Underwater Love
Musikal/Erotisk komedi, Japan/Tyskland, 2011
Distributör: Njuta Films
Regi: Shinji Imaoka
Medverkande: Sawa Maskai, Yoshirô Umezawa m.fl.
Längd: 87 minuter
Finns på DVD från 2012-01-27
— — —
När man första gången får höra talas om en erotisk musikalkomedi om ett gurkätande sköldpaddsmonster, så är det kanske lätt att döma ut den på förhand. Det hela blir inte bättre av att regissören Shinji Imaoka kanske mest är känd för sitt inte alltför imponerande arbete inom den japanska pinkugenren. Det kommer nog därför som en rejäl överraskning för många när man inser att Underwater Love inte bara har en genomtänkt och vacker handling, utan att den dessutom är genuint rolig och emotionellt engagerande.
Asuka , spelad av Sawa Maskai, har ett rätt så normalt liv. På morgonen åker hon iväg till sitt jobb på den lokala fiskfabriken, och kvällarna spenderar hon oftast med sin giftassugne fästman. Det finns en slags trygghet i hennes tillvaro, även om den kanske är lite tråkig. Men så en dag sker något som förändrar hela Asukas världsbild. Hon får nämligen syn på sin gamla skolkamrat Aoki som hon inte sett på flera år. Det som dock gör situationen lite märklig är att sagda skolkamrat drunknande under deras skolgång, och att han numera liknar en jättelik sköldpadda! Efter sin död förvandlades nämligen Aoki till en kappa, en mytologisk sköldpaddsvarelse som älskar gurkor. Asuka tar dock det hela rätt bra, och bjuder med honom hem för att prata minnen. Det dröjer inte alltför länge innan det visar sig att Aoki hyser mer än vänskapliga känslor för Asuka, och att dessa känslor kanske inte är helt obesvarade. Men varför har egentligen Aoki kommit tillbaka? Och är det möjligt för en människa att älska en kappa? Deras jakt på svar leder dem på en resa fylld av kärlek, sex och sång!
Det första som kanske bör diskutera när det gäller Underwater Love är dess höga åldersgräns. Att man valt att låta filmen vara helt barnförbjuden manar nog fram den ena tankebilden efter den andra om vad som kan tänkas utspela sig under filmens nära 90 minuter. Sanningen är dock, beroende på hur man ser det, riktigt positivt överraskande. Visst innehåller Underwater Love en hel del erotiska scener, men den lyckas ända att undgå fallgropen att göra sexscenerna överdrivna och stiliserade. Istället är scenerna korta, men otroligt intensiva. Skådespelarna visar upp till synes äkta rå passion, och lyckas faktiskt med att fånga karaktärernas närhet i dessa ömma stunder. De som hade hoppats på mycket nakenhet kommer dock att bli besvikna, då det inte visas upp mycket mer än i valfri amerikansk collegekomedi. Eller nåja, man visar faktiskt upp Aokis kappa-kön, vilket leder till en ytterst bisarr kärleksscen. I just denna scen har man dessutom ökat på sleaze-faktorn rejält, vilket i kombination med de bisarra visuella intrycken åskådaren får ta in skapar en nästan parodisk känsla. Men även i de få scener där Underwater Love går över gränsen för vad som egentligen är smakfullt, så finns där alltid en känsla av närhet och närvaro i scenerna, vars likhet sällan skådats på film.
De som höjde på ögonbrynet när de fick veta att filmens var barnförbjuden, såg nog till att höja även det andra när de insåg att Underwater Love var en musikal. Något överraskande har man valt att låta det kultförklarade fransktyska bandet Stereo Total stå bakom filmens soundtrack. Det första sångnumret kommer helt utan förvarning, och avbryter filmen mitt i en scen. Texten är osammanhängande och verkar helt irrelevant för scenen ifråga, och dansarna i bakgrunden kan som bäst kallas amatörmässiga. Resten av filmens musikalnummer passar in lite bättre än det första, men varken sångtexterna eller dansnumren blir någonsin vidare förståeliga. Ändå finner jag mig själv sittandes med ett stort leende över mina läppar. Dessa sångnummer har nämligen en otroligt charmig känsla av oförfalskad naivitet över dem, ja, nästan rent av barnslig. Sångerna som låter som om de skulle kunna ha blivit skrivna bara några minuter innan man slog på kameran skriker ut ett budskap om att man hellre ska sjunga än sjunga bra. Detsamma gäller de tafatta och klumpiga danserna som skådespelarnas ger sig på. De är kanske inte lika imponerande som andra musikalers storslagna och synkroniserade dansnummer, men de skiner av en renodlad glädje. Det är här, i filmens dansnummer, som Underwater Loves underliggande tema om att älska livet verkligen börjar skina igenom. Det märks att man haft otroligt kul när man spelade in dessa scener, och det är svårt att inte ryckas med.
