Ingen har väl undgått den kris som streamingbranschen befinner sig i. Profiterna viker, bolag säljs, anställda sägs upp och åtgärder tas mot delade lösenord. I andra änden betalar användarna för ett utbud som inte sällan är skralare än gängse småstadsvideobutik på 1990-talet. På den svenska genrefilmssajten Cultpix märker man dock inte av någon nedgång.
– Vi börjar förstås från ganska små siffror, men vi växer hela tiden. Det vet vi ju att tillexempel inte Viaplay gör, säger Rickard Gramfors, som tillsammans med Patrick von Sychowski äger och driver Cultpix.
Tillväxten gäller både antal medlemmar och titlar. Medan det förstnämnda förstås är en affärshemlighet, har antalet titlar som laddats upp på sajten sedan starten 2021 nu överstigit 1400. Utbudet är vad man kan kalla kultfilm, exploitationfilm och genrefilm, just den typ av filmer som många ser som samlarobjekt.
– Den diskussionen kommer ofta upp i filmgrupper på Facebook: ”Jag tittar inte på streaming, jag samlar”. Det gör jag också! Vi vill inte ersätta samlandet. Både jag och Patrick är stora samlare av film. Men för oss handlar det om att titta på film, och sen om vi ser det på 35 mm, dvd eller streaming, det är inte så jätteviktigt.
Är det inte så att många som förr i tiden gladeligen tittade på sketna vhs- kopior, idag tycker att en vanlig bluray är för dålig kvalitet?
– Jag tror att de är en minoritet, svarar Rickard Gramfors, och påpekar att när årets mest sedda filmer på Cultpix sammanställdes, kunde man se att folk tittar på det som intresserar dem, oavsett om det är en repig och allmänt halvtaskig kopia eller en film restaurerad i 4K-kvalitet.
– Det är klart att målet är att tillgängliggöra det bästa av det bästa vad gäller teknisk kvalitet, men annars så tar vi det som finns.
Till skillnad från jättarna i streamingbranschen, finns inga riskkapitalister bakom Cultpix, alla medel kommer från Rickard Gramfors och Patrick von Sychowskis egna fickor. Inte heller några pengar från Svenska Filminstitutet, som inte har tyckt att sajten har varit värd att satsa på.
– Vi tycker det är tråkigt att det är samma aktörer i branschen som får stöd hela tiden, samtidigt som vi inte ens kunde få ett litet företagsstöd. Visst, det är en del av spelet när man jobbar med grejer som inte är populära i vissa kretsar. Men vi hade behövt stöd nu för att kunna utvecklas i den takt vi önskar.
Sedan Svenska Filminstitutet grundades 1963 har ledordet varit ”kvalitetsfilm”, inte sällan i motsättning till den bredare underhållningsfilmen. Men begreppen man för sig med baseras sällan på något mätbart, inte heller när Cultpix fick avslag på sin ansökan.
– De använder sina fyra begrepp ”värdefull film”, ”angelägen film”, ”originalitet” och ”hantverksskicklighet”, och inget av dem betyder ju någonting. Allt är subjektivt. Jag jobbar ju bara med värdefull och angelägen film, som jag ser det.
Mer ironiskt blir det hela då Svenska Filminstitutets arkiv samtidigt har ansett filmer som Anita – ur en tonårsflickas dagbok (Torgny Wickman, 1973), Ur kärlekens språk (Wickman, 1969) och Thriller: En grym film (Boarne Vibenius, 1974) tillräckligt angelägna och värdefulla för att bevaras och restaureras. De två förstnämnda filmerna är det Cultpix som har rättigheterna till.
Eller, rättare sagt är det Klubb Super 8 som har rättigheterna. Klubb Super 8, också ägt och drivet av Gramfors och von Sychowski, var ursprungligen en filmklubb, men koncentrerade sig så småningom på utgivning av svensk exploitationfilm på vhs, dvd och bluray.
– Jag har drivit Klubb Super 8 i nästan 25 år, och vi har sett att försäljningssiffrorna på fysisk film bara sjunker. I den brytpunkten tänkte vi att det kanske är streaming vi ska fokusera på nu.
Så föddes idén till Cultpix. Men det är inte första gången Rickard Gramfors är i streamingbranschen. En av alla sysselsättningar han haft under sitt långa yrkesliv i filmbranschen var som vd för Sveriges första streamingtjänst, Video 2 Home.
– Det var ju åt helvete för tidigt såklart. Det var år 2000, och det sprack med IT- bubblan, men vi kom en bit på väg.
Klubb Super 8 är dock i högsta grad aktivt. Många vill fortfarande äga filmerna, och under året kan vi vänta oss en bluray-utgåva av Anita – ur en tonårsflickas dagbok, med Christina Lindberg och Stellan Skarsgård i huvudrollerna.
– Den är restaurerad av Filminstitutet, och det är fantastiskt stor skillnad jämfört med dvd:n vi tidigare gett ut.
Två boxar är också på gång, varav en innehåller filmer av den ganska bortglömda svenskamerikanen Calvin Floyd.
