Man kan tycka vad man vill om Daniel Lehmussaaris filmer. Amatörmässig B-skräck eller blodiga och roliga skräckfilmer gjorda med både hjärta och dedikation. För den mest sanningsenliga beskrivningen behöver man förstås använda sig av båda beskrivningarna.
När FromBeyond.se pratar med regissören, manusförfattaren, fotografen, klipparen och allt-i-allo-filmarbetaren Daniel Lehmussaari är han mitt uppe i inspelningen av Death Academy 2, uppföljaren till Gällivarebons mest kända och finansiellt framgångsrika film, Death Academy (2003).
– Bland de sju långfilmer jag har gjort så är Death Academy den som jag är mest känd för, inom citationstecken. Det är i alla fall den filmen som flest känner till. Det är många som har frågat efter en uppföljare, men det har alltid kommit något annat emellan. Fast nu är det ju så att första filmen fyller 20 år 2025, så då tänkte jag att nu passar det väl bra? Jag hade redan ett halvt manus som jag såg till att skriva klart, och på den vägen är det.
I skrivande stund är cirka 90 procent av själva filmandet avklarat, med resten planerat att bli klart under våren. En återvändare sen sist är Oden Nilsson, som spelade Niklas i första filmen.
– Ni kan vänta er en typisk Daniel Lehmussaari-film som är fylld med blodiga specialeffekter och folk som dör på allehanda grymma sätt, och förhoppningsvis en bra story där man får försöka att lista ut vem som är mördaren i filmen.
Kommer någon under filmens gång yttra repliken ”Det här är som en dålig skräckfilm”?
– Haha, ja! Den repliken kommer finnas med, liksom några andra klassiska repliker som jag har vävt in även i det här manuset.
Som vanligt jobbar alla inblandade ideellt, även den professionella skådespelaren Thomas Hedengran, en skådis som många känner igen från Jägarna (Kjell Sundvall, 1996), The Stig-Helmer Story (Lasse Åberg, 2011) och julkalendern Tjuvarnas jul (2011), men som även varit med i flera FromBeyond-kompatibla filmer, såsom Karusell (Simon Sandquist, 2023), Draug (Karin Engman och Klas Persson, 2018), Faust 2.0 (Nicolas Debot, Micke Engström och Allan Gustafsson, 2014), Marianne (Filip Tegstedt, 2011), Död vid ankomst (Henric Brandt, 2008) och Frostbiten (Anders Banke, 2006).
– Han är med i en rätt stor biroll, och även han ställer upp helt gratis, berättar Daniel Lehmussaari.
Filmernas budget påverkas förstås av att ingen får betalt, samt att Daniel Lehmussaari själv äger mycket av filmutrustningen. Death Academy 2, som egentligen ”borde” ha en budget på en och en halv miljon kronor, kan göras på knappt 100.000 kronor. Några filmstöd har man inte fått.
– De flesta regionala filmfonder har samma kriterier som Svenska Filminstitutet, att man ska ha en klar distribution på filmen innan den är färdig. Vi har gång på gång sökt stöd, och svaret blir att ”det ser ut att vara ett roligt projekt! Vad har ni för distribution på den?” Och då bli det tyvärr inget. Sen har vi vänt oss till olika distributörer; stora, mindre, och allt där emellan. Då har de sagt att ”det här ser ju kul ut! Skicka oss filmen när den är färdig så tar vi beslut då”. Det blir ett moment 22, och hur man än vrider och vänder på sig så har man arslet bakåt.
Viss sponsring fås ibland från lokala företag. En Coopbutik som bjuder på fika, en pizzeria som står för maten, eller – som vid den nuvarande filminspelningen – en klädbutik i Kiruna som sponsrar med kläder. Gällivare kommun har också ställt upp med att hyra ut lokaler till förmånligt pris.
– Sånt är en stor del av filmernas budget, så det hjälper jättemycket.
