Kritikerna var visserligen inte imponerade, men 1979 flockades publiken till Stuart Rosenbergs spökhusfilm The Amityville Horror (Huset som Gud glömde på svenska), där paret Lutz – spelade av James Brolin och Margot Kidder – och deras barn tvingas fly ifrån sitt nyinköpta hus efter allt våldsammare spökerier. Idag räknas den sällan som någon av 1970-talets bättre skräckfilmer, men den har ändå uppnått en mindre klassikerstatus bland skräckfans – möjligen delvis tack vare kopplingen till de ökända bedragarna Ed och Lorraine Warren, porträtterade till förbannelse i James Wans Conjuring-filmer.
Vid ungefär samma tid, i Italien, hade manusförfattaren Dardano Sacchetti just inlett ett framgångsrikt samarbete med regissören Lucio Fulci, vilket resulterade i Zombie 2 (aka Zombie Flesh Eaters, 1979), The City of the Living Dead (1980), The Beyond (1980), The House by the Cemetery (1981) och The New York Ripper (1981). Mitt i detta pärlband av italienska skräckklassiker skrev Sacchetti, för den legendariska producenten Dino De Laurentiis, även manuset till The Ogre. De Laurentiis, en italienare bosatt i USA, ville gärna arbeta med andra italienare, och anlitade Damiano Damiani att regissera projektet. Damiani, som bland annat gjort fenomenala spaghettiwestern A Bullet for the General (1968), var ett lite oväntat val, då han knappast gjort sig känd som skräckfilmsregissör. Han var i ärlighetens namn inte heller särskilt intresserad av att göra filmen, och det drog ut på tiden.
När Damiani 1982 slutligen reste till USA för att påbörja filmandet, hade projektet genomgått en del förändringar. Sacchettis manus hade skrivits om av Tommy Lee Wallace, som nyss både skrivit och regisserat Halloween III: Season of the Witch (1982). Wallaces manus var nu också baserat på den österrikisk-amerikanske parapsykologen Hans Holzers bok The Amityville Murders (1977), om den 23-årige Butch DeFeos mord på sina föräldrar och fyra syskon i samma hus vilket familjen Lutz året efter påstod sig ha varit tvungna att hals över huvud fly ifrån. Filmen som Damiani skulle regissera hade nu hunnit bli Amityville II: The Possession, medan Sacchettis ursprungliga manus skulle filmas först 1989 som The Ogre (aka Demons III), regisserad av Lamberto Bava.
I Amityville II: The Possession (Huset som Gud glömde 2 på svenska) plågas den nyinflyttade familjen Montelli av ett demoniskt väsen som långsamt tar över den 18-årige sonen Sonny, spelad av Jack Magner, en skådis vars enda andra roll är som ”Young Serviceman” i Stephen King-filmatiseringen Eldfödd (1984). Rocky-bekantingen Burt Young spelar den tyranniske familjefadern Anthony Montelli, vars korta stubin och hårda nävar håller resten av familjen i ett järngrepp. Till skillnad från den första Amityville-filmen är alltså uppföljarens familj redan från början rejält dysfunktionell, vilket tillför ett mer mänskligt mörker till det övernaturliga.
Sonnys besatthet tar sig först uttryck i interfamiljära perversioner, då han förför sin yngre syster Patricia (Diane Franklin). Att Patricia inte är särskilt svårövertalad till att inleda den incestuösa relationen bidrar ytterligare till filmens skevhet, och det är nästintill omöjligt att tänka sig att den här filmen skulle kunna göras i Hollywood idag. Att Sonny inleder sexet för att, som Patricia säger när hon biktar sig, ”såra Gud” gör det hela delikat sataniskt. Det hela känns väldigt italienskt, även om filmen tekniskt sett är en mexikansk-amerikansk produktion.
Mamma Delores (Rutanya Alda) är den som först inser att något är fel, och hon kontaktar prästen fader Adamsky (James Olson) som även han anar att det är något annat än bara Anthonys tyranni som plågar familjen Montelli.