– Han och hans fru och manusförfattare Yvonne Floyd gjorde skräckfilmer på 70- talet, vilket var helt fel tid, och de blev totalsågade. Men det är jävligt coola filmer. Det är fem filmer, varar tre är restaurerade – inklusive Ondskans värdshus (1980), som länge troddes vara förlorad.
En annan box kommer bestå av sex filmer som det japanska mjukporrbolaget Nikkatsu producerade i Sverige åren 1971-1973, troligen för att svenska bolag inte kunde producera nog med nakenfilm för den japanska marknaden.
– De åkte helt enkelt hit med japanskt manus, japanskt team, och spelade in filmer i Sverige med svenska skådisar. De försökte att få det att se ut som att det verkligen var svenska filmer. Det är liksom Japans fördomar om Sverige och svensk sexualitet filtrerade genom svenska skådisar, så det blir ju helt skruvat!
Klubb Super 8 har också gett ut böcker; Frigjorda tider: När porren blev kultur och kulturen blev porr av Anna-Lena Lodenius, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe, samt Rickard Gramfors egen Do You Believe in Swedish Sin?, där han samlat svenska exploitationfilmaffischer från åren 1951-1984. I maj kommer uppföljaren, Filmer som går! Filmer som slår! Affischer från små svenska filmdistributörer 1958-1984.
– Den nya boken har tre teman. 
Dels är det filmaffischerna, och det är bara genrefilm som skräck, fantasy, science fiction, blaxploitation, actionfilmer, spaghettiwestern och erotik, fast då inte filmer från Sverige. Men sedan visade det sig att ingen har forskat om de här filmbolagen. Det var ett helt gäng bolag som var helt specialiserade på genrefilm, och som förmodligen stod för halva biorepertoaren i Sverige. Men eftersom de inte höll på med finkultur så har varken forskare, författare eller journalister brytt sig om dem, så det här blir första gången som de beskrivs. Och till sist, under arbetet märkte jag också att de här filmerna blev extra hårt klippta eller förbjudna av filmcensuren. De blev motarbetade av Filminstitutet eftersom de höll på med fel sorts film; Harry Schein gillade ju inte sådant här, så de här bolagen jobbade verkligen i motvind. Samtidigt som de enligt lag skulle betala tio procent av varje biobiljett till Filminstitutet, så fick de aldrig ett skit tillbaka. Så boken är lite filmpolitisk också, kan man säga.
Som om allt detta inte var mycket nog, så ska Klubb Super 8 dessutom ordna en filmfestival; i sommar går Wickmanveckan av stapeln i värmländska Hagfors.
– Wickmanveckan är förstås tänkt att vara i opposition till Bergmanveckan på Fårö. De får en massa bidrag för att vrida ännu några varv på den där gamla gubben. Vi vill uppmärksamma svensk genrefilm och genrefilm generellt, och det är tänkt att bli ett årligt återkommande arrangemang.
Besökare kan vänta sig en blandning av filmvisningar, panelsamtal och föredrag av författare och professorer. FromBeyond.se kommer återkomma med fler detaljer framöver, men kryssa för den 8-11 augusti i kalendern redan nu!
I relation till Wickmanveckan har Svenska Filminstitutet visat sig från sin bättre sida, och faktiskt bidragit med pengar, likaså Hagfors kommun och Region Värmland. För den som inte kan hålla sig, så ordnar nystartade Club Cultpix månatliga
biovisningar på Bio Fasaden i Hagfors under hela året. Man inledde den 1 mars med The Hills Have Eyes (Wes Craven, 1977), och framöver visas bland andra Death Race 2000 (Paul Bartel, 1975), Rabid (David Cronenberg, 1977), Black Mama, White Mama (Eddie Romero, 1973), Two Thousand Maniacs (HG Lewis, 1964) och The Beastmaster (Don Coscarelli, 1982).
RICKARD GRAMFORS CULTPIX-FAVORITER
Internationella
• Death Race 2000 är en postapokalyptisk satir med David Carradine och Sylvester Stallone, där man kör rally genom hela USA och får poäng när man kör över fotgängare.
• Valerie and her Week of Wonders (Jaromil Jires, 1970). Helt makalöst bra tjeckoslovakisk film som inte liknar någonting annat. Någon slags fantasy.
• The Fantasy of the Deer Warrior (Ying Chang, 1961). Människor springer omkring i skogen i djurdräkter och med horn på huvudet;, de ska föreställa djur. Den har en av de absolut snyggaste affischer jag någonsin sett.
Svenska
• Vår emblematiska film som har blivit lite en symbol för oss, det är Rymdinvasion i Lappland (Virgil W Vogel, 1959). Vi har den på t-shirts och andra promotionställen.
• En film som inte är direkt bra, men som ändå är unik det är ju slasherfilmen Blödaren (Hans Hatwig, 1983). Den första svenska filmen inspelad på video.
• En film som inte så många känner till är ju Arne Mattssons Kärlekens bröd (1953). En jätteambitiös film som handlar om fyra svenska soldater som har fastnat i Ryssland, bakom fiendens linjer, och så händer det otäcka saker. Vi har många Mattssonfilmer på Cultpix.
Här skaffar du ett abonnemang på Cultpix.
– – –
Robert Wettersten