Near Dark (svensk titel: Natten har sitt pris)
Regi: Kathryn Bigelow
Skådespelare: Adrian Pasdar, Jenny Wright, Lance Henriksen m.fl.
Inom filosofin tror jag inte konceptet stämning haft någon särskilt framträdande plats, med undantag för hos Martin Heidegger. Han värderade stämningarna högt och tillskrev dem avgörande betydelse för vår förståelse för oss själva som människor. Det är nämligen i en viss sinnesstämning vi närmar oss världen, där stämningen utgör den lins genom vilken världen filtreras. Känslor å andra sidan, är mer konkreta igenkännliga fenomen, påtagliga och med ursprung inom oss. Stämningar däremot, är snarare av en slags mystisk närvaro som föregår alla våra sinnesintryck – den utgångspunkt från vilken vi betraktar världen.
Filmer som besitter kraften att försätta oss i en viss sinnesstämning tillhör nog den kategori jag värderar högst. Ofta kan det vara svårt att avgöra vad i en film som skapar en viss stämning men jag vill tro att en films visuella framställning och musik spelar en viktig roll. Near dark, eller Natten har sitt pris, är ett utmärkt exempel på sådan film.
I Natten har sitt pris, regidebut av Kathryn Bigelow, möter vi Caleb, en såväl aningslös som bekymmerslös ung man som bor på en ranch med sin lillasyster och sin påtagligt amerikanske far. En natt när Caleb hänger inne i samhället träffar han Mae. Hon är inte från stan och behöver lift hem, och Caleb är snabb på att ställa upp. Mae är tystlåten och kryptisk och talar hellre om tiden det tar för stjärnljus att nå jorden och nattens öronbedövande tystnad än att hångla, men när Caleb tvingar till sig närhet som krav för att skjutsa Mae hem (som plötsligt blivit orolig över den annalkande soluppgången) biter hon honom och snart är Caleb indragen i en mörk främmande värld, där även hans familj visar sig sväva i fara.
Mae visar sig alltså vara en vampyr och ingår i ett vampyrgäng bestående av brokiga karaktärer som motvilligt accepterar Caleb. Tillsammans åker de runt i en modifierad van och ställer till med oreda var helst de drar fram. Lance Henriksen, Jeanette Goldstein och Bill Paxton som utgör huvudkaraktärerna i Maes gäng bryter med konventionella föreställningar om vampyrer. Inga vassa tänder, inga slott eller mörka berg utan istället pistoler och vidsträckta soldränkta ökenlandskap, fantastiskt stämningsfullt fångat av fotgraften Adam Greenberg. Särskilt vackert är grynings- och skymningsljuset, perfekt insvept i musik från Tangerine Dream. Bigelows val att casta en trio sammansvetsade skådespelare från filmen Aliens är ett genidrag och hon ger särskilt Bill Paxton utrymme att briljera som en karismatisk och psykotisk vandrande krutdurk.
Near Dark är en mood piece till film som utforskar såväl marginaliserade subkulturer som coming of age-tema. Här kolliderar två världar, en kringflackande laglös vagabondlivsstil mot en präktiga helylleamerikanksa livsstil. Dessvärre tar filmen tydligt ställning om vilken av världarna som är att föredra, men vad gör det när man kan få se gestalter i motljus, insvepta i rök som hotfullt avtecknar blickar ner på sina offer?
— — —
Michael Von Horn