Sam Gorski och Niko Pueringers sci-fi thriller kommer med allra största trolighet bli en av de där filmerna som snabbt faller i glömska efter att man sett dem. Trots dess välgjorda specialeffekter, så har filmen starka problem med balansen på grund av dess överflöd av kopierade idéer och karaktärer. Filmen…
Tobe Hoopers ”Eaten Alive” är absolut trashig amerikansk 70-talskräck när den är som bäst.
Mot slutet kvarstår endast det som kan ses som filmens grundläggande formel; den unga agenten med armarna runt någon av filmens kvinnor. Där har vi också sanningen om filmen. ”077 Bob Fleming: Vår man i Casablanca” är faktiskt inget annat än en ganska tam buskis i agentkostym.
The Shrine är en film som till en börjar verkar ha något att komma med, men som sedan tappar taget och blir en mer eller mindre medioker skräckfilm med bortkastade möjligheter.
Night of the Crabs är, på gott och ont, väldigt mycket ett barn av sin tid. Det märks var den har hämtat inspiration från, och när man läser den känns det som att kika på en djurskräckis från 70-talet, fast med mer sex och betydligt skräpigare.
När det blev dags för legenden Koji Igarashi att skapa ett sista spel om vampyrjägarna i Castlevania-serien, så sparade han sannerligen inte på krutet. ”Harmony of Despair” är ett riktigt kärleksbrev till fansen, men frågan är om det kommer att nå ut till så många som det förtjänar?
Dead Space är ett smått fantastiskt spel. Om jag någonsin haft astronautaspirationer tar Dead Space effektivt kål på dessa, och jag gläder mig ändå åt att jag, till skillnad från spelets huvudkaraktär Isaac, befinner mig tryggt på jorden, oräkneliga mil från alla fasor rymden kan dölja.
När man första gången får höra talas om en erotisk musikalkomedi om ett gurkätande sköldpaddsmonster, så är det kanske lätt att döma ut den på förhand. Det kommer nog därför som en rejäl överraskning för många när man inser att ”Underwater Love” inte bara har en genomtänkt och vacker handling,…
Allt som allt är Deadly Blessing inte en av Wes Cravens starkaste kort, men det är ändock en sevärd film som inhyser ett par oförglömliga scener.
”Almost Human” är en stiliserad och kanonsnygg poliziotteschi som än idag lämnar sina åskådare med en hopplös tom känsla i bröstkorgen. Det är med andra ord ett måste att ha i filmhyllan för dig som gillar bra italiensk genrefilm.