En annan viktig del av budgeten är förstås specialeffekterna. Här blir det en balansgång.
– Jag har alltid varit en stor älskare av praktiska effekter, och det har jag haft i alla mina filmer i stort sett. I min senaste film, som inte är släppt än, har jag en hel del digitala effekter, och det var av budget- och tidsskäl. Vi hade inte möjligheterna att göra allt praktiskt, så där har vi blandat mycket digitalt och praktiskt. Men i Death Academy 2 kommer majoriteten att vara praktiska effekter, för det är det jag själv föredrar att titta på. Men att till exempel lägga till lite blodstänk på en vägg för att slippa ligga och skura hur länge som helst, det kommer vi att göra i den här filmen också. Filmens VFX supervisor Henric Brandt (bl.a. Evil Ed [Anders Jacobsson, 1995]) har varit här en helg då vi filmade de scener och klipp som kommer ha CGI-inslag.
Hur är då utsikterna för distribution av filmer på Daniel Lehmussaari-nivå?
– Ja du… Marknaden för fysiska kopior är tyvärr ganska liten nuförtiden. Det är egentligen bara de här riktiga filmfreaksen och samlarna, såna som vi, som vill ha en fysisk kopia av filmen att känna och klämma på. Och att få någon storskalig distribution via streaming, det är svårt. Det blir i såna fall via Youtube eller liknande, och det drar tyvärr inte in några pengar att investera i kommande filmer.
– Om jag skriver på mina sociala medier att jag tänker släppa en ny film på dvd eller bluray, och frågar hur många som i så fall är intresserade, då är det kanske några hundra som är intresserade. Men vi måste trycka upp minst tusen exemplar för att det ska bli prisvärt, och inte behöva ta hur mycket som helst betalt per film. Därför blir det ju svårt, även när man inte har som mål att tjäna pengar på filmerna.
I själva verket är det i huvudsak Death Academy som kan sägas ha varit en försäljningsframgång, i och med att den fick distribution i Tyskland, Österrike och Schweiz.
– Den har sålt närmare 275.000 exemplar där nere, så det är synd att vi inte hade ett avtal där vi fick betalt per film, hehe.
”Vi” innebär produktionsbolaget Cruzical Film & Media, som idag består av Daniel Lehmussaari och producenten Michael Stridsson.
Dessa båda framtida partners in film träffades på en fest när Michael Stridsson var nyinflyttad från Göteborg. De kom att prata om Daniel Lehmussaaris filmskapande, och göteborgaren frågade på skämt om han inte kunde få vara med.
– Så jag skrev in en roll i I Vädurens skugga (2003) åt honom. Men eftersom han också har mycket erfarenhet inom ekonomi – han har gått många utbildningar inom ekonomi och har haft egen skivbutik i Göteborg – så han kunde ganska mycket om såna saker. När vi fick distribution på Death Academy, där han spelar rektorn, så var vi tvungna att ha ett organisationsnummer och starta företag. Då var det ganska naturligt att Micke kom med, och på den vägen är det. Sedan dess har han varit med både bakom och framför kameran. Vi samarbetar hur bra som helst, och vi har exakt samma visioner för filmerna. Han sköter producentrollen väldigt bra. Nu till helgen så ska vi tex filma i en hotellreception, då är det han som tagit kontakt med hotellet och frågat om vi kan filma där, och kollat om det finns nån restaurang som kan bjuda på pizza när vi filmar långa dagar och så vidare. Vi kompletterar varandra väldigt bra.
Som både fan och utövare av skräckfilmskultur i Sverige, är det givet att Daniel Lehmussaari ska få frågan om svensk skräckfilm. Vad är problemet egentligen? Varför blir det nästan aldrig bra?
