Dark Island
Sci-fi/Thriller, 2010, Kanada
Distributör: Scanbox Entertainment
Regi: Sam Gorski , Niko Pueringers
Medverkande: Zero Kazama, Victoria Floro, Jai Kourae m.fl.
Längd: 87 minuter
Finns på DVD sedan 2012-02-22
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Ett gäng vitt skilda individer, strandsatta på en öde ö där de ständigt hotas av konstiga militärexperiment och otäcka rökmonster, känns det igen? Nej, det är faktiskt inte TV-serien Lost det handlar om, utan Sam Gorski och Niko Pueringers sci-fi thriller Dark Island (2010). Trots att filmen faktiskt inte är en sådan Lost-kopia som den kan verka vid första anblick, så är den tyvärr långt ifrån originell.
Efter att man förlorat kontakten med ett team av forskare stationerade på en ö där man provar militära experiment, samlar man ihop en räddningsstyrka för att undersöka vad som egentligen har hänt. Det första man möts av när det lilla gänget stiger iland på ön är en samling pålar med spetsade kråkor på. Som om detta inte vore nog, så är fåglarna dessutom indränkta i en svart olja som verkar bryta ner deras celler. Ön verkar till en början övergiven, men det visar sig snart att detta inte är fallet. Efter att ha sett den enda överlevande ur forskarteamet explodera i ett svart rökmoln som sedan börjar jaga våra hjältar, så står det snart klart att något gått väldigt, väldigt fel med öns experiment. Alltmedan skymningen faller inser man dessutom att det kanske inte bara är ön som har gömda hemligheter, utan att deltagarna i räddningsstyrkan kanske inte riktigt är just dem de utger sig för att vara. Vem kan man egentligen lita på, och vad är det som har hänt på ön?
Att Sam Gorski och Niko Pueringer har jobbat mer med specialeffekter än vad de suttit i regissörsstolen under sina båda karriärer känns föga förvånande när man ser Dark Island. De visuella effekterna är oftast ruskigt snygga, speciellt det ständigt hotande rökmonstret. Rökeffekterna smälter vackert in med omgivningen och ser stundtals riktigt trovärdigt ut. De båda regissörernas öga för det visuella sträcker sig dock längre än så, då filmen målar upp en hel del snygga bildporträtt och bjuder på riktigt snygga idéer överlag. De människor som blivit infekterade av viruset på ön ser dessutom riktigt groteska ut, med oljeliknande sörja rinnandes ur sina ögon och näsor.
Problemet är bara att vi redan sett det här göras tidigare. Att effekterna är lite snyggare än vad vi annars är vana vid ursäktar inte att rökmonstret är som lyft ur Lost eller att det svarta oljeviruset känns som direkt hämtat ur X-Files. När filmteamet sedan försökt sig på att göra praktiska effekter, som det vapen man till slut lyckas använda sig av mot viruset, så sträcker det sig som mest till några rörstumpar man häftat fast på en svartmålad röksläckare. Lägg sedan till en föga originell berättelse om ett biologiskt vapen som slår tillbaka, full av stereotypiska karaktärer, så står det snart klart att Dark Island inte har vidare mycket nytt att komma med.
Bara för att ett koncept har används tidigare, så innebär ju det inte automatiskt att man inte kan göra fler filmer på samma tema, så länge man hittar en någorlunda originell vinkel på berättelsen. Tyvärr har man i Dark Island valt att ta den mer säkra vägen och använda sig av beprövade koncept och karaktärer. Det är en ren skam att man inte vågat ta ut svängarna mer i filmen, för det lyser faktiskt igenom genuin talang på sina ställen. Detta rör inte bara de tidigare nämnda visuella visionerna som de båda regissörerna målar upp, utan gäller även små korn av riktigt bra regi och till och med viss originalitet. Tyvärr drunknar dock dessa korn i flodvågen av trötta klichéer, förutsägbara intriger och den dåligt hanterade strukturen.
Det kanske mest olyckliga valet när det gäller hur filmens berättelse presenteras är de tillbakablickar som alla huvudkaraktärer har, där grundtanken troligen var att åskådaren skulle få en chans att få en djupare inblick i vilka dessa människor egentligen är och varför de agerar som de gör. Problemet är att i alla fall förutom ett så är dessa fullständigt onödiga, då vi redan fått samma information tidigare i filmen. Det är inte heller så svårt att ana ugglor i mossen gällande den enda karaktären i ensemblen vars bakgrund aldrig utforskas. Tillbakablickarna hade kunnat vara ett riktigt bra sätt att göra karaktärerna lite mer tredimensionella, om de inte hade varit så korta och innehållsfattiga. Istället verkar de enbart existera för att dryga ut filmens magra speltid.
Mystiska grejer händer på Dark Island…
Allt är förstås inte negativt med Dark Island, och det måste poängteras att det fortfarande är en film som går att få en hel del underhållning från. Konceptet må vara gammalt och beprövat, visst, men för den som gillar den här sortens berättelser så tror jag inte att lite brist på originalet kommer att avskräcka allt för mycket. Den besitter dessutom en sorts charm som vanligtvis är reserverad för filmer av betydligt lägre kvalité. Den har B-filmens klassiska element av osammanhängande nonsens som man som åskådare mer än gärna accepterar av den enkla anledningen att det är underhållande. Hur fungerar det svarta rökmonstret, och varför kan det inte flyga över oorganiskt material? Hur kommer det sig att alla som blir infekterade plötsligt kan kung fu? Varför trodde man att en brandsläckare var det optimala sättet att försvara sig med? Detta är frågor som vi egentligen aldrig får svar på under filmens gång, men som inte heller behöver besvaras. Huvudsaken är att det ser häftigt ut och engagerar åskådaren rent visuellt, och det gör verkligen Dark Island.
Sam Gorski och Niko Pueringers sci-fi thriller kommer med allra största trolighet bli en av de där filmerna som snabbt faller i glömska efter att man sett dem. Trots dess välgjorda specialeffekter, så har filmen starka problem med balansen på grund av dess överflöd av kopierade idéer och karaktärer. Filmen har många bra idéer, problemet är helt enkelt att den större majoriteten av dem inte är dess egna. Men precis som andra filmer som man glömt bort efter att ha sett dem en första gång, så är nog Dark Island en sådan där film man blir lite småglad av att hitta igen i sin filmsamling några år senare. Den kommer nog aldrig hamna på någons topplista, men som en popcorn-rulle en sen kväll med goda vänner så fyller den helt klart sin funktion.
Betyg: 5.5 av 10
– – –
Johan Axell; FromBeyond-medarbetare