På 90-talet visade femman Hammer Films Draculafilmer med Christopher Lee (1922-2015). De gick sent på nätterna, så det var bara att programmera videon att spela in och gå och lägga sig. Sen skyndade man hem från skolan och njöt av titlar som ”Dracula och djävulsdyrkarna” och ”Draculas vålnad”. Att man uppfattade Christopher Lees Dracula som så fruktansvärt ondskefull påverkades förmodligen av att man långt tidigare sett honom som den stenhjärtade riddar Kato i svensk-sovjetiska Mio min Mio (1987). Än till denna dag har ingen skådespelare lyckats kombinera stil, auktoritet, attraktion, djuriskhet och djävulsk ondska på samma raffinerade vis som Lee.
I år är det hela 50 år sedan den sista filmen hade premiär, och svindlande 65 år sedan den första visades. Hur står sig filmerna idag, cirka 30 år efter att undertecknad spelade över sina gamla barnfilmer med mer eggande underhållning? Låt oss för den här gången skippa alla pretentioner och bara titta på filmernas underhållningsvärde!
Vi börjar förstås med Dracula (1958). Efter succén med The Curse of Frankenstein året före, försökte man applicera samma
metod på Bram Stokers vampyrgreve: Starka färger, djupa urringningar, mer blod än brukligt vid slutet av 50-talet samt – kanske viktigast av allt – Peter Cushing och Christopher Lee. Ofta anses den vara den bästa av Hammers sju Draculafilmer med Lee, men den är inte den mest underhållande. Det blir roligare längre fram.
Dock inte med Dracula: Prince of Darkness (1966), den klart tråkigaste av filmerna. Visst är det snyggt och stämningsfullt, men inte mycket mer. En av höjdpunkterna är den relativt brutala scenen där Alan (Charles ’Bud’ Tingwell) hängs upp och ner och får halsen avskuren som ett slaktdjur av Klove (Philip Latham).
Efter det åttaåriga uppehållet mellan de två föregående filmerna ökade man takten och redan 1968 kom Dracula Has Risen from the Grave (1968). Terence Fisher är ersatt i registolen av Freddie Francis som här levererar mer ondskefull skräckatmosfär än i någon av de övriga filmerna. Och jäklar vad snyggt det är! Förmodligen undertecknads personliga favorit.
I Taste the Blood of Dracula (1970) gör tv-regissören Peter Sasdy sitt enda bidrag till serien. Tre skenheliga borgarherrar, 
som tröttnat på de sedvanliga bordellbesöken, hamnar i lag med den ockult intresserade Lord Courtley, som hjälper dem att återuppliva Dracula. Men inte är den gamle greven glad för det! De olyckliga tre råkar nämligen ha ihjäl Courtley, och därför ska Dracula hämnas på dem. Oerhört dumt, men ganska underhållande! Det märks att manuset ursprungligen inte innehöll någon Dracula, utan att han stoppades in i sista stund. Hammerstammisen Michael Ripper, som spelade Max i Dracula Has Risen from the Grave, dyker här upp som en helt annan karaktär.
Redan samma år kom Scars of Dracula (1970), regisserad av Roy Ward Baker (som samma år gjorde The Vampire Lovers med Ingrid Pitt och Pippa Steel). Mest utmärker sig Scars of Dracula för att mängden gore ökat rejält. Dracula uppvisar dessutom en sadism som han inte gjort i de tidigare filmerna. Klart bättre än sitt rykte, och underhållningsvärdet är relativt högt. Inte bara på grund av inledningens blodkräkande fladdermus. Michael Ripper är med igen. Än en gång som en ny karaktär!
Okej, nu börjar det bli riktigt knäppt. I Alan Gibsons Dracula AD 1972 (1972) har handlingen förflyttats till 1970-talets 
hippa London, där ungdomarna är i 30-årsåldern och pratar som om de vore 80-åringar som försöker låta som 15-åringar. Vad sägs till exempel om att de vill gå på ”jazzspektaklet på Albert Hall”? Och festen i inledningsscenen. Herregud… Handlingen då? Jo, våra medelålders tonåringar håller en svart mässa där de (ja, du gissade rätt) återupplivar Dracula. Turligt nog är en av tjejerna i gänget en barnbarn till en ättling till Van Helsing, och denne räknar förstås ut att den där Alucard (spelad av Malcolm McDowell-kopian Christopher Neame) inte har rent mjöl i påsen. I Sverige hette filmen märkligt nog ”Draculas Blood Story”.
I The Satanic Rites of Dracula (1973) stannar vi kvar i 1970-talets nutid, men i en historia som överträffar allt som föregått den. En MI6-agent rymmer från ett institut där han utsatts för tortyr och bevittnat sataniska ritualer med människooffer. Efter att ha undkommit djävulsdyrkarnas motorcykelburna hantlangare, rapporterar han till sitt högkvarter om en krets av samhällsbärare som – utöver att offra nakna blondiner till Satan – pumpar in pengar i ett företag vars ägare är så hemlig att han inte ens fastnar på foto. Ockultismexperten Van Helsing (Cushing) kopplas in på fallet och avslöjar att Dracula ligger bakom alltihop. Varför? För att ta fram en ny sorts radioaktiv böldpest och förinta mänskligheten förstås! Undrar hur stolt Christopher Lee var över den här filmen. Själv hade jag kunnat dö lycklig om jag på minsta sätt varit inblandad i den här underbara soppan. Klart högst wtf-faktor i serien.
Hammer gjorde även två Draculafilmer utan Lee; The Brides of Dracula (1960) och kung fu-hybriden The Legend of the 7 Golden Vampires (1974). Christopher Lee å sin sida spelade Dracula flera gånger. I komedierna One More Time (1970) och Dracula and Son (1976) samt i Jess Francos Count Dracula (1970).
– – –
Robert Wettersten