– Mainstreamskräck har ju börjat bli lite mer populär ,inte minst tack vare Joakim Lundells projekt Feed (Johannes Persson, 2022), Canceled (Oskar Mellander, 2023) och Karusell. Sen har vi Konferensen (Patrik Eklund, 2023) på Netflix. Så det börjar komma lite mer högbudgetskräck i Sverige. Men, i alla fall när det gäller Feed och Canceled, så vågar de inte ta ut svängarna riktigt. Jag vet inte varför. Ofta är det väldigt oblodigt, eller så sker våldet offscreen. Det är nästan som att de lever kvar på 80-talet och tänker att de inte ska visa alltför mycket våld. Som om det inte är riktigt rumsrent i Sverige. Titta på Mikael Håfströms Strandvaskaren (2004). Filmen i sig är väl helt ok, men den är ju extremt oblodig för att vara en slasherfilm. Det är nästan inte en droppe blod i den filmen. För övrigt påstod de faktiskt att det var Sveriges första slasherfilm. Det var det ju inte, men de tyckte att det var det i alla fall.
– Bland undergroundfilmer finns det ju väldigt många som har rönt framgångar, om än i mindre skala. Vi har ju Jonas Wolcher med Die Zombiejäger (2005) och Ola Paulakoski med Hermit: Monster Killer (2016). Och så Hemligheten (Paolo Vacirca, 2005) förstås. Det finns många svenska skräckfilmer som har rönt viss liten framgång på hemmamarknaden via dvd och det är ju kul. Men det skulle behövas mer. Jag vet inte om det är för att svenskar är för rädda för att försöka. Där är ju norrmännen betydligt bättre, de bara kör på. De har släppt hur många bra skräckfilmer som helst med både hög och låg budget. De vågar ta ut svängarna. De vågar göra en klassisk 80-talsskräckfilm med blod som sprutar, och det ger ju resultat för dem.
Trots det dystra svenska filmklimatet, och utan några större framgångar för egen del, så har du ändå hållit på med det här i drygt 20 år nu. Varför?
– För att jag tycker det är så fruktansvärt jävla roligt! Sen tänker jag faktiskt minst en gång under varje filminspelning att det inte är roligt längre och jag ska sluta. Det börjar bli för jobbigt. Man är trött och slut, och saker går inte som planerat. Men nej, det är alldeles för kul för att lägga av. Det finns några filmer kvar innan jag kastar in handduken.
Vad skulle Daniel Lehmussaari då vilja skicka med för tips och råd till den som trots allt vill prova att göra film?
– Bara filma! Herregud, dra ihop ett gäng kompisar och filma! Gör man ingenting trots att man drömmer om det, då ångrar man sig sen. Man behöver inte ha så bra utrustning, i dagens läge går det nästan precis lika bra med mobiltelefonen. Man kan bara köpa en extra mikrofon för några hundralappar som man kopplar in, köpa nån liten rigg för att få lite stabilitet i kameran, och sen kör man. Det blir garanterat ingen succé första gången, men nånstans måste man börja.
– En del säger att jag som snart är femtio år borde bli vuxen och sluta hålla på med såna här barnsliga filmer. Men vad fan, jag känner mig inte speciellt vuxen. Jag vill fortsätta göra mina filmer ett tag till.
FAKTA OM DANIEL LEHMUSSAARI
Aktuell med: Inspelningen av Death Academy 2, som planeras att släppas under 2025.
Född: 1976.
Bor: Gällivare.
Arbetar som: Skötare i psykiatrin.
Favoritregissörer: Dario Argento, Lucio Fulci, Wes Craven.
Olaf Ittenbach eller Andreas Schnaas? Ittenbach måste jag säga då. Schnaas filmer är betydligt mer amatörmässiga. Ittenbach gör bra filmer med snygga specialeffekter.
BIDRA TILL INSPELNINGEN AV DEATH ACADEMY 2
Vill du bidra till produktionen av svensk undergroundskräck? Swisha ditt bidrag till Cruzical Films på 123 590 87 10
– – –
Robert Wettersten