Truth or Dare
Skräck, USA, 2018
Regi: Jeff Wadlow
Skådespelare: Lucy Hale, Tyler Posey, Violett Beane mfl.
Distributör: Universal (Sony)
På svensk DVD och Blu-ray från 2018-09-10
En av förra årets stora överraskningar filmmässigt var Happy Death Day. Bakom stod produktionsbolaget Blumhouse, som även givit oss kanonrullar som Get Out och Paranormal Activity, för att nämna några. De har gjort sig ett namn inom skräckfilmen som en pålitlig aktör som ofta borgar för kvalitet, där filmerna stundtals står för något nytt och fräscht i en genre många beskyller för att vara fantasilös. ”2018 års Happy Death Day”, för att uttrycka sig slarvigt, kan sägas vara ”Truth or Dare”, och frågan är om Blumhouse lyckats ännu en gång.
Lucy Hale spelar Olivia, som tillsammans med hennes kompisar är på spring break-semester i Mexiko. På en bar träffar hon Carter (Landon Liboiron) som lockar med Olivia och hennes vänner till en gammal övergiven kyrka. Förutom att fortsätta alkoholintaget bestämmer de sig för att spela sanning eller konsekvens, en tillsynes oskyldig lek som utvecklas till något helt annat när de i gruppen börjar dö…
Storymässigt låter kanske inte Truth or Dare särskilt spännande, även om det borde vara ett tämligen enkelt och fungerande koncept. Vilket det också är, men inte hela vägen fram. Främst av allt saknar filmen charm och självdistans, den tar sig istället på för mycket allvar kring en premiss som utvecklas till att bli rätt fånig, och skulle ha behövt anamma mer av exempelvis Happy Death Days något lättsammare ton. Samtidigt är det något svårt att känna med karaktärerna, då de alltför ofta beter sig rätt avskyvärt mot varandra, även utan påverkan från sanning eller konsekvens-spelet. Jag kan ha sagt det förut, och kommer säkert säga det igen, men karaktärer du bryr dig om och fattar tycke för är oerhört viktigt, inte bara i skräckfilm, utan i all film, men i det här fallet blir de rätt tunna figurer vars öde du inte engagerar dig särskilt mycket i.
Filmen är dock inte helt utan styrkor. Idén med att kompisgänget dör till följd av leken fungerar ändå rätt bra och ger mig lite Final Destination-vibbar, vilket känns välkommet så här några år efter att man slutat producera filmer i den filmserien. Visst känns det lite mesigt och ”Pg13-anpassat” ibland, men det kanske snarare är den luttrade och märkliga skräckälskardelen av en som inte har något emot att det skvätts lite blod på skärmen. Truth or Dare fungerar också tempomässigt rätt bra genom att hålla sig till sin ursprungliga och enkla intrig, vilket gör att den aldrig går vilse eller blir särskilt seg, och de där 100 minuterna springer förbi i rätt bra takt.
Hammer, Cannon och Corman-produktioner har alla något gemensamt – även de producerade mindre bra filmer. Truth or Dare får ses som en liten bagatell i ett annars hittills fint stall som Blumhouse stoltserar med, och i värsta fall så fungerar filmen som OK underhållning för en stund. Med mer distans till sig själv, ett tydligare bultande hjärta och karaktärer med mer djup hade det här kunnat bli något jag återvände till. Nu blir det istället en film man om några år nästan kommer glömma bort att man ha sett, vilket knappast är kännetecknet för en bra skräckfilm.
Betyg: 4 av 10
David Larsson; FromBeyond-redaktör