Är det en gurka du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?
Med allt detta i bakhuvudet är det kanske inte en vidare stor överraskning att filmens humor är lagd åt det lite mer bisarra hållet. Ibland fungerar de riktigt bra, som när Aoki lyckas övertyga alla om att han är en människa genom att bära en ansiktsmask och solglasögon, trots att han ryggsköld är fullt synlig genom hans trasiga kläder. Andra gånger är det istället svårt att helt förstå vad skämtet egentligen går ut på, som när den missbrukande fulla dödsguden går runt i en klänning som han ibland drar upp mellan skinkorna. Det är dock viktigt att poängtera att även de skämt som inte är helt begripliga faktiskt tjänar sitt syfte då den bara förstärker den absurda och helgalna känsla som genomsyrar filmen.
Kameraarbetet kan kanske inte direkt kallas revolutionerande, men filmen lyckas likväl alltid att kännas visuellt intressant. Det finns en rejäl detaljrikedom i alla filmens miljöer, och de filter man använt sig av i efterproduktionen gör ett fantastiskt jobb med att framhäva filmens färger. Det enda som man egentligen kan peka på som är lite si och så rent visuellt är den kappadräkt som skådespelaren Yoshirô Umezawa har på sig. På långt håll ser den rent ut sagt fantastisk ut, även om upplevelsen ibland förstörs av att hans näbb inte alltid rör sig när han pratar. Tyvärr så rasar illusionen helt samman när kameran kommer närmare. Den uppenbara gränsen mellan mask och ansikte går tyvärr aldrig att vänja sig vid, vilket även gäller för de scener när man ser Yoshirô Umezawas riktiga mun titta fram mellan latexnäbbarna. Frågan är dock om denna halvdana kostym var menad att tillföra filmens lekfulla tema något, eller om det helt enkelt var en fråga om teknik och budget?
Dans kanske inte är skådespelarnas starka sida, men det är åtminstone helhjärtade försök!
Hur man än vrider och vänder på Underwater Love , så går det inte att undkomma faktumet att det är en riktigt bisarr film. Att det sedan är en film man måste se på en tid för att helt sätta sig in i rätt tankesätt gör det hela inte bättre. Men för den som ger filmen en chans finns en riktigt unik filmupplevelse att finna. Som erotik lyckas den som bäst att göra åskådaren ljummen inombords, och som musikal är den osammanhängande och amatörmässig. Den är dessutom på tok för bisarr för att dess komediska element ska kunna uppskattas till fullo. Men Underwater Love är ett praktexempel på att helheten ibland är större än summan av delarna. Var för sig står sig kanske dessa delar slätt, men tillsammans skapar de en av 2011s bästa japanska komedier. Underwater Love är en helgalen, ärlig och värmande hyllning till livet.
Betyg: 8,5 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-medarbetare
Trevlig läsning Johan!
Värt att nämna kan ju vara att det är Christopher Doyle som plåtat. Kanske inte bland hans bästa arbeten (In the mood for love är ju i en klass för sig), men ändå kul att de fått tag på en sådan duktig fotograf till en lågbudgetproduktion som denna!
Hej Sandra!
Ja, visst är det fantastiskt att de fick Doyle på detta projekt! Tyvärr känner jag dock att han inte riktigt utnyttjas på bästa sätt i den här produktionen. Underwater Love är visuellt tilltalande, det är sant, men tyvärr är det ytterst lite av detta som har att göra med fotot. Men som sagt, helt klart kul att de fick med honom, och jag skulle gärna vilja veta hur de presenterade filmen för honom!