We are the flesh (Originaltitel: Tenemos la carne)
Skräck, Mexico, 2016
Distributör: Njutafilms
Manus och regi: Emiliano Rocha Minter
Medverkande: Maria Evoli, Noe Hernandez, Gabino Rodriguez mfl.
Längd: 79 minuter
Ute nu på svensk DVD.
Skräck är ingen nödvändigtvis lättdefinierad genre. Å ena sidan kan du njuta av att bli lite skraj av en spökhusskräckis, å andra sidan kan du välja att terrorisera sinnet med extremt våld eller andra visuella attacker mot sinnet. Mexikanska We are the flesh (2016) hör definitivt till den senare kategorin och struntar fullständigt i att vara subtil eller skapa någon skön atmosfär. Här är det istället det motsatta som gäller och målet är att du som tittare ska bära med dig den här på ett allt annat än behagligt sätt långt efter att eftertexterna rullat. Hur väl lyckas den då med sitt mål?
Redan tidigt är det här en film som inte vill låta sig definieras med enkla ord. Det är någon postapokalyptisk värld vi ser, där de två syskonen Lucio och Fauna efter att ha drivit runt träffar på en ensam man, som erbjuder dem tak över huvudet och mat. I utbyte kräver han dock att de gör precis som han säger, och han nöjer sig inte med att få lite bygghjälp, han är ute efter något långt mer krävande än så…
Personligen har jag svårt för filmer som mer eller mindre enbart är ute efter att chockera och skaka om tittaren med diverse extrema inslag. Det blir mer tröttsamt än intressant ganska fort, vilket också tyvärr är fallet med We are the flesh. Här slår man på den stora trumman fort och drar sig egentligen inte för särskilt mycket alls, vi bjuds exempelvis på autentisk (vad det ser ut som) oralsex mellan syskonkaraktärerna, följt av lite runtrullandes i sängen. Lägg där till våld, nihilistiskt filosofiska utsvävningar och ännu mer naket så är det inte särskilt svårt att se att regissören vill skapa reaktion hos tittarna.
Syskonmys på extrem nivå…
Nu är det ju så att det inte räcker med bara chockvärde och extrema inslag, det behövs betydligt mer än så för att berättelsen ska bli minnesvärd. Jag tror mig förstå regissörens ambitioner och vad han vill säga, men det når mig inte mer än så, och jag tycker hans (eventuella) budskap faller rätt platt. Den elaka atmosfären finns där, vilket säkert var målet också, och det finns små spår här och där i filmen där jag tycker mig kunna se frön till något intressant, men de tillåts aldrig växa ut mer än så. Filmen har så fullt upp med att visa upp alla hemskheter man kan tänka sig att inget hinner sätta sig eller få en djupare effekt än den initiala äckelreaktionen.
I slutändan sitter jag mer och gäspar än förfasas och drömmer mig bort till en film där man brytt sig mer om att faktiskt berätta något än billiga chockeffekter.
Betyg: 2 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör