The Octagon (1980)

The Octagon
Action, USA, 1980
Distributör: Atlantic
Regi: Eric Karson
Manus: Leigh Chapman
Skådespelare: Chuck Norris, Tadashi Yamashita, Lee Van Cleef, Richard Norton m.fl.
Längd: 100
Gavs ut på svensk dvd 2004-03-17. Har just nu utgått ur Atlantics sortiment men finns fortfarande genom vissa återförsäljare.  

— — —

Innan skäggapan Chuck Norris tramsade bort sig i fåniga tv-serier och med vansinniga högerradikala uttalanden så gjorde han faktiskt några hyfsat hårda actionfilmer. En av de tveklöst bästa är The Octagon där Norris sparkar sig igenom ett otal skoningslösa ninjor.

Scott James (Chuck Norris) fick i unga år ingående ninjaträning tillsammans med sin styvbror Seikura (Tadashi Yamashita). Det skar sig dock mellan de två bröderna och sedan dess har de varit svurna fiender. Långt senare korsas åter deras vägar när Scott hamnar mitt i en soppa med mystiska terroristattentat och svartklädda mördare. Först har Scott svårt att tro att det kan röra sig om ”Ninjas”, eftersom de har varit utdöda i 300 år. Men med hjälp av legosoldaten McCarn (Lee Van Cleef), en avhoppad terroristbrutta (Carol Bagdasarian) samt sin bångstyriga kompis A.J.(Art Hindle) börjar Scott tillslut förstå hur allt hänger ihop. Det visar sig att hans gamle elake styvbror Seikura har startat ett terroristträningsläger och nu lär ut ninjakunskaper till alla som kan betala. Scott förstår att om inte detta stoppas så äventyras hela världsfreden. När dessutom A.J. kidnappas av ninjorna har Scott inte längre något val. Han måste möta sin styvbror Seikura och hans ninjahejdukar i en kamp på liv och död inne i det åttakantiga träningslägret…       

Independentproduktionsbolaget American Cinema group hade två framgångsrika projekt med kararemästaren Chuck Norris bakom sig. Nu när Chucken började bli en riktig actionikon så erbjöds plötsligt möjligheten till en större budget. Den inte alltför erfarne Eric Karson fick regiuppgiften och ett lämpligt kampsportsmanus skrivit av den kvinnliga (!) författaren Leigh Chapman snokades fram. Spagettiwesternkändisen Lee van Cleef var också tillbaka på amerikansk mark, men van Cleef var känd för att avsky den amerikanska Hollywoodmaskinen. Han tackade dock ja till en biroll i The Octagon, förmodligen eftersom det rörde sig om en independentproduktion.

1980 var japanska lönnmördare (ninjas) det allra hetaste och för att kunna erbjuda tillfredställande fysisk matchnig till Norris så anlitades ett atletiskt gäng stuntmän samt kampsortsdåren Richard Norton. Denna herre fick spela ett flertal roller i filmen, kanske mest karismatiskt som den tyste superninjan Katsumo som Scott har en mycket välkoreograferad uppgörelse med i ninjalägret. En stor anledning till att Norton anställdes var på grund av hans imponerade vapenskicklighet och en av hans scener blev också en riktig ”snackis”. Scenen kommer när en av terroristeleverna tröttnar på lägrets ninjabullys och rycker åt sig ett svärd som han hotar Katsumo med. Blixtsnabbt så avväpnar Katsumo/Norton killen med sitt treuddade sai-svärd och vänder svärdet mot hans hals. Detta gör han så fantastiskt snabbt att en hel generation satt och tryckte på slowmotion-knappen på sina vhs-bandspelare tills banden gick av. Regissören Eric Karson var själv så imponerad att han fick lov att räkna hur många filmrutor det hela tog för Norton att genomföra manövern. Svaret blev sex stycken, vilket minst sagt är otroligt. Filmen är sevärd nästan enbart på grund av denna spektakulära scen.

Men det finns mer av värde än en snabb avväpningssnutt i The Octagon. Chucken (denna gång i snyggt ansad mustasch) levererar sina repliker helt dugligt, men det är utan tvekan hans karatekunskaper som imponerar. I en stor del av filmen så trasslar han tyvärr runt med tre olika fruntimmer vilket mest känns som utfyllnad mellan actionscenerna. Lite sådant får man naturligtvis räkna med men jag tycker att tre tjejer, varav två dessutom mördas, faktiskt känns som lite väl ostabilt manusarbete. En av dessa borde helt klart ha plockats bort. Samma sak gäller Scotts fåniga sidekick A.J. vars enda poäng verkar vara att bli ninja-shanghaiad så Scott motiveras att söka upp terroristlägret. De tre kvinnorna och sidekickfjanten A.J. hade lätt kunnat vävas ihop till två personer, vilket skulle ha resulterat i en betydligt stabilare handling mellan actionscenerna. Lee Van Cleef är naturligtvis stenhård i sin gamlika uppenbarelse, men helt ärligt så tillför han inte speciellt mycket förutom några eldstrider och tuffa repliker. Mot slutet försvinner han helt ur handlingen vilket är lite konstigt då han 1980 var ett affischnamn att räkna med. Men dessa manusmissar är egentligen inte mycket att reflektera över. Chuck Norris, de skickliga stuntmännen, Richard Norton samt ”styvbrorsan” Tadashi Yamashita ser helt klar till att The Octagon blir ett klart sevärt kampsportsäventyr. 

En annan skön detalj som man bör nämna är Scotts ”inre röst” som fungerar som komplement till hans något sparsamma verbala dialog. Den inre rösten hörs som ekande viskningar som på ett effektfyllt sätt för handlingen framåt. Rösten, samt det häftiga Asieninspirerade soundtracket, ger en skön och mystisk känsla som passar kanonbra till filmens mörka miljöer och de ljudlösa ninjakrigare som dyker upp där man minst anar. Det är faktiskt något förvånade att inte fler regissörer norpat den sköna ”röstdetaljen” då filmen blev en stor succé kassasuccé och skapade kloner typ American Ninja-serien. Själv tycker jag The Octagon helt klart är en av Chuck Norris bättre filmer även om den kanske inte är lika fånigt underhållande som Invasion USA (1985) eller lika helhetshård som Code of Silence (1985). The Octagons sista halvtimme är däremot filmens snyggaste, och bäst koreograferade, som chucken spelat in vid sidan av den klassiska Coliseum-uppgörelsen mot Bruce Lee i Way of the Dragon (1972).

Lite rolig fakta är att det är Chuck Norris egen son Mike Norris som spelar Scott i filmens återblickar. Jag har svårt att tro att det skulle kunnat gå att hitta en lämpligare person för denna uppgift då Mike övertygande ser ut som en yngre version av sin far. En annan lite kul grej är att Ernie Hudson, från bland annat Ghostbusters (1984), dyker upp i en pytteliten biroll som lär vara hans första.

Betyg: 7,5 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör