Vill så gärna tro / Love Is Not A Game
Drama, Sverige, 1971
Distributör: Klubb Super 8
Regi: Gunnar Höglund
Skådespelare: Christina Schollin, Johnny Nash, Ingrid Backlin, Lars Lind.
Längd: 97 min
Ute nu på svensk DVD
– – –
Christina Schollin spelar Lillemor, flygvärdinna och ensamstående mor som lämnat sin våldsamma man. Hon tar balettlektioner på fritiden och blir där förälskad i sin lärare Robert (Johnny Nash), en svart man från USA. På en vild fest i swinging sixties-stil fattar de tyckte för varandra och blir så småningom ett par. Men familj och vänner ser inte positivt på förhållandet, detta på grund av Roberts hudfärg. De trotsar omvärldens fördömanden och upplever en lycklig tid tillsammans. Men Robert blir snart inkallad i den amerikanska armén. Kommer deras kärlek att hålla?
Vill så gärna tro är ett godhjärtat drama med ett tydligt anti-rasistiskt budskap. Men pressen hatade den när den kom. Hårdast var kanske Ulf von Strauss i SVD som skrev att: ”Höglund säger: Negrer är bra, men bara om dom är snälla (speciellt mot vita små barn), rena, snyggt klädda, anständiga i munnen, heterosexuella (homosexualitet, det är fult det) och villiga att underkasta sig det borgerliga samhällets samtliga lagar och normer, och dela dessa värderingar. Kort sagt: Negrer går an bara dom är ”vita” och det på ett speciellt sätt.” Det gick till och med så långt att regissören Gunnar Höglund skrev ett öppet brev till Expressen med rubriken ”Kritikerna har dödat min film!” där han menade att hans seriösa film enbart blev hånad och aldrig utsatt för en rättvis kritik. Kanske kan de ilskna reaktionerna berott på att Höglund tidigare regisserat så kallad ”skandalfilm” som …som havets nakna vind (1968).
Men faktum är att jag när jag nu ser filmen sådär fyrtio år senare kan jag bara hålla med i anmälningarna. Filmen är ett sötsliskigt drama som försöker knipa billiga poänger. Detta bland annat genom att gång på gång filma lintotten Niclas Wahlgren, då fem är gammal, som i och för sig verkligen är urgullig. Trots att filmens politiska intentioner är goda är det inte konsekvent genomfört. Den försöker säga något om behandlingen av svarta i USA och världen, knyta an till Black Power-rörelsen som då var aktiv, men missar helt målet. Istället för att analysera rasismens mekanismer säger den: svart och vit tillsammans är helt okej, ”I’t doesn’t matter if you’re black or white”. Och detta inslaget i ett rosa presentpapper med krullat snöre.
Filmen lurade inte kritikerna då, och jag är förvånad om den gör det idag. Det är ett ganska uselt och stelt drama, Schollin och Nash sköter sig förvisso bra men spelet lever aldrig. Det finns ingen nerv, ingen psykologisk trovärdighet; det är kitsch helt enkelt.
Kitsch-faktorn är kanske det enda som gör filmen sevärd idag. Den fungerar alltså främst som ett tidsdokument över 60- och 70-talet och får utgöra exempel för en allt mer frisinnad svensk film. Musiken är också bra, skriven av Nash och Bob Marley och det filmiska hantverket är inte heller det så dumt. Dock går det inte att komma ifrån att filmen är extremt ytlig och det är synd. Höglund kanske hade visionerna men inte förmågan att förverkliga dem i själva utförandet.
Missförstå mig inte. I vanliga fall gillar jag kitsch, ibland kräver jag inte mycket mer av en film än att den har snygga bilder, något man ofta får i produktioner från den här tiden. Skulle så gärna tro faller alltså på det faktum att den är alltför välmenande och korrekt. Som filmkuriosa, ja visst. Som filmupplevelse, icke!
Betyg: 3 av 10
– – –
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent