Djävulens blodband (originaltitel: Systrar)
Genre: Skräck
Land: USA
Regissör: Brian de Palma
Medverkande: Margot Kidder, Jennifer Salt, William Finley m.fl.
Längd: 92 min
Betyg: 7 av 10
Finns på blu-ray från Studio S fr.o.m. 24/6 2024
När det kommer till engelskspråkiga filmer som fått märkliga svenska översättningar
är det framförallt tre stycken jag alltid får upp i huvudet: Du, var är brudarna? (1996), När toffelfabriken tystnar (1992) och Hur jag lärde en FBI-agent dansa marengo (1990). Den första är en fri översättning på Swingers, en film som om jag inte missminner mig inte handlar ett dugg om det som de flesta svenskar förknippar med ordet swingers. Kanske var det därför som översättarna blickade på en vid tidpunkten flitigt visad svensk tv-reklam för OLW för att locka filmens manliga målgrupp. Den andra är en surrealistiskt fri översättning på komedin Spotswood som måste ha varit en akut sista minuten-idé eftersom den enda vettiga förklaringen till titeln är att Anthony Hopkins har huvudrollen och att han en månad före den svenska biopremiären vann en Oscar för När lammen tystnar. Den tredje är en dansant fri översättning på My Blue Heaven och ja, här går jag bet eftersom jag inte sett filmen så jag vet inte om dansen marengo (merengue) har någon koppling till den amerikanska titeln. Men visst låter det kul och härligt invecklat. ”Hej, kära biografpersonal, jag vill köpa tre biljetter till Hur jag lärde en FBI-agent dansa… nånting, den med Steve Martin och Rick Moranis.”
Riktigt i samma liga spelar inte Brian De Palmas Sisters, men efter att ha sett filmen får jag ändå hävda att den svenska översättningen Djävulens blodsband är något missvisande. Fast å andra sidan, ska man locka en svensk publik till en amerikansk skräckfilm som innehåller grafiskt våld och blod kanske inte Systrar är den mest säljande titeln. Men att blanda in djävulen… hur tänkte man här?
Klädkammarspel.
Filmen inleds med ett tv-programs Dolda kameran-segment i ett omklädningsrum där en svart man, Phillip (Lisle Wilson från Den krypande hämnaren), överraskas av att en blind tjej i solglasögon (Margot Kidder från två filmer med de riktigt klockrena svenska översättningarna Stilla natt, blodiga natt och Huset som Gud glömde) av misstag kliver in och börjar klä av sig. Vad ska han göra? Det får tv-programmets två tävlande gissa. Programmet slutar med att Phillip som belöning för sin medverkan får ett presentkort för två till restaurangen African Room och Danielle (som Kidders
karaktär heter, och som bara spelade blind för segmentets skull) får något helt annat, men ändå slutar det med att hon följer med Phillip till African Room. Precis som namnet antyder (vars slogan är ”Soul means Love. We cook with Soul and Feeling”) är detta dans- och matställe inte direkt PK. Väl på plats dyker det även upp en vit skummis: den smått Pidde Andersson-liknande Emil Breton (William Finley från De Palmas nästkommande Phantom of the Paradise, som aldrig fått någon svensk översättning), presenterad som Danielles exmake. Stämningen blir direkt obekväm. Inte blir den bättre när Phillip följer med Danielle hem till hennes lägenhet och upptäcker att hon delar den med sin tvillingsyster Dominique – och innan någon hinner säga kombon Alfred Hitchcock och Janet Leigh är det sorti och ridå för denne unge man. Och innan någon hinner säga James Stewart kliver först nu filmens egentliga protagonist in i handlingen – journalisten Grace Collier (Jennifer Salt som varit med i många av De Palmas tidiga filmer). Från sitt grannfönster tror hon sig ha bevittnat vad som hänt i Danielle och Dominiques lägenhet och nu ser hon det som sin uppgift att utreda det.
Yes sir, det är inte bara Psycho i Alfred Hitchcocks filmografi som ligger som en tydlig fond till Brian De Palmas första film som spänningsregissör – han hade redan fem art house-filmer på CV:t men Sisters blev startskottet på en rad filmer under 70- och 80-talet som gav honom epitet The New Master of the Macabre. Här finns också avtryck från Repet, Fönstret åt gården och Studie i brott samt stämningsfull musik som komponerats exklusivt av Hitchcockfavoriten Bernard Herrmann. Och det är kompetent gjort. De Palma behärskar hantverket och får möjlighet att leka med spänningshöjande bildkompositioner som split-screens, POV från fönster, kameror och kikare, och svartvita dokumentära bilder filmade på 16 millimeter vilket ger lagom utmanande omväxling för tittarna.
Vad De Palma inte riktigt behärskar är hur man avslutar den här typen av berättelse. Filmens inledande halvtimme är stundtals perfekt, du tappar aldrig intresset som tittare. Andra halvtimmen känns lite segare men är ändå en drivande detektivhistoria, men sedan i sista halvtimmen blir det… hur ska man uttrycka det utan att spoila?… det flippar ut i något som mer känns Luis Buñuel än Hitchcock. Det viktigaste klaras upp men det känns ändå inte riktigt som ett slut då De Palma förlitar sig lite väl självsäkert på något slags less is more-tänk. Men less is more är ingen självklarhet som fungerar bara för att man medvetet undviker en förklaring. Ta dock inte denna kritik för hårt – Djävulens blodsband är en bra film som utöver det jag redan tagit upp även bjuder på kapabla skådespelare som trivs i sina roller, tydliga giallovibbar från både Dario Argento och Mario Bavas verk samt ett och annat stänk av härligt rött blod som ser ut att ha importerats från Hammer Films rekvisitaförråd.
En vass tolkning av uttrycket ”tårta på tårta.”
Och hur var det nu med djävulen? Trots sin svenska titel förekommer det varken övernaturligheter eller hänvisningar till Hin Håle själv… men Satan vad Margot Kidder är vacker! Frågan är om hon varit mer attraktiv än här? Jo, det har hon väl förvisso, men denna tanke får jag nog för att karaktären
Danielle är fransk-kanadensisk, därav att Kidder talar med en förförisk fransk brytning. Hennes fina, modellsköra drag som utstrålar både skönhet och en ”don’t fuck with me”-attityd ger ett skinn på näsan som inte ska underskattas. En egenskap som jag personligen tror att Richard Donner såg när han bestämde sig för att ge henne rollen som Lois Lane i sin superhjältefilm från 1978.
— — —
Roger Möller