Wake up and Die
Skräck, Colombia, 2011
Distributör: Njuta Films
Regissör: Miguel Urrutia
Medverkande: Andrea Montenegro och Luis Fernando Bohórquez.
Längd: 81 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2013-07-12
— — —
När Bill Murray under det tidiga 90-talet tvingades uppleva samma dag om och om igen i filmen ”Måndag hela veckan” presenterades fenomenet som något till en början frustrerande, men i slutändan väldigt charmigt och givande. Det många dock inte vet om var att filmens originalmanus hade en betydligt mörkare ton, där Murrays karaktär nästintill blev galen över de tusentals år han tvingades uppleva under den där enda måndagen. Idén att tvingas genomlida samma situationer ur ständigt nya perspektiv är en minst sagt intressant premiss som väldigt få filmskapare vågat sig på att utforska på djupet. Den colombianske regissören Miguel Urrutia gör i sitt debutverk Wake up and Die en grundlig studie i just hur mycket smärta en människa faktiskt kan uppleva under en morgon.
Clarissa, spelad av Andrea Montenegro, är inte direkt den typen av person som dricker sig redlös ute på krogen. Men, just den här ödesdigra dagen verkar hon fallit offer för dryckenskapens demoner, för hur annars kan hon förklara att hon inte minns någonting från gårdagen? Vart är hon egentligen? Och vem är egentligen den stilige mannen som ligger och håller om henne? Efter en något pinsam och tafatt introduktion får hon på nytt lära känna den charmige mörke främlingen som presenterar sig som Dorian, och får veta att de tillsammans snubblat hem till honom efter att han funnit henne gråtandes på den lokala baren. Hon faller snart offer för hans charm, och de faller ner i sängen för att återupprepa nattens ömma älskog. Ja, åtminstone till en början. Det dröjer nämligen inte länge innan Dorian börjar strypa Clarissa, för att slutligen få orgasm samtidigt som hon tar sitt sista andetag. En sekund senare vaknar Clarissa upp igen, i samma hus, med samma man. Det är morgon igen, och Clarissa börjar sakta men säkert inse att hon är inlåst med en psykopatisk våldtäktsman i ett helvete så kvalfullt att inte ens döden är en utväg.
Wake up and Die, eller Volver a morir, som den egentligen heter, skulle kunna ha blivit en riktig röra. Efter de första femton minuterna är det lätt att tvivla på Urrutias vision, då filmen till en början känns något formalistisk. Clarissa har då hunnit möta sitt öde två-tre gånger, och man har som publik inte fått något större incitament att stanna kvar utöver det råa våldet. Men väldigt snart börjar man lägga märke till små detaljer, eller ledtrådar, som leder till de små, små framsteg som berättelsen ständigt gör. Det kan handla om upptäckten av att samtliga dörrar är låsta från insidan, att Dorians blodlust verkar väckas till liv när han hör vissa melodier, eller att Clarissa hittar hans välutrustade privata slaktrum. Plötsligt går filmen från att vara ren tortyrporr till att bli något av ett mysterium, där vår hjältinna måste lösa en serie pussel för att kunna ta sig ut med livet i behåll. Detta är förstås lättare sagt än gjort då Dorian ständigt verkar ligga ett steg före, alltid redo att bestraffa Clarissa för hennes flyktförsök.
Våldet som presenteras i Wake up and Die är rått och skoningslöst, men samtidigt nästan ömt och kärleksfullt. Det finns en erotisk laddning som genomsyrar filmens brutalaste scener, och gränsen mellan smärta och njutning verkar stundtals suddas ut i de intimt filmade scenerna. Faktumet att Dorian våldför sig på hennes kropp medan hon sakta blöder ut på golvet presenteras på ett nästan inbjudande sätt för tittaren, istället för att framställas som något motbjudande eller rent av monstruöst. Detta leder förstås till att man som publik får en enorm obehagskänsla när man inte känner det äckel som man med all rätt borde göra. Många skulle kanske kalla dragen för exploaterande, men sanningen är nog snarare att det är en nödvändighet för att filmens psykologiska knytnäve verkligen ska träffa åskådaren rakt i magen. Wake up and Die gör att man rent av känner sig smutsig, som att man sett något man inte borde ha sett och dessutom tyckt om det en aning för mycket.
Det skadar förstås inte heller att våldet generellt är oerhört snyggt presenterat. Några av filmens starkaste ljuspunkter när det kommer till dessa effekter handlar om de många knivskärningarna, där man faktiskt verkar ha lagt ner stor tid på att studera hur riktigt blod faktiskt ser ut och beter sig. Clarissas nakna kropp töms på den livsgivande vätskan i några av de mest verklighetstrogna mordscenerna som presterats på länge. Den mer handgripliga misshandeln är dessutom såväl tung som träffsäker, och lämnar nog få åskådare oberörda. När Dorian slänger in Clarissas ansikte i en vägg så att näsbenet bryts är det svårt att inte rygga tillbaks i fantomsmärtor hemma i tv-soffan.
Medan det kanske låter som att filmen är det närmaste man kan komma en snuffmovie utan att vara rent olaglig, så har ändå Wake up and Die en mening med sitt våld. Bakom alla slag, strypningar, våldtäkter och knivskärningarna döljer sig nämligen en riktigt intressant historia som sakta men säkert målas upp med bloddränkta borstar. Man får veta mer om hur Clarissa egentligen hamnade i Dorians säng, och vi får dessutom bekanta oss något mer med den hänsynslöse mördaren själv. Medan hans anledning till sin våldsamma livsstil kanske inte är den mest originella bakgrundshistorien vi sett i en skräckfilm, så presenteras den ändå på ett sätt som håller publiken kvar. Till och med Clarissa vill veta mer om den mörke främlingen. Hon går till och med så långt som att kasta bort sin chans att undfly det mörka mordpalatset för att istället kunna nysta upp berättelsen ytterligare. När alla bitarna väl börjar falla på plats visar det sig nämligen vara ganska lätt att genuint sympatisera med mördaren till en viss grad, något som ytterst få filmer annars lyckas framställa vidare väl.
Wake up and Die är hänsynslös, fruktansvärt brutal och stundtals riktigt förnedrande. Den skyggar inte för att sexualisera såväl våld som mord, och den behandlar den nakna kvinnliga kroppen som en lekplats för mördarens sadistiska lekar. Men det går inte att förneka att den samtidigt är riktigt välskriven, och att dess våldsamma iscensättning faktiskt är ett måste för att filmens narrativ ska kunna avnjutas och förstås till fullo. Istället för genrens annars så formstöpta tortyrscener och blodsplatter presenteras här istället något som mest kan liknas vid en ren terrorberättelse, där våld och blod snarast används som ett ramverk kring den egentliga berättelsen. Medan den utan tvekan kommer att tilltala även de som bara suktar efter snygga specialeffekter och filmat ultravåld, så måste det ändå sägas att Miguel Urrutia med sitt imponerande debutverk mycket väl kan ha gjort den mest vuxna tortyrporren hittills.
Betyg: 8 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör