V/H/S/2
Skräck, USA/Kanada/Indonesien, 2013
Regi: Simon Barrett, Adam Wingard, Eduardo Sanchez, Gregg Hale, Gareth Evans, Timo Tjahjanto och Jason Eisener
Manus: Simon Barrett, John Davies, Jamie Nash, Eduardo Sanchez, Gareth Evans, Timo Tjahjanto och Jason Eisener
Medverkande: Adam Wingard, Kelsy Abbott, Epy Kusnandar mfl.
Längd: 96 minuter
Finns tillgänglig via amerikansk Video On Demand från och med 6 juni 2013
— — —
När Paranormal Activity– och [REC]-filmerna gjorde succé bland skräckfans världen över, uppstod en ny våg av “found footage”-skräck. Filmer som utger sig för att dokumentera något, men som vi givetvis vet är fiktiva, även om filmerna ibland försöker starkt att te sig så verkliga som möjligt. Det är inget helt nytt fenomen, man kan utan att trampa allt för snett kalla kannibalklassikern Cannibal Holocaust (1980) för (åtminstone delvis) found footage-skräck. Blair Witch Project (1999) är också ett givet namn att kasta in i leken, en film som gjorde en liknande hisnande stor succé som den första Paranormal Activity i förhållande till sin låga budget.
I och med att filmvågor som detta uppstår, och vi översköljs av filmer med snarlika strukturer och sätt att filma på, blir det urvattnat rätt så fort. Konceptet kan bara tas till en viss gräns innan det blir tomt, vilket även gäller alla subgenrer inom skräck. När den Bloody-Disgusting.com-producerade V/H/S (2012) kom, var jag till en början smått skeptisk till att formatet skulle kunna. En antologi byggd på found footage. Antologier kan i de värsta fallen dras ner av sina sämre delar och göra att hela filmen lider av det. När jag sen sedan satt och flämtade av skräck inför V/H/S förstod jag att jag trott helt fel. Det här var en effektiv och välgjord skräckfilm som i det stora hela höll en jämn nivå rakt igenom, men där topparna kompenserade väl för de dalar som fanns.
Inte långt efter att V/H/S haft premiär på Sundancefestivalen, stod det klart att en uppföljare var på gång, som först hade titeln S-V/H/S (som man nu bytt till det mer passande V/H/S/2). Den hade premiär på Sundance i början av 2013, bara några månader efter att man gått ut med vilka regissörer som var kopplade till filmen. Recensionerna som kom från festivalen var positiva; man hade lyckats göra en bättre, galnare och blodigare film än sin föregångare.
Var det möjligen detta man menade med att videovåld är farligt?
V/H/S/2’s ramberättelse kretsar kring två privatspanare som letar efter en kvinnas försvunne son. De beger sig till hans hus, där de bryter sig in, och hittar ett gäng TV-apparater som står och flimrar. Medan den manlige privatspanaren ger sig vidare in i huset, börjar den andra privatspanaren, Ayesha (Kelsy Abbott) att rota i den försvunne sonens dator, och hittar där videoklipp där han filmat sig själv pratandes om de VHS-band som ligger utspridda i rummet. Hon bestämmer sig för att ta reda på vad det är på de här banden och på så sätt försöka förstå vad sonen menar med det han säger i videoklippen som finns på datorn. Ju längre filmen går, och ju fler VHS-band hon tittar på, står det klart att någonting i huset inte alls står rätt till, och att VHS-banden är något mer, och långt farligare, än vad de verkar vara från början. Att de heller inte är så ensamma i huset som de först trott gör det hela knappast bättre för dem heller.
Den första av filmens segment heter Clinical Trails och handlar om Herman (Adam Wingard, även regi) som varit med i en bilolycka och tappat synen på ena ögat. Via något företag får han ett öga transplanterat, ett öga som även fungerar som en inbyggd kamera. När Herman kommer hem och sätter sig för att dricka té, hör han ett ljud i huset. Han rör sig mot sitt sovrum, där det under täcket i hans säng ligger någon. Han rycker undan täcket, men ingen är där, men när han vänder sig om står där en död människa. Det visar sig att ögat Herman fått har gett honom mer än bara synen tillbaka. Clinical Trails bygger på liknande struktur som den första delen, Stag Night, gjorde i V/H/S. Här ser vi (nästan) allt ur huvudpersonens ena öga, och upplever och utsätts således för samma terror som han gör. Den känns som en slags mörk pastisch på Sixth Sense (1999), fast här är de döda människor han ser långt elakare än vad de är mot lille Haley Joel Osment. Segmentet funkar effektiv i vad det vill göra och lyckas skrämma tittaren mer än en gång, innan det får sitt morbida avslut.
Att bli zombiebiten under cykelturen är inte det bästa som kan hända dig.
Segment nummer två heter A Ride in the Park, delregisserad av Eduardo Sanchez, en av de bakom Blair Witch Project. Huvudrollen här är en cyklist med en kamera monterad på hjälmen och styret, det är dessa två vinklar vi får berättelsen via. Allt är frid och fröjd till han hittar en skrikande kvinna som verkar ha blivit biten av något. Han försöker hjälpa henne, när han ser stapplande figurer röra sig mot honom, och plötsligt blir han attackerad av kvinnan han försökte hjälpa. Erfarna skräckfilmskonsumenter inser säkert nu att det rör sig om en zombiefilm. Det unika med A Ride in the Park är dock att vi får följa det hela ur zombiens perspektiv, då huvudpersonen här blir en av de levande döda och stapplar runt med kameran på huvudet, i jakt efter något gott att tugga på. Det här må låta som någon gimmickartad tagning på zombiefilmen, men det är lyckligtvis mer än så. Perspektivvalet fungerar utmärkt, och när filmen visar att den har mer än bara ambition att visa människor bli uppätna, inser man hur pass lyckad den är.
Det är i och med segment nummer tre som den riktiga terrorn börjar. Gareth Evans (The Raid) och Timo Tjahjantos Safe Haven handlar om ett gäng dokumentärfilmare som beger sig ut till en sekt för att dokumentera och intervjua. Utan att avslöja för mycket, så går det snart mycket, mycket snett. Sektledaren, som kallas för Father, har mer i åtanke än att bara utnyttja sina sektmedlemmar, något dokumentärfilmarna (och vi tittare) snart bittert får erfara. Safe Haven urartar till en apokalyptisk uppvisning i galenskap och ren skräck, vilket gör att du efter ett tag bara sitter och gapar inför vad du ser framför dig. Den visar upp det absolut värsta tänkbara scenariot om vad som skulle kunna ske när du hälsar på en sekt för att filma dom, och det råkar vara på absolut fel dag. Segmentet gör exakt vad skräck ska göra; skakar om dig till den grad att du inte längre känner dig säker inför vad du ser. Om den avslutande delen i första V/H/S var en vild och skräckfylld berg-och-dalbana, är Safe Haven något liknande, fast betydligt elakare och mörkare. Det är filmens tveklöst starkaste del, dess våldsammaste och skräckframkallande likaså. Safe Haven hade kunnat fungera själv som en långfilm, men på ett sätt känns det skönt som tittare att inte utsättas för mer av den skräck än vad som blir fallet här. Den har även en avslutande scen som lämnar dig i fortsatt ren terror och som inte lär släppa sitt grepp i första taget.
Lugnet före stormen…
Det avslutande segmentet är Alien Abduction Slumber Party, och handlar i princip exakt om vad titeln antyder. Ett syskonpar är själva hemma och bjuder hem sina respektive kompisar. Den yngre brodern och hans vänner har bestämt sig för att jävlas med hans syster och hennes pojkvän i så stor utsträckning de kan, vilket de också gör. När strömmen senare under kvällen helt plötsligt försvinner, och ett stort dån ljuder, blir kvällen något mer än bara massa hyss. Det dyker mycket riktigt upp utomjordingar som inte är så sugna på att åka tillbaka själva, och det blir en kamp mot något ungdomarna aldrig kunnat föreställa sig under en vild natt som inte blev riktigt vad de tänkt sig. Det här segmentet är regisserat av Jason Eisener, som tidigare står bakom mörkt komiskt tonade filmer som Treevenge (2008) och Hobo With a Shotgun (2011). Med sitt bidrag till V/H/S/2 siktar han dock mer på skräck, även om det finns stunder som får dig att le här. Mycket tack vare att filmen handlar om ungdomar, och att det är de som är huvudrollerna, blir det en otäckare upplevelse. Den går att liknas vid vad som kunde skett om Spielbergskt tonade 80-talsfilmer gått snett. Det är en fartfylld och intressant filmad (mycket ses utifrån en kamera monterad på familjens hund!) del av en antologi som visar att Eisener har fler strängar på sin lyra än att göra det han gjort tidigare, något jag hoppas han visar upp i fortsättningen. Som avslutning på V/H/S/2 fungerar den inte lika storslaget skräckfyllt som Safe Haven, men den rundar ändå av det hela fint innan vi får se klimaxet i ramberättelsen.
Som helhet fungerar V/H/S/2 bättre än sin föregångare. Den vågar mer och tar större kliv än vad man gjorde tidigare. Nivån är jämnare på filmerna, och det känns inte som att något segment hade kunnat skippas till förmån för en bättre film. Det som lyser starkast här är Safe Haven, som kan vara det otäckaste vi får se 2013. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan man går ut med att en V/H/S/3 är på gång, och om det fortsätter i den riktning det hittills gått, har vi en grandios skräckupplevelse att se fram mot. Som skräckantologi, och som found footage-film, fungerar V/H/S/2 utmärkt och visar att man inte behöver ha löjliga summor pengar, eller jättemycket tid, för att göra något som blir riktigt bra. Det är också en befrielse att återigen kunna slå på en film och känna ett krypande obehag inför vad som komma skall, och sedan ändå överraskas av vad du faktiskt får se. Inte många filmer lyckas med det konststycket.
Betyg: 8 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör