American Psycho
Regi: Mary Harron
Skådespelare: Christian Bale, Chloë Sevigny, Reese Witherspoon m.fl.
American Psycho hade svensk biopremiär i slutet av maj 2000. Jag såg den inte då men jag minns att det sändes reklam för filmen på tv, och att den hade en svensk trailerröst (jag minns dock inte vad han sa). Jag kände förstås till att filmen var på gång innan den var färdiginspelad. Jag hade läst ett inspelningsreportage om den i svenska Total Film – jag har inte sparat exemplaret så jag vet inte i vilket nummer det publicerades i men det gavs ut 1999 och jag är tvärsäker på att det är det med Salma Hayek (i sin Wild Wild West-outfit) på omslaget. Reportaget, som skrevs av Monika Agorelius, gjorde mig inte mycket klokare på vad American Psycho handlade om. Jo, jag hade så klart koll på att den byggde på en roman av Bret Easton Ellis men den hade jag vid tidpunkten inte läst (och ingen av hans andra böcker heller), och att huvudpersonen är en 27-årig Wall Street-lirare på 80-talet vid namn Patrick Bateman som mördar folk på gräsligt utstuderade sätt.
Reportaget försäkrade att en hel del av bokens mord inte skulle vara med i filmen. Det nämndes också lite kort om, men jag minns att jag läst om det i andra artiklar tidigare, kontroversen när det gällde vilken skådespelare som till mångas överraskning fått huvudrollen som Patrick Bateman – Leonardo DiCaprio. Vid den här tiden var Leo 25 år, såg ut som 16 med sitt pojkaktiga ansikte, och tveklöst den störste flickidolen på planeten. Romeo & Julia (1996) och Titanic (1997) hade cementerat den statusen… och vad skulle han följa upp det med? Jo, en karaktär ”som i boken begår XX antal mord på män, kvinnor och barn.” Jag minns inte vilken tidning citatet kommer ifrån och inte heller dess siffra på mordoffren eller om den överensstämmer med bokens, men jag minns att rollvalet var långt ifrån uppskattat. Och inte bara av tonårsfans. En av hans största kritiker var regissören själv som anlitats att göra filmen: Mary Harron. Hon hade redan från dag ett, innan Leonardos namn dykt upp, bestämt sig för vem hon ville ha som Patrick Bateman – den då för mig nästintill okände engelsmannen Christian Bale.
Jag kände bara till Bale som den unge mörkhårige journalisten i Velvet Goldmine som jag nyligen hade hyrt på video (och trots att han var född samma år som DiCaprio såg Bale mer ut som en trovärdig 27-årig yuppie). Jag kan inte turerna, det stod
inget om det i Total Film, men av en eller flera anledningar valde Leonardo att lämna projektet till förmån för att spela huvudrollen i Danny Boyles filmatisering av Alex Garlands roman The Beach (som även den fick biopremiär 2000). Christian Bale – som redan börjat göra research och förbereda sig genom att umgås med riktiga börsmäklare på Wall Street och plåga sig igenom intensiva träningspass på gymmet för att bygga upp Batemans atletiska fysik – fick tillbaka rollen han från början erbjudits av Mary Harron och filmen kunde spelas in.
Jag missade som sagt American Psycho när den gick på bio men jag hyrde den på video när den släpptes nån gång vintern 2000, och man kan väl inte annat än konstatera att Mary Harrons förstahandsval av Christian Bale var en jackpot utan dess like! Trots att det gått mer än 24 år sedan min första titt kan jag fortfarande minnas hur impad jag var av hans gestaltning, och höra skratten från mina medtittare när han dansar till Huey Lewis and the News dänga Hip to Be Square. Jag är nog inte ensam om att sedan man sett den scenen aldrig kunna associera låten till något annat.
Det finns mycket att uppskatta med filmen. Estetik, miljöer, musik, att den utspelas 1987. Handlingen är förhållandevis enkel och det är i det stora hela en berättelse om män och deras ytligheter, eller rättare sagt; det är framförallt en berättelse om en man och hans ytligheter och fantasier… Patrick Bateman är som sagt 27 år, bor i en dyr, tjusig men minimalistiskt inredd lägenhet i Manhattans exklusivare områden. Han har omfångsrika morgonrutiner som alla handlar om att bevara hans fysiska skönhet. Bateman är en snygg man, men när vi följer med honom på hans jobb på en snofsig ekonomifirma på Wall Street blir han bara en i mängden av välklädda män i 30-årsåldern med fördelaktiga utseende, konservativt dyra kostymer, slipsar och frisyrer. Något som leder till förvirring för dem eftersom de uppenbarligen inte har koll på vem som är vem.
Något annat märkligt som slår en är att vi aldrig får se dessa kostymnissar utföra några arbetsuppgifter. Bateman sitter bara på sitt kontor, men befinner sig oftast på lyxrestauranger och nattklubbar. Förutom att han är med i nästan varenda scen är han även filmens berättarröst och ger oss tittare oförglömliga inre monologer som ”Jag har alla karaktärsdrag av en människa: blod, kött, hud, hår, men inte en enda identifierbar känsla, förutom girighet och avsky” och ”På morgnarna om mitt ansikte är lite pösigt sätter jag på mig en ismask medan jag gör magövningar”. Ute i sällskapslivet kan han berätta för sina kollegor att ”Vi måste få ett slut på apartheid, stoppa terrorism, råda bot på svälten i världen, lika rättigheter till kvinnor” samtidigt som det ser ut som att han ska brista ut i skratt vilken sekund som helst. Att han är en opålitlig berättare (eller det bättre ordet unreliable narrator på engelska) går nog inte många obemärkt förbi. Varken karaktärerna i filmen och vi åskådare. Med andra ord, ta Batemans ord med en rejäl nypa salt.
Jag har sett om filmen ett par gånger under årens lopp och fascineras fortfarande av att det är en kvinna som både regisserat den och varit med och skrivit manus. Dels för att det är en film om manligt ego, manlig fåfänga och manlig syn på sex med motsatta könet. Filmens kvinnliga karaktärer finns bara i periferin och har inga specifika eller intressanta funktioner förutom bildskönhet. Batemans fästmö Evelyn (Reese Witherspoon) är bara intresserad av att gifta sig. Courtney (Samantha Mathis, som jag då mest förknippade med Super Mario Bros.-filmen från 1993) är väninna till Evelyn, ständigt påverkad, och som Bateman har en affär med. Batemans sekreterare Jean (Chloë Sevigny, ett namn och ansikte man känner igen och har sett men mer sällan kan nämna någon filmtitel man sett henne i) är väl den enda kvinna som sticker ut från de andra eftersom hon är en vanlig och smått försynt tjej som ser sitt jobb som ett tillfälligt knäck innan hon sannolikt kommer att återuppta sina högskolestudier. Hon är inte heller intresserad av märkeskläder och femstjärniga restauranger där man behöver boka bord månader i förväg, och är också den enda karaktären som verkar se Patrick Bateman som en riktig människa (inte ens hans själv gör det) och ställer genuint nyfikna frågor. Och så har vi kvinnliga nattklubbsbesökare och prostituerade på gatan…
…och det är nu som jag kommer in på området, vattendelaren, upp till bevis, som gör att ”american psychos” gnisslar tänderna och knyter nävarna i frustration. Men kom ihåg att det här är min tolkning. Och här kommer den: Inte en chans i helvetet att Patrick Bateman mördat en enda människa! Det har jag varit övertygad om ända sedan eftertexterna började rulla 2000. Jag är övertygad om det än idag – inte ens boken, som jag läste 2001, fick mig att tänka något annat. Efter att ha sett filmen känns det både absurt och surrealistiskt ifall något av morden skulle vara något annat än fantasier i Patrick Batemans huvud. Att han är en skadad individ med diverse allvarliga mentala problem råder det inget tvivel om men herregud… massmördare? Med upp till 40 mordoffer på samvetet? Tror jag på jultomten? Nej! Där blir det nej! Bestämt nej!
Patrick Bateman är en bortskämd snorvalp som växt upp i förmögna miljöer, som glidit på en räkmacka genom livet och sina studier på fina lärosäten, och som nu sitter på någon låtsastjänst på sin pappas firma. I en av sina skrivbordslådor förvarar han en kalender i svart läderpärm som han flitigt ritat i (bland annat för att fördriva timmarna på kontoret)… vilket leder mig till fyra av alla argument som jag tycker talar mot hans hemliga liv som seriemördare:
1: Bateman är mycket mycket mån om sitt yttre, så pass att det går bortom perfektionism. Det är en sjuklig besatthet. Han lever på sitt utseende och han måste vara den absolut snyggaste mannen i sina kretsar. Inte ett hårstrå ska ligga fel på den välklippta och stylade frisyren och hans händer, herregud i jesus namn, han går på salong och ger dem kosmetisk skönhetsbehandling. Att ha intensivt sex med kvinnor och bli svettig, det är en grej, något han unnar sin kropp eftersom det ses som rätt i hans värld av manlighet. Men att en sån här person skulle finna sig i att skita ner sig och sina veka manikyrerade händer med blodspillan och fysiskt våld är fullkomligt otänkbart. Vi leker med tanken på att han skurit upp ett offer på sina väldigt dyra sängkläder som bara går att köpa från Santa Fe. För det första, varför skulle han göra detta på svindyra och sällsynta sängkläder? Och vi leker med tanken på att han ändå gjort detta… är han verkligen så dum i huvudet att han tar med sig dessa nerblodade sängkläder till kemtvätten? Det kan jag inte tänka mig. Är Bateman seriemördare så är han en organiserad sådan. Morden är planerade, kalkylerade och han har full koll på vad han sysslar med. Skulle lakanen bli blodstänkta – om så bara av ett litet skvätt – hade han bränt dem och beställt nya. Han har definitivt pengar till det. Så vad var det då för röd färg som dränkt lakanen han står och tjafsar om på kemtvätten? Bateman fantiserar så klart, och kanske tror lite på det själv, att det är blod men det är tranbärsjuice, rödvin eller kanske till och med flytande choklad (blodfläckar blir bruna efter ett tag). När det kommer till sexlekar är Bateman inte lika pryd. Svett, sperma och diverse vätskor riskerar inte att skada ens yttre och man kan enkelt duscha av sig efteråt.
2: Säcken med Paul Allens kropp som han asar ut till en taxi. Återigen: är Bateman seriemördare är han en organiserad sådan och skulle aldrig agerat så här korkat. Chauffören skulle anat oråd. Personerna som passerar på trottoaren hade stannat. Batemans kollega som faktiskt stannar till frågar honom var han köpt övernattningsväskan. Är detta ett skämt? Självklart inte. Kollegan ser vad det faktiskt är Bateman lägger i taxins bagageutrymme – en tjusig övernattningsväska. Den här typen av väska går omöjligt att förväxla med en liksäck.
3: Bateman hade aldrig kommit undan om han verkligen mördade personerna. Jag kan köpa att kollegorna har svårt att skilja på varandra, men det hade inte kompetenta mordutredare gjort. Om det nu visat sig att Paul Allen lever och befinner sig i London så kommer kriminalarna så klart att kolla upp detta.
4: Kalendern som sekreteraren Jean hittar med Batemans teckningar. Hon blir förskräckt och ledsen medan hon bläddrar i den och vi åskådare får också se vad hon tittar på: fult ritade, men vidriga motiv av extremt våld mot kvinnor… som åtminstone indikerar rejält att dess tecknare inte har alla hästar hemma men nej, jag är beklagar, jag ser dessa teckningar som manifestationer av Batemans skruvade fantasier. Det här är så pass långt han vågar gå med att försöka förverkliga dem – en vass penna mot ett vitt papper!
Mary Harron har i efterhand sagt, ”Det var ett misslyckande från min del, det var aldrig meningen att det skulle framstå som att allt var i Batemans huvud för det är det definitivt inte.” Rappakalja säger jag. Klart som fan att hon aldrig skulle säga ”Självklart är allt i Batemans huvud. Det kan ni själva räkna ut efter att ha sett min film.” Det hade bara varit ett stort snedsteg för henne eftersom en stor del av berättelsens mystik är just att det aldrig bekräftats – inte ens av bokens författare Bret Easton Ellis – och kommer aldrig heller göra det, hur pass mycket eller lite i Patrick Batemans liv som är på riktigt. Jag har min tolkning. Andra har sina tolkningar. Ingen av oss kan säga att vi har rätt men vi kan nog alla vara rörande överens om att American Psycho är en kulturell kultfilm för alla smaker, med en fenomenal Christian Bale som skiner som en strålkastare i varenda bildruta, och jag rekommenderar den varmt till alla (inklusive min syster) som ännu inte fått för sig att se den. Och kom ihåg, gott folk, att vi kommer alltid att ha den här filmen (och dess litterära förlaga) att tacka för att den föråldrade repliken ”Jag måste lämna tillbaka några videofilmer” aldrig kommer kännas inaktuell.
— — —
Roger Möller