Vampyrernas Historia
Facklitteratur, Sverige, Norstedts, 2011
Författare: Katarina Harrison Lindbergh
Språk: Svenska
406 sidor
Finns att köpa genom svenska återförsäljare sedan 2011
— — —
Fråga vem som helst, oavsett smak och tycke, om vilket filmmonster som är det mest välkända. Du får då troligen ”vampyren” till svar, vilket också stämmer. Oavsett om man vurmar för Godzilla, zombier eller någon annan fantasifull skapelse kan man inte förneka att vampyren är den varelse som fått störst genomslag och blivit populärast. Titta bara på Twilight (2008). Vampyren är idag riktigt stor, kanske större än tidigare, åtminstone här i Sverige. Det ligger således väl i tiden att komma med en populärvetenskaplig facklitterär bok om dessa odöda nattvarelser, vilket Katarina Harrison Lindbergh också gjort.
Boken är indelad i tre större delar, där den första behandlar vampyren i folktron. Detta var för mig den sektion av boken som innehöll mest ny information. Här dödar Harrison Lindbergh gång på gång bilden av att vampyren alltid varit som Dracula. Inte ens ordet vampyr har alltid gällt dessa varelser, det är en relativt ny benämning om man ser till hur länge människan har trott på dom. Är man, som jag, inte tidigare väl inläst på detta område ges man här mängder med ny information och det blir minst sagt mycket att ta in. Författaren gör en väldigt överblickande genomgång och det är uppenbart att det ligger mycket arbete bakom det hela, vilket är beundransvärt. Det är på så sätt en ambitiöst skriven bok som verkligen vill ta itu med vampyren som varelse i folktro och få läsaren att förstå att det inte alltid rört sig om stiligt klädda varelser med smak för blod.
Den andra delen, som berör vampyren i fiktion, är möjligen inte lika ögonöppnande, men desto enklare att ta sig igenom. Författaren gör här en överblick från de tidigaste vampyrberättelserna, som sträcker sig längre tillbaka än Dracula, fram till vår tids böcker och filmer. Här finns det gott med tips för den som vill förkovra sig ytterligare i vampyrfiktion, då författaren räknar upp en stor mängd böcker och filmer som kanske inte alla hört talas om. Tyvärr gör hon misstaget att här lägga allt för mycket av sina egna värderingar och sin egen smak. Hon hävdar bland annat att det brittiska bolaget Hammer Films Draculafilmer idag ses som komiska och inte särskilt bra, vilket verkligen inte är någon absolut sanning. Själv uppskattar jag dessa filmer och ser dom inte alls den komiska aspekten som författaren pekar på. Hon tar också upp ett gäng filmer som hon menar är de sämsta vampyrfilmer som gjorts, och även här sägs det som att det är någon generellt accepterad sanning, vilket inte alltid måste vara fallet. Det är heller knappast så att kvaliten på filmerna ger något ytterligare värde till det som Harrison Lindbergh vill diskutera, och det blir därför ett onödigt inslag.
Författaren gör även misstaget att allt för ofta avslöja handlingen i de verk hon går igenom. Både filmer och böckers slut presenteras, vilket inte är värst roligt om man inte sett eller läst det verk som behandlas. Jag kan förstå att hon vill peka på vissa exempel, men kan inte se nödvändigheten i att avslöja verk efter verk, då det faktiskt inte tillför något nytt till det hon vill säga, utan istället blir en ytterst irriterande aspekt som drar ner läsupplevelsen. Det blir här lite tvetydigt vem hon vänder sig till, då man till en början kan anta att det är mindre insatta personer som kan uppskatta boken mest. Detta faller dock när handlingar helt plötsligt börjar avslöjas, då hon på ett sätt stjäl en möjlig upplevelse för läsaren.
Bokens tredje del behandlar vampyren i människan, och Harrison Lindbergh går därigenom främst tre personer som ofta förknippats med vampyrer; Gilles de Rais, Vlad Tepes och Elizabeth Bathory. Här lägger hon en mer historisk vinkel på det hela och redovisar för dessa personers liv, vilket tydligt avslöjar att det sannerligen inte var några vampyrer man hade att göra med, utan ”bara” mer eller mindre galna människor som tog många liv. Delen om Vlad Tepes är tyvärr rätt torrt skriven och ligger på en betydligt lägre nivå än vad som gäller de andra två, som istället är mycket intressanta, särskilt för den som bara hört dom sammankopplas med vampyrer tidigare. Hon går sedan vidare och tar upp ett par exempel på andra mördare, för att sedan avsluta med att behandla dagens grupper som kallar sig för vampyrer. Här tappar jag som läsare intresset, då dessa grupper är föga intressanta, trots deras underliga ideologier och agerande.
Trots sina brister är Vampyrernas Historia (2011) på många sätt ändå en läsvärd bok, åtminstone om man vill dyka ner i vad vampyren är för något, vad den har varit och hur vi ser på den idag. Det är en lärorik bok som presenterar mycket fakta, samtidigt som den påpekar felaktig sådan och ”guidar” läsaren till en mer korrekt uppfattning, om man ska utgå från vad forskning har att säga. Hade hon undvikit att lägga så mycket personliga åsikter i sin bok, samt avslöja för mycket av vissa handlingar, hade läsupplevelsen blivit betydligt angenämare. Tyvärr blir jag under vissa partier smått irriterad och undrar vad det författaren säger egentligen har att göra i en bok som denna. Bortser man från detta så bör man kolla upp den här boken, då det är en relativt lättsmält introduktion till den varelse som vi idag kallar för vampyr.