Dylan Dog – De sista ljuva åren (2014)

Dylan Dog – De sista ljuva åren
Författare: Giovanni di Gregorio
Teckning Nicola Mari
Översättare: Catharina Odenscrants
Ades Media
Finns i butik mars 2014

— — —

Allt är inte som det ska på det lilla idylliska äldreboendet Garden Paradise. Bakom den välansade trädgården och de pittoreska fönsterkarmarna döljer sig en minst sagt blodisande hemlighet. Men det är inte så att de äldre far illa av husets hemligheter – snarare tvärtom! De har nämligen bott där längre än vad någon i personalen kan minnas, och efter en bisarr upptäckt av några undangömda journaler inser man snart att pensionärernas sista ljuva år pågått längre vad någon kunde ha anat. När mardrömsdetektiven Dylan Dog tar ett jobb som vaktmästare på boendet för att lista ut vad som egentligen håller de boende vid liv upptäcker han snart att det finns mer än ett svar till den bisarra gåtan. Alla verkar nämligen ha en helt egen version av berättelsen. Men vem av dem talar sanning? Har Dylan hamnat i ett näste av vampyrer? Är de boende senila smågudar? Eller är sanningen betydligt mörkare än så?

Man brukar skämtsamt säga att det bara finns två saker man kan lita på här i livet, nämligen skatterna och döden. Men vad händer när döden inte behagar dyka upp? De sista ljuva åren gör en riktig djupdykning i en av mänsklighetens allra äldsta kollektiva rädslor, men finner snabbt att det dolt under ytan finns ett helt nytt spektra av rädslor. Medan de flesta av oss troligen stirrar oss blinda på vårt eget oundvikliga slut så fokuserar di Gregorio snarare på vad som händer runt om oss i våra livs slutskeenden. Hur länge skulle en människa egentligen klara av att leva om hon samtidigt tvingas se alla som en gång känt henne försvinna en efter en? På många sätt är berättelsen en studie i ett sista desperat försök att hålla fast vid den idententitet vi en gång kanske hade i livet, som sedan tragiskt förlorats under resans hårda gång. De sista ljuva åren är en otroligt sorglig berättelse och läsupplevelsen kan som bäst kallas bitterljuv i ordets allra bästa mening. Självfallet höjs berättarvärdet ett rejält snäpp av de övernaturliga inslag som alltid följt i Dylan Dogs fotspår, men om sanningen ska fram så är det berättelsen universella natur som gör den så otroligt slagkraftig.

Något annat som sannerligen står ut med De sista ljuva åren, jämfört med det tidigare albumet Vila i frid, är hur pass skilda berättelser de faktiskt är, så väl tematiskt som rent tonmässigt.  Medan båda berättelserna förvisso tar avstamp i människans kopiösa sätt att hantera eller förneka vår egen dödlighet så märks det väldigt snart att de är skrivna av olika författare. Samtidigt är det just dessa abrupta byten av miljöer och teman som gör serien till vad den är. För hur charmig och karismatisk den mörke mardrömsdetektiven själv är, så är det ändå aldrig han som är huvudpersonen i berättelserna. Visst är det genom Dylans ögon vi får uppleva mycket av mysterierna, och det vore en lögn att säga att vi inte lärt känna honom under resans gång, men det är snarare karaktärerna runt honom som formar berättelserna om hans liv och missöden.  Och kanske är det just på grund av denna unika vinkling som man lyckats spinna så emotionella och intima berättelser.

 De sista ljuvens årens skälvande sista sidor är några av de starkaste jag läst på länge, och lämnar en med en känsla som om man fått en knytnäve i magen. Det känns som om all luft gått ur en, och det tar ett tag att bearbeta vad man just har läst. Det är en ytterst stark berättelse som sannolikt kommer att spä på många läsares egna rädslor för livets sista flämtande andetag. Men samtidigt skänker den också en otroligt varm inblick i varför de där sista åren ändå brukar beskrivas som ack så ljuva. Att kunna lova en berättelse om mord och skräck och samtidigt lyckas leverera en genuint existentiell och tankeväckande saga är en gåva som är få förunnad.  Därför kan jag inte göra annat än att lyfta på hatten för Dylan Dog och hans återkomst till de svenska seriehyllorna. Vi behöver mer serier av den här kalibern, och vi behöver sannerligen mer Dylan Dog.

Betyg; 8,5 av 10

— — —

Johan Axell; Frombeyond-redaktör