienden och pumpar skott efter skott i dem tills man är redo att gå vidare i spelet. Det hela kryddas förvisso en aning med att spelarens arsenal utökas genom spelet, och att skickligare spelare kan bemästra konsten att kasta granater rakt in i varelsernas munnar, men det blir ändå aldrig spännande nog för att det hela ska vara vidare tillfredsställande.
Lost Planet 3 visar än en gång att Capcom är några av de klart ledande företagen inom modern tv-spelsindustri när det kommer till att väva samman berättelser som verkligen drar in spelaren i den ena undersköna världen efter den andra. Dessvärre visar den tyvärr också på den skrämmande trenden med allt mer mundana och generiska speluttryck. Som en cinematisk och narrativ upplevelse är egentligen Lost Planet 3 oöverträffat det här året, men sett till spelupplägg och faktiskt spelmekanik lämnar titeln tyvärr mycket att önska. Och det är dessvärre hårda ord när det gäller ett spel som låter dig brottas med jättekrabbor iförd en gigantisk robotdräkt, hur välskriven och medryckande dess berättelse än är.
Betyg; 7 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör