Lilla Stjärna
Skönlitteratur, Sverige, 2010, Ordfront
Författare: John Ajvide Lindqvist
Språk: Svenska
446 sidor
Finns att köpa genom svenska återförsäljare sedan 2010
— — —
John Ajvide Lindqvist har onekligen spelat en väldigt stor roll i hur det svenska litteraturlandskapet kommit att forma sig under de senaste åren. Ända sedan han debuterade med Låt Den Rätte Komma In (2004) har han varit den starkast lysande stjärnan på den svenska skräcklitterära himlen. Nu menar jag inte att han var först med att skriva skräck på svenska, men sedan hans genombrott har han onekligen tagit platsen som våran störste författare inom detta fält. Man kan även se att det har kommit fram fler svenska skräckförfattare under de senaste åren, och det är nog inte omöjligt att detta till viss del är en följd av den succé Ajvide Lindqvist kommit att åtnjuta.
I Lilla Stjärna (2010) följer vi de två flickorna Theres och Teresa, som lever vitt åtskilda liv under väldigt olika förhållanden tills det att de en dag träffas och finner att de har något gemensamt. Theres hittas som spädbarn i skogen av en misslyckad dansbandsmusiker, och han tar hem henne i förhoppningen om att kunna fostra henne till en stjärna, då han upptäcker att hon kan ta helt rena toner. Teresa växer upp under mer ordnade omständigheter, men upplever sig alltid vara utanför och lyckas aldrig riktigt platsa in bland hennes klasskamrater. När de två hittar varandra genom en diktsida på internet, bildas en ovanlig vänskap som kommer att få stora och dödliga konsekvenser.
Man kan på flera sätt säga att Lilla Stjärna är Ajvide Lindqvists mest realistiska roman. Den har, till skillnad från hans tidigare romaner, vare sig vampyrer eller zombies, utan här är det istället människans benägenhet att skada sina medmänniskor som får stå för den onda sidan i berättelsen. Dock är det att dra det lite väl långt att påstå att Lilla Stjärna inte innehåller några övernaturligheter alls, då jag tycker att man kan finna spår av detta även i denna roman. Dels har vi karaktären Theres, som helt oproblematiskt kan ta rena toner utan ansträngning, vars förmåga möjligen går att finna hos verkliga människor, men som ändå antyder på att det är något som trotsar verkligheten. Utan att avslöja något kan man även hitta i vissa av bokens dödsscener, där det utspelar sig ett fenomen som defintivt kan klassas som övernaturligt.
Annars lyckas Ajvide Lindqvist som tidigare med att skildra en realistisk vardag mycket väl, och bokens karaktärer känns både genuina och välskrivna, om man bortser från vissa litterära skönhetsfläckar hos Teresa, som jag stundtals kan tycka känns lite klyschig. Precis som i hans debutroman är det de utstötta, de som inte riktigt passar in, som får vara huvudpersoner, och författaren lyckas med stor pricksäkerhet skildra detta utanförskap som drabbar de som inte är, eller ens vill, vara som alla andra. Den gamla dansbandsmusikern Lennart är en djupt tragisk figur, som ständigt förbittrar sig över att han aldrig lyckats slå som musiker, och som nu måste nöja sig med att skriva musik åt andra istället. Han ser Theres som en sista utväg genom vilken han äntligen kan nå till den topp han alltid strävat efter, och försöker därför projicera sina egna misslyckanden via henne och göra henne till den person han önskar, vilket visar sig bli en problematisk uppgift då Theres sannerligen inte är som andra flickor.
Ajvide Lindqvist passar även på att attackera det svenska folkhemmet, både det moderna och det mer traditionella. TV-programmet Idol får sig här en rejäl känga, och boken avlutas med en minst sagt makaber händelse som utspelar sig under direktsändningen av Allsång på Skansen, vilket väl får ses som ett direkt hugg rakt in i det svenska folkhemshjärtat om något. Förutom de våldsamma slutscenerna är detta i övrigt författarens klart råaste och mest obehagligt våldsamma bok. Det är stundtals detaljerade våldsscener som utspelar sig i boken, och även om de enbart visualiseras med text och läsarens egen fantasi, är de nog starka för att väcka ett visst uns av obehag, även hos läsare som är vana vid bloddrypande litteratur. Gällande om man ska kalla Lilla Stjärna för skräck eller inte är väl en definitionsfråga; den har ju som jag tidigare nämnt inga direkt tydliga övernaturligheter eller monster, men med tanke på hur intrigen artar sig och vad som händer i boken finns det ändå klara skräckelement. Man kan samtidigt den vardagsskildring som Ajvide ofta kryddar sina berättelser med här, och det är snarare den som står i fokus än det otäcka i berättelsen, och det som är otäckt i boken är i regel hur vidrigt människor kan bete sig mot varandra, vilket väl gör att Lilla Stjärna blir än mer obehaglig att ta sig an, då dess handling inte befinner sig alls långt ifrån hur verkligheten skulle kunna se ut.
Det är väl tveksamt om Ajvide Lindqvist kommer nå upp till samma höga höjder som han gjorde med sitt debutverk, men med Lilla Stjärna visar han att han är och förblir en författare man inte bör missa till något pris om man är det minsta intresserad av litteratur som behandlar det otäcka och obehagliga. Han kan som väldigt få skildra det helvete man som ung kan få genomlida om man går utanför de rådande normerna, och det lyser från författarens sida en tydlig och stark kunskap om detta, vilket gör att det känns genomgående äkta. I mitt tycke är den här boken bäst under sin första halva, och hade den hållt samma klass raktigenom hade det varit ett odiskutabelt mästerverk, nu blir det ”bara” en fantastisk bok som möjligen kunde varit bättre, även om jag inte direkt kan peka på vilket sätt. Ibland krävs det inte monster för att skrämma oss, utan det kan räcka väl med att visa upp hur otäcka människor kan vara, och vad är egentligen obehagligare än insikten att människan alltid kommer vara det värsta odjuret?
Betyg: 8 av 10
– – –
David Larsson: FromBeyond-redaktör