När Sonny så slutligen går bärsärkagång med hagelgeväret besparar han inte ens de två små barnen, vilket stärker filmens känsla av otrygghet som alltför ofta saknas i dagens mainstreamskräck.
När massmordet är över kvarstår dock en dryg halvtimme av filmen. Plötsligt blir det en helt annan film, där fader Adamsky har huvudrollen. Vi får en rättegångsscen, en polis – spelad av Moses Gunn – som har olika färgglada kavajer i varje scen, en rymning, en exorcism, ett monster (!) och inte mindre än fyra (!!) slut. ”The fact that they are mutually exclusive doesn’t appear to have bothered anyone”, kommenterade Monthly Film Bulletin sarkastiskt.
Amityville II: The Possession är ingen perfekt film, snarare något av ett bristfälligt mästerverk, om man kan säga så. De som, liksom jag, älskar Exorcisten III (1990) förstår förmodligen vad som avses med beskrivningen.
Om filmen ifråga av tidigare nämnda anledningar svårligen skulle kunna ha gjorts idag, är dess användning av konstanta skrämseleffekter mer i linje med dagens blockbusterskräck. Man hade med fördel kunnat klippa bort en del sådant för mer subtilitet, och för att göra balansen mellan övernaturlig skräck och familjeterror jämnare. Den tredje akten hade också gärna fått kortas väsentligt. Den monstruösa sminkningen och specialeffekterna som illustrerar Sonnys besatthet – tydligt inspirerat av Exorcisten (1973) –i kunde även det ha getts mindre utrymme; vi fattar att nåt är fel utan att se bubblande vener och tumörliknande utbuktningar. I en annan scen är The Shining-influenserna tydliga, medan likheterna med Poltergeist (1982) och The Evil Dead (1981) bör vara rena tillfälligheter, då det får hållas för otroligt att någon både skulle ha hunnit se dessa filmer och sedan inkorporerat element ifrån dem i Amityville II.
Om filmen hade kunnat vara bättre, så hade den också kunnat vara sämre. I den ursprungliga klippningen visades både sexet mellan syskonen och Anthonys anala våldtäkt mot Delores i bild, men efter testvisningen bestämde man sig för att det blev för mycket, och de mindre explicita framställningarna är ärligt talat till filmens fördel. Filmen kan ändå knappast anklagas för att vara tam. Den är så där demoniskt utflippad, perverterat skev, och mörkt obehaglig som 1960- och 70-talens europeiska filmer i gränslandet mellan skräck, sleaze och arthouse kunde vara.
Det som också gör filmen intressant är just hur den gör något eget – mycket mörkare – av konceptet med det hemsökta huset från första filmen. Alla skådespelarinsatser är inte prickfria, men karaktärerna har djup och mångsidighet vilket gör det hela så mycket intressantare. Scenen där den nu helt demoniske Sonny (den enda scenen där sminket funkar) går omkring i det stora huset och skjuter sina föräldrar och syskon, en efter en, är så otroligt spännande och obehaglig att man bör se filmen enbart för de fem minuterna.
Filmen finns på både DVD och blu-ray, men jag föredrar faktiskt att avnjuta den analogt. Den kanske inte blir snyggast på VHS, men det är på det formatet jag först såg den, skrämdes av den, och kom att älska den.
— — —
Robert Wettersten
”..och de mindre explicita framställningarna är ärligt talat till filmens fördel.”
Hur vet du det? Var finns dessa scener att se någonstans?
Jag har läst på flera ställen (inte bara Imdb) att scenerna filmades, men i vilka av alla böcker kan jag faktiskt inte minnas just nu. Dock finns scenerna inte att se, vad jag känner till. Jag kan inte tänka mig att det skulle bli mer obehagligt att få se våldtäkten än det är att se Patricia stå och tjuvlyssna på när hennes pappa våldtar hennes mamma. Här fungerar scenen mycket bättre än en explicit skildring skulle kunna ha gjort. Tycker jag.
/Robban
Tack för en lysande recension av en av mina favvo-skräckisar genom alla tider. Lyckas vaska fram den där absolut perfekta mixen av ost och genuint obehag som är så sällsynt – och så dyrbar.